DVD: Prinsessan Mononoke

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, april 25th, 2012

Prinsessan Mononoke
Animerat drama, Japan, 1997
Distributör: Pan Vision
Regissör: Hayao Miyazaki
Röstskådespelare: Yôji Matsuda, Yuriko Ishida, Akihiro Miwa m.fl.
Längd: 128 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-03-07

— — —

Krig, demoner och ond bråd död låter kanske inte som de mest typiska exemplen på vad man brukar hitta i en animerad film.

Men när Hayao Miyazaki, regissören bakom storfilmer som Spirited Away och Det levande slottet, får visa vad han kan så står det klart att det finns få saker här i världen som inte kan göras till magiska handmålade äventyr.

Den unge Ashitaka lever ett rätt fridfullt liv i sin lilla bergsby tillsammans med sin ridhjort Yakul. Men så en dag förändras allt, när byn attackeras en vildsynt best som tillsynes verkar bestå av levande svarta tentakler. Det visar sig vara en vildsvinsgud som fått en förbannelse över sig och blivit galen av ilska. Ashikata lyckas rädda sin hemstad, men i kampen blir han själv smittad av samma förbannelse som plågade det stora djuret. Om han inte snart lyckas lösa förbannelsen kommer den snart att ta över hans kropp för att till sist kräva hans liv. Hans jakt efter ett botemedel mot den farliga smittan för hans steg till en gruvkoloni, som han snart upptäcker har startat ett krig mot de uråldriga skogsgudarna. Det visar sig att den kula som drev vildsvinguden till vansinne kom från ett av byns gevär, och Ashitaka inser att han måste försöka lösa konflikten mellan de två fraktionerna innan fler kommer till skada. Men vilken sida är egentligen den rätta? Och vem är den mystiska flickan som adopterats av vargguden Moro? Och hur ska Ashitaka bära sig åt för att bli kvitt sin förbannelse?

Studio Ghibli har trollbundit såväl gammal som ung under flera decennier med sina spektakulära och fantasifulla berättelser.  Det som dock gjort att animeringsstudion stått ut från mängden har varit deras sätt att blanda i några droppar vemod och allvar i de annars så färggranna och vältecknade produktionerna. Filmer som Laputa – Slottet i himlen och Eldflugornas grav är praktexempel på hur man inkorporerat en hel del rätt tunga ämnen i sina berättelser som kanske inte är lämpade för dem allra minsta. Dock har dessa filmer svårt att mäta sig med Prinsessan Mononoke, som nog måste sägas vara en av Studio Ghiblis mest vuxeninriktade produktioner.

Våld har ofta förekommit i studions filmer, men det hela har tagits till en ny nivå i Prinsessan Mononoke, där blod och avhuggna kroppsdelar är vardagsmat. Det måste dock påpekas att våldet aldrig egentligen går till överdrift och att det aldrig används för något annat än att utveckla filmens intrig. Detta till trots, så är det faktiskt en hel del mardrömslika visioner man bringat till liv i Prinsessan Mononoke, som nog kan etsa sig fast i sinnet även hos den lite äldre publiken.  Samtidigt är det omöjligt att inte imponeras av den otroliga möda man lagt ned på dessa scener, och den detaljrikedom som blivit något av ett kännetecken för studion. Det är rent ut sagt hänförande att se handmålade scener, som trots att de nu har ett par år på nacken ändå lyckas slå det mesta som finns på marknaden idag rent visuellt. Prinsessan Mononoke är ren fröjd för ögat, om än en något makaber sådan.

Animationen är dock långt ifrån det enda som riktar sig till en lite äldre publik i filmen. Handlingen har en betydligt dystrare ton än många andra av studions mästerverk, och det vilar en tung känsla av fatalism genom hela filmen. Ashitakas förmåga att acceptera sitt öde och stirra döden i vitögat för de han bryr sig om kan stundtals vara riktigt tungt att ta in för åskådaren, oavsett ålder. Filmen skyggar dessutom inte undan från att använda sig av teman som mänsklig girighet, svek, utstötthet och förlust, vilka kanske kräver en viss livserfarenhet för att åskådaren verkligen ska kunna ta till sig filmens budskap.

Trots att filmen lyckas balansera så många teman och har en så till synes invecklad intrig, så dras den ändå med problemet att den känns lite för utdragen. Även om det ständigt sker saker i filmens handling så känns det stundtals som att man inte riktigt kommer något vart. Detta resulterar i att många scener, hur vackra de än må vara, känns som ren utfyllnad. Filmen kunde med andra ord lätt ha kortats ned med en halvtimme eller mer utan att helhetsupplevelsen hade blivit lidande. Lyckas man bara ta sig igenom dessa tragglande partierna, så bjuder ändå Prinsessan Mononoke på en gedigen filmupplevelse, som tilltalar både intellektuellt och visuellt. Det är riktigt uppfriskande att se en animerad film som faktiskt lägger fokus på att berätta en historia för vuxna åskådare, utan att man tvingar in några tokroliga element i intrigen för att även sälja in filmen till en yngre publik.

Filmens mogna teman gifter sig väl med filmens något råa animeringston, och skapar tillsammans en helt ny stil av Ghibli-produktion. Tyvärr har inte studion lyckats att återskapa denna mörka ton i någon av sina produktioner under de snart femton år som gått sedan Prinsessan Mononoke gjordes, vilket gör filmen till en ytterst unik upplevelse. Hayao Miyazaki har med Prinsessan Mononoke verkligen bevisat att tecknad film sannerligen inte bara är till för de yngsta.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent