Bruno, jag och brandmännen

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, februari 13th, 2012

Bruno

Det sägs att det gråtande barnet, eller åtminstone de gråtande barnen tillsammans, är världens mest reproducerade bild. Det kan stämma. Bara i Sverige har det antagligen sålts mer än 1,5 miljoner reproduktioner. Detta skedde främst under 1970-talet då de gråtande barnen var som populärast. Men de säljs naturligtvis fortfarande. Både i nytryck och på loppmarknader.

Trots att det rör sig om så välkända bilder finns det gott om osäkra uppgifter och myter omkring det gråtande barnet och dess upphovsman.

Det är inte så lätt att säga vem som var först med det gråtande barnet. Kanske får man gå tillbaka till den spanske målaren Bartolomé Esteban Murillos (1617-1682) fattiga gossar eller den engelske konstnären Thomas Gainsboroughs (1727-1788) målning Den blå pojken från 1770. Avmålade barn fanns det gott om redan tidigare. Men hos både Murillo och Gainsborough finns den melankoliska stämning som är central i de senare målningarna med gråtande barn.

Det var i slutet av 1960-talet som konstnären med signaturen G. Bragolin fick det riktigt stora genomslaget med gråtande barn. Succén blev så småningom enorm och många andra konstnärer gav sig i kast med samma eller liknande motiv.

 

 

Giovanni (Angelo) Bragolin, eller ibland J. Bragolin, var en pseudonym. Carl-Johan De Geer påstod i en artikel i Helsingborgs Dagblad 2008 att G stod för Giuseppe och att namnet var lånat från konstnärens kusin. Såvitt jag har kunnat se så är De Geer ensam om den uppgiften. En annan pseudonym som användes av konstnären var Franchot Seville. Men konstnärens riktiga namn var Bruno Amadio. Han var från norra Italien, inte från Spanien – en uppgift som ibland förekommer. Han föddes 1911 och gick på konstskola i Venedig. Han bodde länge i staden Padua. 1981 dog han.

Italien var fascistiskt under Amadios uppväxttid och ungdom. Han anslöt sig till de fascistiska idealen och en del av hans tidiga konst har drag av detta.

Efter Andra världskriget började han att måla de gråtande barnen. Det förekommer ibland uppgifter om att han skulle ha flytt till Spanien efter kriget. Kanske för att Spanien fortsatte att vara fascistiskt medan en sådan bakgrund kunde vara en nackdel i Italien efter 1945. Men trots att intresset för Amadio är mycket stort i Spanien finns det inga belägg för att han har bott där alls.

Hans målningar såldes främst via konsthandeln Bottega d’arte i Venedig. Innehavaren Carlos var en god vän och kanske var det han som kom med idén till att måla barn som gråter. Han ansåg att det skulle sälja. Kanske var det också han som förfalskade Amadios namnteckning och sålde copyrighten till förläggaren Fratelli Quartero i Milano och andra. En bit in på 1970-talet fick Amadio reda på att reproduktioner av hans målningar såldes i Libanon. Då tog han en advokat till hjälp och började nysta i historien. Men det tog lång tid innan Amadio fick något av inkomsterna för alla reproduktioner som gjordes. Och när han till slut fick något var det bara en bråkdel av vad han egentligen hade rätt till.

Detta gjorde honom rätt bitter. Märta Holkers som skrivit artiklar och en akademisk uppsats om Bruno Amadio och hans målningar av gråtande barn, har beskrivit detta i en intervju som hon gjorde med honom 1979. En del av hans bitterhet kom nog också från att det var de gråtande barnen, vilka han gjorde under pseudonym enbart för försäljning, som gjort honom känd – inte de målningar som han producerade under sitt eget namn.

