Lyrik: Skakad spegel
Lyrik, Recension söndag, mars 18th, 2012Skakad spegel
Lyrik
Søren Ulrik Thomsen
Översättning Jonas Rasmussen
Ellerströms, 52 sidor
Har utkommit
— — —
I svensk poesi har språkmaterialistiskt inriktad diktning och konceptkonst av olika slag fått stort utrymme under de senaste åren. Det har betytt att synen på diktsamlingen som ett estetiskt verk av traditionellt slag har betraktats med viss misstänksamhet och diskussionen om vad en striktare syn på konstnärlig form skulle kunna innebära inom lyriken har underordnats andra frågor.
Jag påminns om detta då den danske poeten Søren Ulrik Thomsens diktsamling Rystet speil från 2011 nu kommer i svensk tolkning med titeln Skakad spegel. Thomsen har ju sen länge intresserat sig för poetik och diskussioner kring vad konst egentligen skulle kunna vara. I sin långa essä En dans på glosor, i original redan 1996, försvarar han verkets betydelse på bekostnad av processen. Konsten integrerar form och stoff, skriver han, och betonar att det bör finnas en gräns som skiljer verket från både andra diskurser och från konstnären själv. Han är kritisk till avantgardekonstens processkonst, då den visar mot ”en praxis som upphäver gränsen mellan konstnär och publik och utopiskt konverterar konst till liv. Vad den inte ser är att den entitet som verket representerar härmed ju blott förskjuter sig till konstnären som magisk person eller till det kultiska sociala sammanhang vari processen utvecklas.” Konsten tenderar då att reduceras till en stämning eller aura kring en person eller en grupp, menar han, och därigenom riskerar den sin egen möjlighet att transcendera ögonblicket. Dokumentation av olika slag tar verkets plats.
Hans försvar av konstnärlig form i vid mening uttrycker han också som att konsten ”är stumheten i det samhälleliga talet, en diskursiv annanhet inför vilken samhällstalet blir medvetet om sig självt genom att stöta emot sin gräns; därmed blir konsten på en gång det som låter talet gå i stå och det som gör det möjligt att ” ’tala från början’ ”. Det är intressant och uppfordrande läsning, som lätt leder till egna reflektioner. Hos flera modernister finns denna tanke om det konstnärliga språket som ”någonting annat” än maktens och byråkratiernas själlösa ordsvall. Därmed kan konsten få en politisk dimension bara genom omsorg om sin form, genom att visa hur andra språkliga världar är möjliga, ja rentav omistliga för den livfulla och kännande människan.
Poetik är naturligtvis något annat än diktning, men vanligen försöker poetikskrivaren rekonstruera ett skapandeförlopp med rötter i konstnärlig praktik. Ett flertal danska poeter har försökt sig på att skriva om sin egen lyriska gestaltning. På senare år har Pia Tafdrup fått mest uppmärksamhet tillsammans med Thomsen. Hans nya dikter utgår gärna från det privata. De relaterar till bestämda platser och specifika tillfällen. Uppgiften blir då att förvandla det privata till något allmängiltigt, i linje med vad som ovan uttryckts om skillnaden mellan personlig aura och konst. Det lyckas han också med, trots att han så uppenbart skriver utifrån en egen känsla av förlust, som bara kan omtalas och integreras. Den är i grunden ohjälplig, men det förlorade bevaras som minne och räddas sen över från det personligas sfär till konsten. På så sätt överskrids också det ögonblick som ständigt går förlorat.
Redan i den första dikten slår han fast att ”[d]e senaste 10 åren/ gick dubbelt så fort som decenniet innan”. Man kan då befara att man främst ska få läsa en sorts litania om den övre medelålderns reducerade möjligheter, och om hur allt var så mycket bättre när man var ung. Till viss del får vi också göra det, men det elegiska skrivs fram varsamt och konstfullt och det kverulantiska tillåts aldrig ta över. Minnena fylls av det förlorades egenartade sötma, och händelser som en gång för länge sen sågs som triviala eller rentav irriterande framstår nu som viktiga och meningsdigra. Ungdomens känsla av att livet är självklart har förbytts i en förnimmelse av ”det märkliga i att inte vara död”. Denna insikt om en tilltagande skörhet gestaltas på olika sätt i dikterna. Det blir aldrig privat i begränsande mening, utan dikterna öppnar för tankar om mänskliga grundvillkor.
Poeten skriver fram en existentiellt präglad ensamhetskänsla, där det gäller att i vardagen hålla fast vid det vanliga, medan ”det alltför stora […] ska få bo i dikternas små skeva skjul.” Det där alltför stora visar sig vara även sådant som ”jag” och ”du” och tidens gång, så någon skiljelinje mot det vanliga går förstås aldrig att dra. Melankolin och reflektionen får dock inte tillåtas bli det enda; vi måste också kunna leva ett liv på ytan för att stå ut. Det finns ett romantiskt drag hos Thomsen, som delvis balanseras av försöken att integrera detta ”vanliga” även i dikterna.
I en tid där det snabba premieras, och där den personliga känslan av att tiden förflyter alltför snabbt dominerar, försöker han ära långsamheten. Den ses också som en förutsättning för det kreativa genombrottet.
Ära vare allt som går långsamt:
Att resa med tåget Berlin-Moskva
medan skördetröskornas gigantiska världar
strålar i dimman,
invänta ord som andetag, rissla och rost
ställa upp dem på en rad och sedan flytta runt
tills de liknar något man inte har sett,
vakna i mörkrets framkallningsvätska
och ligga och vagga sig väg ut i ljuset,
sitta under de blåsande träden
och prata med varandra igen efter alla år
medan dagen blir till kväll och kväll till natt:
Korsa Moby Dicks svarta skrifthav
på jakt efter valens vithet.
Men inget av detta är riktigt så långsamt
att jag kan hinna stå ut med
att också det med ens är förbi.
Även denna dikt ändar elegiskt. Thomsen söker ändå gestalta en försoning med villkoren, och i en annan dikt manar han: ”Låt oss gråta över förlusterna/ men inte begråta dem/ för liksom lyckan och tillfälligheterna/ ledde också de fram till denna kväll” – en kväll där han, enligt dikttexten, sitter och njuter av att vara anonym vid ett bord i en polsk provinsrestaurang.
Att läsa Søren Ulrik Thomsen är att försjunka i texter som på ytan öppnar sig ganska lätt, men som blir stycken att tänka vidare kring. Formen är behärskad och han har inga ambitioner att i någon grundläggande mening bryta sönder och förnya gamla uttrycksmedel. Legeringen mellan tanke och form fungerar, och lyriken är också, enligt honom själv, en genre särskilt väl anpassad för bearbetning av existentiella frågor. Det finns ingen anledning att protestera efter läsningen av Skakad spegel.
— — —
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent
