Scen: Pelikanen med MH Art (Stockholm)
Recension, Scen torsdag, januari 19th, 2012Pelikanen
Regi: Michael Hamory
Litterär förlaga: August Strinberg
Medverkande: Margareta Eriksson Bergius, Joakim Thelin, Mattias Pettersson, Frida Ström, Sabina Heitmann.
Gästspelar på Teater Brunnsgatan Fyra, Hötorget, Stockholm 11-29 januari.
Boka biljetter: pelikanen2012@gmail.com
— — —
Strindbergs 100-års-jubileum har inletts. Den fria teatergruppen MH Art agerade sceniskt startskott när man den elfte januari satte upp ett utav Strindbergs mest mollbelamrade kammarspel Pelikanen på Teater Brunnsgatan Fyra i centrala Stockholm. Kulturdelen fanns på plats för att bevittna en uppsättning som i flera avseenden präglades av glöd.
Det känns rimligt att anta att Strindberg var trött 1904 – året då Pelikanen i sitt mörker såg dagens ljus – och att hans syrlighet gentemot livets baksidor höjt sig i avsky över de tre brutna äktenskapen, alla livskriserna, och dusterna och konflikterna som han haft med otaliga belackare och oliktänkande. För att inte tala om paranoian. Strindberg måste ha varit trött. Därmed inte sagt att hans patologiskt provokativa sida hade somnat in eller att hans samhälleliga engagemanget hade avsvalnat. Tvärtom. Ur den här hållplatsen av ett härjat liv, som snart skulle slockna, föddes bland annat fyra kammarspel, av vilka Pelikanen är ett.
På flera sätt är det ett både gåtfullt och omotiverat kammarspel, framförallt i sin porträttering av moderskapet och demaskeringen av den självutnämnda martyren. Strindbergs eget förhållande till moderskapet, åtminstone i egenskap av son (inte så mycket som make till sina barns mor), var kortvarigt eftersom modern dog när han bara var 13 år gammal. Bilden av människan däremot, som gärna använder pengar som illusoriskt smörjmedel för sin sargade själ och som i förlängningen faller ännu djupare in i sin egen tomhet när hon märker att smörjmedlet inte fungerar, känns betydligt mer trovärdig. Åtminstone mer trovärdig än den brutala egoism som Strindberg tillskriver Pelikanens nav – det vill säga modern, i det här fallet änkan Elise som i MH Arts uppsättning spelas av Margareta Eriksson Bergius. För att våga mig på en okvalificerad gissning så känns Pelikanen mer retsam och provokativ än motiverad och verklighetsförankrad. Kanske satirisk rent av med tanke på den ironiska symboliken i titeln.
MH Arts tolkning av Pelikanen är i sitt uttryck en slags fusion mellan tradition och modernisering. Redan i anförandet står det klart att man stilistiskt änvänder sig av filmiska grepp för att berätta historien ur ett annat perspektiv. Man ”fryser” scenbilden i givna perioder för att i voice over-manér lämna plats åt korta karaktärspresentationer och drömsekvenser. Dessa framförs av Gerda, spelad av Frida Ström. Eftersom Gerda som bekant är en aktiv och fysisk del av händelseförloppet på scenen så blir hennes osynliga och allvetande berättarröst ett förebådande element som lovar säker olycka längre fram i pjäsen. Olyckan känns profetisk inte minst därför att Gerdas berättarröst förefaller komma från en död Gerda, vilket är ett både intressant och fängslande grepp.
Bortsett från de filmiska inslagen så förhåller man sig trogen förlagan. Den ingifta Axel, som spelas av Mattias Pettersson, make till Gerda och älskare till Elise, får sina giriga profitplaner raserade när det visar sig att familjens avlidne patriark inte testamenterat familjen någonting, annat än skulder och ett gott anseende. Misären avtäcker fortsättningsvis alla smilande masker och plötsligt ser de inblandade varandra för vad de egentligen är, det vill säga pengastyrda parasiter som tror sig kunna laga sin mänskliga trasighet med guld.
Ensemblen ämnar inte berätta någonting annat än just detta, demaskeringen av den mänskliga blodigeln. Det är ingen solskenshistoria, det är koncentrerat tjärrmörker i svartaste svart. Och helhetsmässigt lyckas MH Art bra med sin Pelikanen-tolkning, även om känsloutbrotten blir lite statiska ibland. Det är jobbigt att bevittna det som man vet inte kommer kunna lagas och MH Art övertygar i sitt agerande. Åtminstone i det stora hela. Periodvis känns det emellertid som att man värjer sig från att göra den totala djupdykningen ner i Strindbergs cyniska mörker. När Fredrik, spelad av Joakim Thelin, i andra aktens inledande minut befinner sig i spasmiskt rustillstånd, med psykotiskt uppspärrad blick och darrande knän, över den hämnd som han och hans syster beslutat sig för att utkräva på modern så väljer man att skildra situationen humoristiskt. Allvaret reduceras därmed till komik och jag tänker bara – Varför? En recensent på NA (tror jag) myntade en gång begreppet dramaturgidödare och det är det som uppstår här – man dödar dramaturgin. Delar av publiken börjar fnissa och plötsligt är situationen lite skojig, vilken den kontextuellt sett naturligtvis inte är.
Scenografiskt och rekvisitamässigt imponerar man, bortsett från en julgran som för tankarna till Åhléns julskyltning eller en dammsugare som utstrålar förort och 80-tal. Men schackbrädet till exempel, som står färdiguppställt på ett bord mitt i salongen. Det blir en metaforisk liknelse över hur samtliga karaktärer ser varandra som brickor i ett spel. Eller när tjänarinnan Margret, spelad av Sabina Heitmann, gör en symbolisk snara av pärlhalsbandet som hon just provat i smyg. Inom loppet av några sekunder gestaltar hon längtan efter rikedom och dess olyckliga förgänglighet på samma gång. Det är show not tell i sin renaste form. Petitesser kanske, men det är sånt som förädlar en föreställning.
MH Art är hungriga – det är omöjligt att inte känna glöden som brinner från samtliga skådespelar, från inledningminut till aktfinal. Det finns en påtagligt underliggande spelglädje mitt i allt strinbergskt allvar som både Stadsteatern och Dramaten skulle må bra av att hitta tillbaka till. Frida Ströms glasartade blick i aktfinalens skälvande slutminut tar jag med mig som ett extra bestående intryck, precis som Mattias Petterssons vedervärdiga Axel och dennes verbala misshandel av Elise. Det var stora ögonblick!
— — —
Tommy Johansson är frilansande skribent
