Roman: Stilla havet

Inlagd av Klara Olander Bergström Recension, Skönlitteratur torsdag, april 5th, 2012

Stilla havet
Malin Nord
Stilla havet
Albert Bonniers Förlag
127 sidor, ute nu

— — —

Det krävs kraft för att ha sönder sig själv.

Förstörelsen är såväl fallet som kraften att genomföra det. Jaget, i Malin Nords debut, är i ett sådant sönderfall. Hon har rest till Stilla havet för att stilla havet inom sig. På stranden möter hon Jean och de inleder en relation. Jaget pendlar mellan olika känslor i takt med det konstanta alkoholintaget. Stundvis vill hon ha Jean, blir räddad av henne. Mestadels driver hon bort henne genom att inte kommunicera eller ha sex med andra. Hon driver sig till sitt eget sönderfall medan hon skriver brev till sin bror som hon aldrig skickar. Brodern sitter i fängelse och hon undrar om han förstår att hennes liv går sönder, därför att hans gjorde det.

Det här är en undanglidande text som kräver koncentration. Det är ett problem att det är så svårt att binda sig till innehållet. Det är havet, årstiden och vädrets betydelse i texten som sveper bort mig. Det är visserligen fint gestaltat av Nord hur den bländande kaliforniska solen löser upp jaget:

”Jag förgör mig själv i det ljuset, och då rasar allt. Kvar blir en sönderfrätt, identitetslös, vit bländande yta.”

Det är poetiskt vackert men mängden av liknande beskrivningar gör att texten stannar upp. Jag tycker lite synd om huvudkaraktären, mer är det inte. Och jag är den sortens människa som inte heller tycker att det finns så mycket att hämta i vad vi drömmer om nätterna, därför blir de långa drömpartierna tröttsamma. Den ledstång som finns att följa i texten är berättelsen om hennes bror. Tyvärr är resten den tomhet jaget känner och det vita ljus Nord beskriver, det som breder ut sig över sidorna.

Om Nords anspråk är att berätta om en människa i sönderfall har hon lyckats. Det är bara så irriterande att läsa om. Handen på hjärtat: Jag är trött på den här typen av romaner. Det har kommit så många de senaste åren. Jag undrar vad de är ett uttryck för: de här berättelserna om unga kvinnor som jagupplöses och tecknas så stilistiskt sparsmakat?  Ligger det en politisk agenda bakom att skriva tillstånddramer om identitetsförlust? Jag kan inte låta bli att misstänka att det snarare är en skrivarskoletrend.

— — —

Klara Olander