Det är inte känt om Bruno Amadio hade egna barn. Tre av de mest kända målningarna av gråtande barn har fått namnen Eddie, Bertilo och Jimmy. Ibland har det uppgetts att dessa var hans söner och att han medvetet plågade dem för att de skulle gråta när han målade av dem. Det är bara en av många myter runt de gråtande barnen. I själva verket kom namnen Eddie och Jimmy från två vänner till förläggaren. Att ge målningarna namn var en del av marknadsföringen.

Av allt att döma hade inte Amadio några levande modeller. Märta Holkers beskriver hur det i hans ateljé fanns en docka som användes som modell.

I elva tolv år höll han på att måla olika varianter av gråtande barn. Både pojkar och flickor. Omkring 65 stycken lär det ha blivit. Det motsvarar ungefär 5 ½ tavla om året.

Jag

Reproduktioner av de gråtande barnen var mycket populära under 1970-talet och själv stötte jag på dem i många olika sammanhang. Hemma hos bekanta, på marknader, i annonser i veckotidningar. Rätt snabbt kom jag och många andra att associera dessa bilder med den värsta sortens spekulation och kommersialism. Vågen av bilder som vällde in över Sverige bemöttes av en (mindre) våg av avståndstagande från framför allt konstvärlden och kulturvänstern.

Kerstin Stjärne skrev så här i Arbetet 1978:

”De här plakatbarnen har befriats från varje störande budskap, varje störande ljus, varje störande orsak, varje störande liv. De har tömts på sig själva för att fungera som känsloporr på stormarknaden.”

Och Cecilia Stam skrev strax efteråt i Aftonbladet:

”De är helt känslolösa verk gjorda enbart på spekulation, fabriksgjorda humbugsbilder, som ger sig ut för att vara seriösa.”

Gunnar Berefelt sa så här i en intervju 1983:

”Det är perverst att ha ett dåligt porträtt av ett barn som är ledset. Det är väl inget roligt. Det är pastischartat målat, och så detta förfärligt vidriga motiv. Det finns andra som skulle kunna måla gråtande barn där man begrep varför de grät. Bilden saknar för mig ett mänskligt innehåll.”

Idag kan det kännas svårt att förstå varför de gråtande barnen framkallade sådana brösttoner. Men det var många som uttryckte sig på liknande sätt. De gråtande barnen blev en symbol för spekulation i konstvärlden, banalitet, dålig smak och kommersialism. Även jag drogs med i dessa åsikter. Jag har vid flera tillfällen skrivit om Amadios målningar. I Nerikes Allehanda ironiserade jag 1979 så här:

”För min del vill jag ha en sådan här söt tavla för att påminna mig om världens elände. Det är så många som svälter. Tänk bara på Indien…”

Också när jag skrev flera år senare kunde jag inte låta bli att moralisera:

”Men finns där inte också en gnutta rasism? Bragolins barn är våra barn och inte några svartskalleungar. Ja kanske är det också så. Det är lättare att ha medkänsla med våra barn. Att känna något för andras ungar är genast lite svårare.”

Amadios gråtande barn skapade starka känslor på bägge fronter. Å ena sidan var de tidernas största försäljningssuccé och måste därför ha svarat mot ett behov. Å andra sidan blev de en symbol för kommersialism och all möjlig ruttenhet.

Det starka känslosvallet skapade stort intresse. Även konstnärer som tog avstånd från det som de uppfattade att Amadio stod för, kunde använda sig av de gråtande barnen. Henk Wognum (1935-1991) gjorde en lång serie förvrängda gråtande barn som han kallade Den patetiska sviten. Lena Malm visade 1983 sin stora samling av gråtande barn-reproduktioner i ett slags installation på Jönköpings länsmuseum under titeln Tears for fears.

Under andra halvan av 1980-talet blev reproduktionerna med gråtande barn omoderna.

