Spänningsroman: Till offer åt Molok
Recension, Skönlitteratur torsdag, april 19th, 2012Till offer åt Molok
Spänningsroman
Åsa Larsson
Bonnier, 2012
Utgiven
— — —
Nu är det dags för Rebecka Martinsson igen!
Till offer åt Molok är den femte deckaren, eller spänningsromanen som förlaget valt att kalla den, om åklagaren Rebecka som flyttat hem till Norrland på obestämd tid. I sin farmors hus, med trasmattorna och den fernissade utdragssoffan, har hon funnit en fristad tillsammans med de älskade hundarna Snorvalpen och Vera. I Stockholm har hon lämnat den framgångsrika advokatbyrån och pojkvännen Måns.
Att offra någon åt Molok betyder att man offrar barn för att nå framgång och ära. I boken, som utspelar sig på två plan, sker det vid upprepade tillfällen och det visar sig till slut att allt hör samman. Dels sker det i dåtid, när den unga lärarinnan Elina Pettersson år 1914 reser till Kiruna för att arbeta och påbörja sitt egna liv. Där möter hon disponent Hjalmar Lundbohm, och mot alla odds blir de ett par, om än i hemlighet. Frukten av deras kärlek lever i ovisshet om sin fars svek. Dels sker det i nutid. Marcus, som lämnats av sin mor, riskerar att bli offer för begäret efter pengar. Rebecka, som har besvär med en kollega, forskar på egen hand bakåt i historien efter att en kvinna hittats brutalt mördad i sitt ensliga hus. Hon finner snart ett samband med flera ouppklarade olyckor i samma släkt, och trots att hon motarbetas kan hon till slut nysta upp trådarna. Under vägens gång blir hennes relation till polisen Krister allt mer problematisk, inte minst med tanke på Måns som envisas med att kräva hennes uppmärksamhet. Hon tvingas också ta ett smärtsamt beslut vad gäller liv och död för att rädda Marcus, när hon på typiskt deckarmanér befinner sig ensam med mördaren i slutscenerna.
Åsa Larsson kan konsten att skriva levande, trots stramheten i hennes berättande. Hon tecknar känslor och krafter bakom människornas agerande med skärpa. Det gäller speciellt den kärva stämningen människor emellan långt upp i Norrland, med djuren och naturen och den ständiga kylan som sällskap. Här låser man inga dörrar och man behöver inte knacka när man kommer och hälsar på, men man ska akta sig noga för att inte skvallra och berätta obehagliga sanningar om byborna. Då kan det hända att man får en sten genom ett fönster eller blir utfrusen. Här gäller det att inte sticka ut, utan hålla sig inom de bestämda ramarna.
Kärleken och vänskapen tecknas med samma inlevelse. Det är betydligt lättare att visa sina känslor för hundarna än för varandra. Drömmen om närhet och gemenskap finns hela tiden i människornas sinnen. Huvudpersonerna är alla kantstötta av livet och finner tröst i varandras sällskap, vilket skildras med stor varsamhet.
Tyvärr blir det nästan för mycket av blod, mord och polisarbete. Jag skulle önska att Åsa Larsson tog klivet ut i den vanliga romanvärlden och skrev en berättelse om kärlek. Hundarna får gärna vara med. Som skicklig skildrare av instängda känslor och dolda motiv vore det något att se fram emot.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
