Bluray: Love is not a crime

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan söndag, mars 25th, 2012

Love is not a crime
Drama/Romantik, 2012, USA
Distributör: Atlantic
Regissör: Michael Corrente
Medverkande: Peter Facinelli, Jaimie Alexander, Michael Madsen m.fl.
Längd: 85 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray från och med 2012-03-21

— — —

Efter att ha ärvt sin fars skuld på en halv miljon dollar har Bobby, spelad av Peter Facinelli, tvingats bli en ficktjuv.

Det visar sig dock att han är rätt bra på det han gör, och det dröjer inte länge innan han börjar skapa rubriker i stadens tidningar. Hans kanske allra största misstag dock var att stjäla kommissarie Nick Sullivans polisbricka, då han nu har hela New Yorks poliskår hack i hälarna. Det hela blir inte mindre stressigt för Nick när han träffar Lucy, spelad av Jaimie Alexander, som han för flera månader sedan delade en passionerad natt tillsammans med. Lucy är nämligen gravid, och ett barn är det sista Nick behöver i sitt liv. Men kanske är detta anledningen han så länge väntat på för att kunna lägga ned brottsligheten och bli laglydig. Men kommer Nick kunna göra sig fri från den undre världen innan stadens polistrupper hinner ikapp honom? Och kommer den evige ungkarlen kunna ta sitt ansvar som far till barnet?

Love is not a crime är en film som har en del goda idéer, men som faller pladask på grund av sina många brister. Filmens kanske allra största problem ligger i hur dess karaktärer är porträtterade. Att låta en films protagonist vara på fel sida lagen är inte ett obekant grepp i film, men för att åskådaren ska kunna engagera sig emotionellt i karaktären och identifiera sig med denne på någon nivå, krävs det att boven på något sätt är älskvärd. Bobby har i stort sett inga sådana kvaliteter, vilket gör honom till en svår karaktär att tycka om. Filmen försöker framställa honom i ett något blidare ljus genom några få repliker här och där som till exempel intygar att han aldrig skulle stjäla från fattiga, men dessa försök omintetgörs av karaktärens allmänna attityd. Faktumet att han behåller en stor del av pengarna han stjäl för sig själv istället för att betala av sin skuld, att han utnyttjar sina stölder för att ragga på kvinnor och att han ständigt ljuger för de människor som bryr sig om honom gör snarare att man snabbt utvecklar ett ogillande för karaktären. Tyvärr kan det samma även sägas om nästan samtliga andra karaktärer i filmen. Den slitne polisen Nick Sullivan, spelad av Michael Madsen, skulle till exempel kunna ha porträtterats som en någorlunda sympatisk karaktär i sin jakt på att återfå sin polisbricka, men framstår istället mest som en rå sälle som inte tvekar att misshandla misstänkta. Filmen målar helt enkelt upp en väldigt ogästvänlig bild som tyvärr aldrig riktigt förändras under dess gång.

Detta ställer dessutom till det lite extra när filmen försöker sig på att visa den spirande kärleken mellan Bobby och Lucy. Det är nämligen rätt svårt att förstå vad dessa karaktärer ser i varandra, då man som åskådare inte har fått en enda anledning att tycka om dem. Man får dessutom extremt få anledningar presenterande under filmens gång till varför de tu egentligen skulle vara så upp över öronen förälskade i varandra. De vet faktiskt ingenting om den andre, och ryker ständigt ihop under filmens gång på grund av deras meningsskiljaktigheter.  Detta blir bara än mer synligt när karaktärerna själva, gång på gång, påpekar att de faktiskt inte känner varandra vidare väl. Det är därför otroligt svårt att köpa många av filmens scener, så som när Bobby plötsligt vill behålla barnet Lucy väntar. Det hela kommer så abrupt och oprovocerat att det nästintill är komiskt, vilket nog inte var vad regissören menade att förmedla. Till filmens försvar, så gör den faktiskt några tafatta försök att visa hur stark karaktärernas kärlek egentligen är, bland annat genom att då och då klippa till en tillbakablick av deras första kärleksakt.  Tyvärr resulterar dessa scener mest i att det blir än mer tydligt just hur forcerad och plötslig deras relation faktiskt ter sig, då natten i fråga enbart handlade om lust snarare än kärlek. Att Nick skulle basera viktiga och rent ut sagt livsförändrande beslut enbart baserade på den enda natt de delat tillsammans känns helt enkelt lite väl långsökt för att man som åskådare ska kunna svälja det.

Love is not a crime är med andra ord inte en film man ser för dess romantiska kvalitéer. Som tur är har den dock sina ljusa sidor. Framförallt är filmen riktigt vacker att se på, med ett kameraspråk som verkligen fångar New Yorks fartfylla vardag. Många av de vinklar och vyer man valt är otroligt vackra, och förmedlar ofta mer känsla än filmens handling. De snabba klipp man sedan tillämpat under Bobbys stöldrundor fångar hans smidiga rörelser och förvandlar nästan hela brottsakten till en vackert koreograferad dans.

Filmens skådespelare gör alla ett exemplariskt jobb, och skänker faktiskt en hel del liv i de annars så endimensionella karaktärerna. Det är bara synd att de inte fått mer att arbeta med, då många av filmens större problem enkelt kunde ha lösts med vidare karaktärsutveckling. Att man anlitat så pass stora skådespelare som Jaimie Alexander och Michael Madsen för att spela så här outvecklade karaktärerna är rent ut sagt ett slöseri med potential.

Även om Love is not a crime bjuder åskådaren på en visuellt intressant upplevelse tack vare sitt moderna bildspråk, så kan inte dess pråliga yta dölja de många brister filmens handling och karaktärer har. Visst har den sina ljusa stunder, men i slutändan går det inte att bortse från att det finns många andra och betydligt bättre filmer på samma tema. Love is not a crime är en film som knappast kommer att stjäla många hjärtan.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansade skribent