Lyrik: Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter
Lyrik, Recension söndag, april 1st, 2012Jag tänker på Storm Petersen och andra dikter
Lyrik
Petter Lindgren
Albert Bonniers Förlag, 70 sidor
Har utkommit
— — —
Författaren Sven Rosendahl konstaterade för länge sen ”att det mycket avancerade och det självfallna sammanfaller nånstans i ett nålfint möte: och på den platsen är det lätt att andas.”
Jag kommer att tänka på formuleringen när jag läser Petter Lindgrens nya dikter. De har den där otvungna lättheten som en lyckad text får först efter att den slipats genom hårt detaljarbete. Det finns ett raffinemang i enkelheten. I den självklara formuleringen eller det eleganta turnerandet av ett minne avslöjar sig en poet med säkert handlag.
Lätthet är i Lindgrens fall alltså något helt annat än lättviktighet; ofta kombineras en lite barnslig ton mycket medvetet med ett stort allvar. I den här samlingen utgår han gärna från barndomens böcker, leksaker eller märken. Kartor över fjärran områden, namn med en särskilt fantasieggande klang eller komplicerade byggsatser blir stoff till nya upptäckter. Allt kan utforskas på nytt – nyfiket, med inlevelse och stark igenkänning. Barndomen tycks inte förlorad, dess känsloextrakt kan utvinnas i diktens form. Det lätt naiva blir aldrig någonsin löjligt. I stället sveps allt in i ett avlägset ljus, där barnets frihet, associationsförmåga och kreativitet framträder. Möjlighetslivet, oanfrätt av snäv rationalitet och vuxenvärldens förnuft, är dock bara en aspekt. Även barndomen hade sina sorger, sina översittare. Idyllen var inte obruten. Poeten visar stark solidaritet med sitt barndomsjags känslor, utan att hemfalla åt ofruktbar nostalgi.
Lindgren strör gärna in citat från andra böcker i dikterna. Den tidigare texten kan få utgöra en stomme, eller helt enkelt ge stämningsassociationer. I ”Parabel om soldaten F” tar han hjälp av berättelsen om ett tyskt soldatöde under andra världskriget, skildrat i Harmagedon av Max Hastings. Dikten skrivs ner på en skrivmaskin ”tillverkad i dresden ’48 […] för att påminna mig just detta// att allt går över// att allt är segelbart// och rinner ut i ett större vatten”. Så knyts den tyske soldatens vedermödor vid Dnepr samman med diktjagets minnen från Svartåns lopp bort mot Oset, och hur den ”överlämnade sin egen tomhet/ åt hjälmarens grå// och större tomhet/ och förlorade sig// under molnens svalka”. Den tröst som ges är inbäddad i en större elegisk stämning; allt går över, men till vilket pris? Vilka förluster är förutsättningar för själva växandet?
Lågmäld humor är ett effektivt vapen mot all form av självhögtidlighet. Det vet Petter Lindgren, liksom att den genuina humorn många gånger är närmaste granne med allvaret. Han låter oss också se tillvarons små absurditeter bara genom att notera dem, och han ger skärande vardagsbilder av ensamhet genom att exempelvis skriva om hur det är att registrera alla husets småljud, eller få lugn genom att blicka in i ett akvarium med sorgmanteltetror.
Slutdikten låter oss följa hur ”jaget” knyter fast en spinnare ”som länge/ legat fastkrokad i fönsterbrädan” på sitt spö och kastar ut. Vi får veta att den väger 6 g.
tydligen för lite
den lilla tingesten
pinglar till därute i motljuset
och blir liggande
is
Tidigare har den här samlingen emellertid haft öppet vatten för alla varierade kast i minnets och känslornas strömmar. Fångsten har varit god och stärkande. Och allt går ju över – även isbildning.
— — —
Pär-Yngve Andersson
