Lyrik: med.bort.in
Lyrik, Recension fredag, januari 20th, 2012med.bort.in
Johan Jönson
Albert Bonniers förlag. 1243 sidor. Utkommer 20/1 2012.
När Göran Sonnevi 1975 gav ut Det omöjliga vill jag minnas att någon kritiker beskrev samlingen som ett lyriskt maratonlopp, vars like vi inte sett sen Haquin Spegels Guds Werk och Hwila. Nu är lyriska maratonlopp vanligare, och den trägnaste av alla deltagare är Johan Jönson, vars personliga rekord nu är på 1243 sidor. ”Och hur ska den läsas?väl/inte som en vanlig 70-sidig diktsamling i sträck”, skriver han på sidan 966, och jag tror att läsaren då blivit varse att det finns skillnader jämfört med en mer traditionell samling. Vad är då detta för en bok? Det är en motsättningarnas text; ett slags fortlöpande dagboksliknande reflektioner som ibland inte alls är särskilt lyriska. Allt ska in i denna stora anteckningsbok, och Jönson har inget till övers för det avrundade, rena verket. Orden måste ner i smutsen för att bli avtryck av liv, tycks han mena, och texten kränger, förolämpar, upprepar och kommenterar; den är fylld av rädslor, självförakt och glimtar av spröd lycka. Den är grov ibland, ofta abstrakt, skirt registrerande andra gånger. Det är en politisk bok som samtidigt är mycket självupptagen och privat.
Ett ganska tydligt diktjag framträder, men är det så säkert att detta ”jag” ska knytas till författaren som privatperson? I en av texterna bekänner han att han inte vill att barnen eller frun ska läsa vad han skriver: ”jag vill att hon ska fortsätta./ att inte läsa böckerna mina./ som inte är.särskilt mycket mina./så.att hon inte riskerar./ att blanda samman dem./ med mig.” På ett annat ställe läser vi ”Det är inte jag/ Inte bara jag Det// allt och icke/ som också gör ett jag”. Skrivandet beskrivs också som det ”stora perifera intet”. De många intima scenerna – oralsex, toalettbesök, beskrivning av hetsätning och en fetmande kropp, utbrott av ilska och hat – gör dock att ”jaget” är starkt framträdande. En förhistoria med skador, sjukdomar, kroppsarbete och fattigdom antyds, och skrivandet framställs som en tillflykt och en sorts tvång. Naturligt nog är det lätt att associera ”jaget” med författaren. Jönson vänder sig dock mot att detta jag är unikt; det är situerat i en viss tid och samhällstyp och starkt påverkat av politiska processer som ogillas. Borgerlighetens Sverige hatar han, liksom alla former av idealism. Här ser han mest förljugenhet.
Döden är nästan ständigt närvarande i samlingen, som faktisk ”döden i livet-känsla” eller som kommande biologiskt faktum. Det är också frestande att se en av dikterna som en form av grym replik till Hjalmar Gullbergs kända dikt ”Hänryckning”. Jönson föreställer sig ett jags demontering i ett rum där ett antal arbetare står beredda med grova verktyg, medan basen klargör att det här rör sig om andrasortering:
Så är jag äntligen framme
och jag sänks ned i ett sammansatt syrabad.
Det svider intill bristningsgränsen.
Personalen börjar lossa mina sinnen,
demontera alla kompasser och visare.
Detta kommer att fortsätta,
ty så vitt jag vet kör de med kontinuerlig
drift på det här stället.
Många utgjutelser är medvetet grovt karikerande och slagen träffar inte alltid rent, men kan ha sina poänger. Tobias Billström ”har lite utåtstående ödleögon” och Mona Sahlins inställsamhet föraktas, ”falskheten. det ointelligenta./ antiintellektuella sättet att tala./ som vände hon sig. till tysta barnkunder”, medan stockholmare är ”oemottagliga./ för rationella argument./ för Upplysningens idé”. Sådana passager ger dock bara en bild av detta ”jag”. En betydligt mjukare framtoning märks i inkännande naturbeskrivande partier, eller då natten och sömnen liknas vid ”en oändligt mjuk mormorshandflata/ som stryker över pannan”. Ömsint beskrivs också en längtan efter tyst gemenskap med arbetskamrater i ett vanligt fikarum, en känsla som nog många arbetslösa kan identifiera sig med.
Som synes är spännvidden stor mellan inslagen i denna stora textväv. De enskilda dikterna eller fragmenten är också stilmässigt mycket olika. Det är som om Jönson hela tiden vägrar att låta dikt stå för något entydigt i enlighet med vad exempelvis en viss tradition kan bjuda. Det vackra eller stämningsfulla finns med, men det får inte stanna vid det, då blir det förljuget. Att han knyter an till föregångare är dock klart. Jönson är en mycket beläst poet. I rörelsen mot en sorts poetisk nollpunkt kan han påminna om Samuel Beckett, men i hans hat mot förljugen idealism är han nog mest lik österrikaren Thomas Bernhard. Och visst finns likheterna även med Göran Sonnevi. Precis som hos honom finns här abstraktionerna och den matematiska vokabulären, men också inriktningen mot det privata och – ibland – den ömsinta tonen. Jönson skriver dock generellt en solkigare dikt, som säkert kan stöta bort läsare. I hans texter finns en underliggande desperation, en vilja att provocera, men också en bild av mänskliga belägenheter som vi absolut inte kan blunda för. Gör vi det blir vi en del av den hycklande skara som både Bernhard och Jönson skoningslöst brännmärker.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent
Copyright/fotograf: Privat