På 1990-talet kom ett antal internationella konstnärer att använda sig av konstnärliga uttryck som associerades till kitsch. De utnyttjade alltså det som traditionellt har betraktats som dålig smak och lågt stående i konstvärlden. Jeff Koons i USA, Peter Johansson och Ernst Billgren här hemma var konstnärer som gick på detta spår. Detta ledde till att kitsch fick en bred kultstatus och de gråtande barnen kunde under några år hittas i dyra innebutiker och exklusiva heminredningstidskrifter. Idag är denna trend i stort sett över. De gråtande barnen har blivit omoderna för andra gången.

Känslorna har dock inte helt gått över, men svalnat. När Carl Johan De Geer skrev om luffaren Brokiga Blad, Amadio och de gråtande barnen i Göteborgsposten 2008 så var hans tonläge ganska neutralt. Han avslutade så här:

”Hötorgskonst har låg status. Det hindrar inte att den kan ha en viss charm. Dock tillverkas den inte längre av udda existenser, som Bruno Amadio och Herrman Andersson.”

Själv är jag lycklig ägare till ett antal Bragolin-reproduktioner samt en originalmålning i samma stil av den spanske konstnären Juan Arrollo (möjligen Arroyo).

Brandmännen

Bruno Amadios gråtande barn är förknippade med flera dramatiska myter. Enligt en av myterna var Amadio mycket bitter för att han inte fått erkännande som konstnär. Han ingick därför ett avtal med djävulen. Amadio bodde nära ett barnhem. Detta ska antingen ha varit utanför Padua i Italien (där han verkligen levde) eller i Sevilla i Spanien (där han inte har bott). På barnhemmet fanns 27 pojkar. Dessa blev Amadios modeller och enligt myten gjorde han alltså exakt 27 målningar. Det var dessa målningar som blev så enormt populära och skulle ha gjort Amadio rik om han inte hade blivit bedragen. Men när det inte fanns någon mer pojke att måla av så brann barnhemmet ner och alla de 27 pojkarna dog i elden.

Historien om de 27 innebrända pojkarna var bakgrunden till en annan myt. Den började med att en brandman i England blev intervjuad i tidningen The Sun 1985. Anledningen var att ett hus just brunnit ner till grunden. Där hade paret Ron och May Hall bott i 27 år. Det enda föremål som inte skadats i branden var en reproduktion av en av Amadios pojkmålningar. Denna var helt oskadad. Den intervjuade brandmannen berättade att detta hade hänt vid flera tillfällen tidigare. Han kände till ett flertal fall där hus brunnit ner men där man hade hittat oskadade tavlor som föreställde gråtande pojkar.

The Sun fortsatte på detta spår och kunde berätta om flera fall av bränder. Snart hade en ganska hysterisk stämning byggts upp. Tanken var att tavlorna med de gråtande pojkarna var förbannade därför att konstnärens modeller hade brunnit inne på grund av av den pakt han ingått med djävulen. Eller om det berodde på att konstnären hade torterat sina 27 modeller så att de skulle gråta när han målade dem.

”Enough is enough” skrev tidningsredaktionen och bad sina oroliga läsare att skicka in tavlor av gråtande barn. 2500 bilder fick man in och dessa eldades upp under spektakulära former i ett stort bål.

Denna historia fick stor spridning och vid många senare tillfällen hävdades att man funnit oskadade målningar av gråtande barn vid olika bränder runt om i världen.

En tredje myt innehåller en alternativ förklaring till de gråtande barnens förbannelse. Enligt denna hade Amadio endast en modell till alla sina målningar. Det var en föräldralös pojke som konstnären tagit hand om. Men han visste inte att pojkens föräldrar hade omkommit i en brand som pojken själv hade utlöst på telekinetisk väg. Efter att Amadio gjort 27 målningar med pojken som modell så brann hans ateljé ner, konstnären dog och pojken försvann. Tio år senare inträffade en bilolycka i Kalifornien där bilen och dess förare brann upp. Föraren kunde identifieras som Amadios skyddsling genom ett körkort som mirakulöst inte brunnit upp. Ytterligare en variant på historien om hur bilderna av de gråtande barnen var oförstörbara.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion