Teater: Ur vulkanens mun

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, januari 29th, 2012

Länsteatern i Örebro i samarbete med Riksteatern

Ur vulkanens mun

Baserad på en roman Helena von Zweigbergk. Dramatiserad av Sanna Krepper och Christian Tomner

Regi: Christian Tomner

Skådespelare: Sanna Krepper och Anders Hambraeus

Scenografi och kostym: Zofi Nilson

Ljusdesign: Ronny Andersson

Ljuddesign och musik: Christer Christensson

I Sverige finns en gammal god tradition när det gäller destruktiva äktenskapsdramer, från Strindberg över Ingmar Bergman till Lars Norén. Nu glider Ur vulkanens mun in i genren.  Det rör sig om en dramatisering av Helena von Zweigbergks roman med samma namn. Den har jag inte läst och får alltså avstå från jämförelser. Men å andra sidan måste ju en pjäs kunna stå på egna ben och leva sitt eget liv. Det klarar inte riktigt den här texten. Och då svarar ändå Christian Tomner för en alltigenom övertygande regi.

Ingen skugga må heller falla över skådespelarna. Det äkta paret Anna och Mats spelas av Sanna Krepper och Anders Hambraeus, och det gör de så bra man bara kan önska. Det är Anna som berättar historien genom att återkommande vända sig direkt till publiken, ibland med mikrofon i hand och drastiska formuleringar med drag av stand-up. Ändå blir det inte så enkelt som en entydig partsinlaga i denna infekterade relation. De spelade scenerna låter även mannen komma till tals, och det är inte självklart att vi alltid tar kvinnans parti. Det rör sig om en relation som gått snett snarare än om att någon är elak och någon är snäll, att någon förtrycker och att någon är förtryckt. Det är främst Kreppers Anna som får spela ut hela sin frustration medan Hambraeus Mats mer vänder den inåt och låter ilskan pysa ut i sarkasmer. Men ibland brister det även för honom.

Familjen, Krepper och Hambraeus ger röst även åt de två barnen, är på semester, och det mesta av dramat utspelas på stranden vid en mur – som naturligtvis också får en symbolisk innebörd. Rekvisitan utgörs av några stolar och en badkasse; det räcker bra. För variationen står annars ljussättningen som vid behov låter den klarblå himlen mörkna eller den tristgrå muren få färg.

Att situationen inte är på topp framgår direkt. Den irriterade stämningen finns där från början, och snart är tugget och grälen mellan makarna igång. Efter sådär 20 minuter börjar man känna att något måste hända. Men just inget händer. Det grälas på utan större variationer i två timmar. Jodå, här finns många träffande repliker och igenkänningsfaktorn från livet kan vara hög – men också från en mängd andra relationsdramer man sett. Det stora problemet är emellertid dramaturgin – eller snarare bristen på dramaturgi. Dramat är som en sinuskurva som aldrig samlar sig till några riktiga stegringar och dramatiska höjdpunkter. Sällan uppstår den infekterade och infernaliska dialog som får det att språkligt slå gnistor. Det ryker ur vulkanens mun. Men vi är långt från den största elden i landet. Till förfång för pjäsen är även det idoga sms-andet som nu mest tycks vara ett sätt att få till ett antal rätt enkla komiska poänger. Och bara-vi-ärligt-börjar-prata-med-varandra-slutet är varken speciellt trovärdigt eller dramatiskt effektfullt.

Detta är kort sagt skådespelarnas kväll, och de förtjänar ett utbrott av applåder. Men som drama håller inte texten för dryga två timmar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

Foto: Börje Gustavsson