Roman: Min kamp 4
Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 27th, 2012Min kamp 4
Karl Ove Knausgård
Översättare: Rebecca Alsberg
Norstedts, 500 sid, Ute nu
– – –
Tonåren är en tid vi alla genomlever, mer eller mindre lyckat. Den första fyllan, hångel på otaliga fester, musiken och litteraturen som identitetsmarkör, och den desperata jakten i att bli av med oskulden. Om allt detta – och mycket mer, skriver Karl Ove Knausgård i den fjärde delen av Min kamp.
Berättelsen kretsar kring det 18-åriga jaget som fått jobb som lärarvikarie i en liten fiskeby i Nordnorge. Han är bara några år äldre än sina äldsta elever. Men hans trivs bra. Landskapet är obeskrivligt vackert, de tonåriga flickorna i samhället likaså. Han lär känna en av de andra unga lärarvikarierna som han super till med på helgerna. I fyllans rus lyfts han upp till otaliga höjder, snacket går naturligt och han charmar de flesta. Karl Ove med en sjuttis vodka i sig är oövervinnlig. Faderns alkoholism gör sig dock ständig påmind och skapar onda vibbar. När han vaknar dagen efter har han alltid stora minnesluckor. Är de egentligen inte ganska lika varandra frågar han sig själv. I allt detta tumult blir han också kär: i en 13-årig flicka.
Knausgård skriver med samma glöd och detaljrikedom som alltid. Även om författarens långa utläggningar om ungdomsfyllor och new age-musik kanske inte uppskattas av alla. Men det är trots allt det konsekventa tillvägagångssättet i att beskriva allt till vansinnets gräns som utgör det hypnotiska och säregna draget i Knausgårds litteratur. Om jag tyckte att den föregående boken var något av en mellanbok är detta definitivt ett uppsving. Romanen är förmodligen den mest livsbejakande i sviten och även om faderns gestalt finns där som en mörk skugga är jaget friare än det någonsin varit. Asketismen som präglat barndomen resulterar i en totalt tygellös tillvaro för tonåringen som blir kung när han dricker. Han passerar gränsen för det tillåtna flera gånger, men det är det värt! Allt detta är uppfriskande och ärligt skrivet. Skygglappar är aldrig ett alternativ i norrmannens världsbeskrivning.
Boken tangerar många gånger författarens tidigare roman Ute av verden (1998) som handlar om Henrik Vagel, lärarvikarie i Nordnorge som faller för en 13-årig elev. Följdfrågan blir då vad man ska uppfatta som realitet och som fiktion? Ute av verden utgörs av vad jag förstått ett explicit lolitatema. Här snuddar Knausgård bara vid händelsen som ter sig tämligen oskyldig.
Jag läste ut boken bara i ett par sittningar. Och trots att scenerna ofta liknar varandra fångar författaren tonårens kaos på pricken. Knausgård beskriver inte bara sina egna utan allas våra tonår. Det enskilda människoödet blir märkligt allmängiltigt i Min kamp 4. Det om något är en stor bedrift.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
