Nysläppt filmklassiker : David och Batseba

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan söndag, januari 15th, 2012

David och Batseba
Drama, 1951, USA
Distributör: 20th Century Fox
Regissör: Henry King
Skådespelare: Gregory Peck, Susan Hayward m.fl.
Längd: 110 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2011-12-02

Henry Kings David och Batseba är ett episkt drama om förbjuden kärlek. Kärlek som inte enbart bryter mot samhällets regler, utan även mot deras religion. David, spelad av Gregory Peck, blir förälskad i grannkvinnan Batseba, spelad av Susan Hayward, och det dröjer inte länge förrän deras kärlek står i full blom.  Batseba är dock redan gift, och detta ställer till med stora besvär för paret. Otrogenhet var nämligen en synd straffbar med döden.  Att David sedan råkar vara landets regent gör inte saken bättre. Nu riskerar David inte bara att vreda sina undersåtar, utan även sin gud.

David och Batseba står ut som en av de vackraste och visuellt mest välgjorda filmerna av femtiotalets episka dramer. Det lilla området i Arizona som man använde som inspelningsplats är en riktigt slående ersättare för Israel, något som verkligen förstärker effekten av de kulisser och kläder man tagit fram för inspelningen. Till skillnad från många andra filmer ur genren ser dessutom såväl byggnader och klädesplagg använda och slitna ut, vilket gör det lite lättare för åskådaren att förlora sig i filmen. Man har dessutom lagt ned ett otroligt jobb på vad som kan tyckas vara små detaljer. Det kanske mest imponerande inslaget är den lätta bris som ständigt verkar leka med draperier i närheten av fönster.  Detta är ett enkelt och subtilt men ändå otroligt effektfullt sätt att få filmens interiöra scener att kännas mer levande.

Tyvärr är det långt ifrån allt som känns lika genomtänkt som filmens utseende. David och Batseba är en film med många små problem, som var för sig inte ställer till några större besvär, men som tillsammans skapar en väldigt ojämn filmupplevelse. Det kanske allra största problemet med filmen är dess manus. Man har gjort sitt bästa för att hålla sig någorlunda nära de bibliska texterna samtidigt som man har försökt att ingjuta lite välbehövd klassisk hollywooddramatik i berättelsen. Resultatet skulle dock visa sig vara en film som dels avviker något från sitt källmaterial, samtidigt som den alienerar vissa åskådare som inte är bekanta med bibeln. Väldigt få av filmens många referenser till personer, platser och händelser får någon direkt förklaring, utan antas vara välkända för åskådaren. Inte ens kung David får någon direkt bakgrundshistoria förrän under filmens absolut sista del, vilket är ett av de mest förbluffande regival som jag någonsin har varit med om. Att anta att publiken skulle vara bekant med de bibliska texterna var ett logiskt antagande i det kristna USA under 50-talet, men för den moderna svenska publiken kan berättelsen te sig något förvirrande stundtals.

Precis som filmens handling så är även dialogen en blandad kompott. Medan vissa scener står ut med sina passionerade och gripande repliker, känns större delen av filmens dialog något träig. Skådespelarna utbyter högtrevande och styltade ord med varandra i vad som stundtals känns mer som en teateruppsättning än en film. Till viss del är detta förlåtligt, med tanke på filmens källmaterial, men det går inte att bortse från att det påverkar trovärdigheten.

Gregory Peck och Susan Hayward verkar inte alltid veta vad de ska göra med materialet de fått att arbeta med, och känns under filmens tidigare delar väldigt obekväma i sina roller. De blir dock varma i kläderna längre in under filmens gång, och levererar under filmens sista scener några av de bästa skådespelarinsatserna som Hollywood hade att erbjuda på 50-talet. Pecks framförande av psalm 23:4 är enkelt och subtilt, men levereras ändå med sådan slagkraft att man helt uppslukas av scenen. Tyvärr är den kärlekshistoria som är grunden till filmens handling något svårköpt, då Hayward och Peck verkar sakna den ack så viktiga personkemin. Var för sig är deras karaktärer stundtals fantastiska, men tillsammans känns framförandet något mer svårköpt.

Med sin teatraliska dialog och osäkra handling så kan det tyckas vara svårt att rekommendera David och Batseba. Men filmens briljant genomtänkta misc-en-scene räddar den dock från ett lägre betyg, då det är väldigt lätt att trollbindas av de storslagna palatsen, de tusentals statisterna och de väldesignade dräkterna. Men hur man än vänder och vrider på det, så är David och Batseba aldrig mer än medelmåttig, och står sig slätt i skuggan av andra filmer från samma period. För fans av bibliska berättelser står sig troligen David och Batseba något bättre, men som renodlad filmupplevelse är den föga exalterande.

— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent