Bok: Halleluja Brasilien!

Inlagd av Kulturdelen Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur tisdag, december 13th, 2011

Halleluja Brasilien! – en resa till knarkgängens, favelans och den helige andens land

Kajsa Norell

Bladh by Bladh, 366 sidor, Ute nu

– – –

”En motorcykel kör om, två killar med automatvapen tittar in i bilen. Jag ler stelt och känner mig som ett fån. Pastor Eduardo frågar om jag är rädd. Jag erkänner att jag aldrig vänjer mig vid vapen och jag undrar om gängets vakter ska missta mitt kamerastativ för ett gevär. Men det är något annat också, det handlar om att bevittna en tragedi. De här killarna kommer antagligen inte att nå medelåldern”.

Det är ett trasigt Brasilien som inledningsvis målas upp för läsaren i Kajsa Norells Halleluja Brasilien! Den prisbelönte radio- och tv-journalisten gör här sin författardebut om den enorma pingstväckelserörelse som växt och frodats i landet under det gångna seklet. Här är bönelokalerna fyllda till bredden av skadeskjutna människor som lämnat kriminalitet, droger och extrem fattigdom bakom sig till förmån för ett lugnare liv i Jesus tjänst. Här, i Guds församling, har dessa människor hittat trygghet och värdighet. Ute på gatan viner kulorna och inne i lokalen talar folk i tungor och dansar extatiskt. Det är precis så kontrastrikt som det låter.

Rörelsen fick sin början i Brasilien då de svenska pingstvännerna Gunnar Vingren och Daniel Berg steg i land i staden Belém år 1910, båda med Guds kallelse ringande i öronen och fast beslutna att vinna landet för Jesus räkning. Det skulle visa sig bli en lång och prövande kamp men också början på den väckelse som i dagens Brasilien har över tio miljoner anhängare.

Det är dock inte i dessa två herrar, som Norell visar störst intresse för, vilket inte är så konstigt, då de redan hyllas som helgon för sina insatser. Tidigt får vi reda på att det kommer att talas mycket om Gunnar Vingrens fru, Frida Vingren. Hon var en de mest drivande inom väckelsen, ansvarade för en tidning, uppfostrade barnen, arbetade med de sjuka och predikade däremellan för glatta livet. Att ge henne upprättelse och erkännande för sina insatser i pingströrelsen verkar vara en stor drivkraft bakom denna boks kreation. ”Under arbetet har det hos mig växt fram en känsla av att vilja skydda henne”, skriver Norell redan i inledningen. Och ja, det märks. Trots att författaren också delar med sig av fakta som kan vara till skada för Frida Vingrens anseende är det uppenbart att denne har författaren på sin sida.

Då Frida Vingren är den solklara hjältinnan finns det såklart tydliga bovar i dramat också. Dessa utgörs främst av kvinnohatande pastorer som försöker smutskasta fru Vingren vid varje tillfälle som ges. Ilskan och frustrationen över hur historien har behandlat henne försöker författaren inte att dölja. Den blixtrar till ibland, som ett avbrott ifrån det objektiva berättande som Norell annars ägnar sig mest åt. Men jag förstår det. Stönar trött åt machoidealen och pöbelfasonerna, och främst åt det frenetiska letandet i den heliga skriften efter något urgammalt och tilltryckande. Jodå, vi har hört det förr.

När jag läste boken kunde jag inte låta bli att imponeras av den tid, energi och envishet som måste ligga bakom all denna research. Det är nämligen en otrolig mängd information vi får ta del av. Vi går från grundarnas uppväxter, vidare till deras strapatser i Amazonas och i slummen, till den brasilianska politiken, till dagens maffiga Jesusfestivaler, till rörelsens inverkan på moralfrågor gällande abort och homosexualitet, och tillbaka till grundarnas ganska tragiska öden. Författaren som guidar oss genom allt detta har onekligen en högst personlig relation till de här människorna och till församlingen (sin ateistiska läggning till trots). Jag förstår hennes önskan att berätta om det.

Det krävs kanske ändå en personlig koppling till endera pingströrelsen eller Brasilien för att kunna uppskatta Kajsa Norells debut till max. Trots att det är en intressant företeelse (och tämligen ouppmärksammad i Sverige) så räcker det inte riktigt för att hålla mitt intresse vid liv i över 300 sidor. Upprepningar av olika uttryck dyker upp alltför tätt för att passera obemärkt och språket väcker inte heller några sensationella känslor. Författaren har drivit igenom ett enormt projekt, och det förtjänar en applåd. Men jag kommer inte att skrika halleluja.

– – –

Johanna Sandvik

Foto: Charlotte Strömwall