Nysläppt filmklassiker: North to Alaska

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan fredag, mars 16th, 2012

North to Alaska
Western/Komedi. 1960. USA
Distributör: Soul Media
Regi: Henry Hathaway
Medverkande: John Wayne, Capucine, Fabian, Stewart Granger m.fl.
Längd: 120 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2011-11-30

— — —

Att nämna namnen Henry Hathaway och John Wayne är troligen nog för att få de flesta western-entusiaster exalterade. Tillsammans har de varit med och skapat några av de kanske mest ikoniska filmerna inom genren. Men innan deras kanske mest ihågkomna film, De Sammanbitna, gjorde Hathaway och Wayne en romantisk westernkomedi som utspelade sig under guldrushen. Är North to Alaska ett guldkorn som orättvist hamnat i skymundan, eller finns det en anledning att den aldrig blev lika känd?

Kamraterna Sam och George hittar guld på sin inmutning i Alaska, och finner sig snart rikare än vad de någonsin kunde ha föreställt sig. Även om deras vänner så klart uppskattar all den dricka de blir bjudna på nere på den lokala saloonen, så är det inte alla som är lika vänligt inställda till de två guldvaskarna och deras nyfunna rikedom. Bluffmakaren Frankie Canon gör allt han kan för att lägga vantarna på de bådas förmögenhet, och det verkar inte finnas några gränser för vad han är villig att göra för att uppnå sina mål. Samtidigt skickar George, spelad av Stewart Granger, iväg sin partner till Seattle för att hämta dit Georges fästmö, men detta visar sig vara lättare sagt än gjort. När Sam, spelad av John Wayne, kommer fram visar det sig nämligen att Georges fästmö redan är gift med en annan man!  Istället tar Sam med sig glädjeflickan Angel, spelad av Capucine, i hopp om att hon ska kunna muntra upp George. Det Sam dock aldrig hade förberett sig på var att han själv skulle utveckla känslor för den fagra damen…

North to Alaska är en film som inte riktigt vet vad den vill förmedla för känsla, då den ständigt växlar mellan buskishumor, romantik och gammal hederlig westernaction.  Inom fem minuter råkar huvudpersonerna i ett slagsmål på en saloon, vilket troligen inte kommer som någon överraskning för fans av John Waynes filmer. Slagen flyger hejvilt, och det verkar som om våra hjältar har en outsinlig källa av bargäster att ta ut sina aggressioner på i klassisk western-anda.  Scenen förlorar dock snabbt sin ruffiga charm när man inser att man har kryddat filmens actionscener med en uppsjö av komiska ljudeffekter, slapstickhumor och visuella skämt. Lite humor i de mest fartfyllda scenerna är inget nytt under westernsolen, men North to Alaska är på tok för intensiv för sitt eget bästa. Stundtals är det nästan så illa att man förväntar sig att se Stefan och Krister i kulisserna.

Humorn är med andra ord inte North to Alaskas starka sida, även om det måste erkännas att det finns en del scener som faktiskt lockar till skratt. Dåtida tonårsidolen Fabians hormonstinna vurmande för Angel, och John Waynes försök att verka oberörd när Angel och George försöker göra honom svartsjuk hör till filmens riktiga höjdpunkter, och det är synd att man inte valde att låta mer av filmens komik gå i denna stil. Att Fabian dessutom verka ha vägrat att kamma ner sin trendiga 50-talsfrisyr gör dessa scener ännu mer komiska, om än på ett sätt som filmskaparna nog inte hade i åtanke.

Problemet att hålla sig till en ton är tyvärr inte North to Alaskas enda problem. Det kanske allra största problemet är att man försökt kombinera två rätt så skilda berättelser, som tyvärr aldrig riktigt gifter sig med varandra på ett önskvärt sätt.  Det råder en grav obalans mellan de två intrigerna, då man valt att fokusera på dem var för sig istället för att fläta ihop dem. Bli inte förvånad om du upptäcker att du helt glömt bort att det fanns en berättelse om en svindlande bluffmakare i filmen, då den största delen av fokuset har lagts på Sam och Angels kärlekshistoria. Självfallet är det kärleksdramat som är filmens huvudsakliga intrig, inte minst då den är betydligt mer välskriven än den något klichéartade inmutningsfejden, men detta ställer bara frågan varför man inte valde att enbart filmatisera denna del av berättelsen? Ernie Covacks karaktär Frankie Canon är så pass frånvarande att han aldrig riktigt figurerar som något överhängande hot, vilket gör hans karaktär något överflödig. Det verkar istället som att hans enda funktion är att leda in Wayne i ytterligare putslustiga slagsmål med jämna mellanrum.

Filmen bjuder dock på riktigt högklassigt skådespeleri som gör det svårt för åskådaren att inte ryckas med även i de mest lustspelsartade holmgångarna. Wayne repriserar sin sedvanliga roll som träig machoman med minst lika mycket flärd som i Rio Bravo, och den kemi som verkar existera mellan honom och Stewart Granger gör att karaktärernas vänskap är riktigt trovärdigt och övertygande.  Tyvärr är inte romansen mellan Sam och Angel helt lika övertygande, men Capucine levererar ändå en del riktigt finstämda scener tillsammans med Wayne.

Regissören Henry Hathaway är kanske en av de mest ikoniska western-regissörerna genom tiderna, med storfilmer som Så vanns vilda västern och Katie Elders 4 söner under sitt bälte. Tyvärr så lever inte North to Alaska upp till de förväntningar som hans namn ger upphov till. Men kanske är det fel att jämföra North to Alaska med andra filmer, istället för att bedöma den efter dess egna meriter. Trots de stundtals forcerade försöken till humor, så ger ändå North to Alaska en rätt så trogen bild av Alaskas guldrush, med de nyrikas förmåga att strö pengar runtomkring sig och den avundsjuka som spred sig som en löpeld genom området. Tillsammans med vackra miljöer och tidsenliga kostymer gör skådespelarna ett bra jobb med att hålla åskådaren engagerad genom filmen, även om dess narrativ stundtals är haltande. Trots att den saknar många av de karaktäristiska drag som så många älskar i westernfilmer, så är alltså North to Alaska långt ifrån att vara utan behållning. Den som söker välskriven och högklassig westernaction får tyvärr leta vidare, men för den som söker lättsmält och fartfylld underhållning kan North to Alaska vara ett riktigt guldfynd.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent