Våga vägra kulturetikett

Inlagd av Sofia Sagerdal Krönika onsdag, december 14th, 2011

De välkammade och väldressade herrarna i Torsbybandet Top Cats gästade i lördags Prisma i Örebro. Med lagda luggar och polerade skor spelar de rockabilly i rock’n’roll-tappning. Med såväl covers av Green Day och Ramones som ihop-plitade sånger av några av landets mest välkända låtskrivare, så kan jag inte annat än höra mitt lilla Torsby-hjärta picka lite extra hårt där inne när de drar igång.

Nog för att Top Cats medverkat i TV-tävlingen Talang, och nog för att de i februari ska äntra Melodifestivalens scen, men jag kan inte låta bli att känna hur mina spinkiga knän börjar röra på sig när de spelar. Jag är lite deppig för kommersialismen, det ska erkännas, men jag försöker intala mig att det är ju trevligt att det hela sprids och så vidare.  För som uppvuxen Torsby-bo, som nu flyttat till storstan Örebro, har jag börjat fundera på det här med kultur, och vad som anses som fin- respektive fulkultur. Vilka parametrar finns egentligen för det ena eller andra? Jag anser givetvis att raggarbilar med tonade bakrutor, välkammade rockabilly-luggar och vältrimmade bas-slingor är den finaste av kulturer, eftersom det dels är en stor del av min uppväxt och dels får de små endorfinerna där inne att flöda fort fort. Att springa på de fina teaterhusen eller lyssna på fiol-knorr som är flera hundra år gammalt kan givetvis även det vara tilltalande, och är en kulturdel som jag ofta och gärna tar del av även den. Men jag anser nog ändå att rockabillyn slår lite, lite högre.

Att meddela sin omgivning sin förtjusningt över denna form rock i olika tappningar, eller att förklara tjusningen med att sitta inträngd i baksätet på en halvrisig Volvo och åka samma gata upp och ner under en lördagskväll, eller hur oerhört svag man kan vara för pojkfrisyrer som styrs upp av allehanda sorters pomada, det kan vara aningen knixigt. Mina stads-vänner förstår mig inte. Kanske är det jag som förklarar dåligt, men jag vill inte ge en allt för glorifierad bild av denna Volvo med 22 doftgranar i backspegeln, och då jag spelar lite sann Torsby-rock för dem, exempelvis i tappningen av Top Cats, så rynkar de näsan betänksamt och det rycker lite dåligt i dansnerverna på dem. Tyvärr.

Nog för att publiken på Prisma svängde sina lurviga, men förstår de storheten hos Top Cats? Jag kan inte annat än hoppas, om inte annat för deras egen skull. Jag vill ju rysligt gärna att även den mest inbitne stadsbon skall få ta del av denna finkultur, när den är som allra bäst!  På min kylskåpsdörr fladdrar biljetterna till nästa konsert på konserthuset i takt med basen i ”Heartbeats” – för jag tror på uttrycket ”när du väl sätter en etikett på mig så utplånar du mig”. Så därför: låt oss ta del av kultur tillsammans och låt oss lämna kulturetiketterna hemma!

—

Sofia Sagerdal är frilansskribent och mediastudent