Skiss av den språkliga konstteorin
Essä torsdag, december 8th, 2011Med anledning av den debatt som startats på grund av min recension av Lars Vilks bok ART vill jag här skissa lite på en teori om vad konst är. Den är inte min uppfinning även om jag möjligen har tillfört ett och annat. Jag kallar den för den språkliga konstteorin.
Som jag har uppfattat saken finns det idag fyra huvudsakliga spår för teorier om vad konst är. Det ligger i sakens natur. Konst är sannolikt den mest subjektiva verksamhet som människor har hittat på. Om något sådant är det naturligtvis svårt att vara överens. Följande rubriker kanske kan uppfattas som paraplybegrepp eller familjer.
1. Den metafysiska konstteorin. Lars Vilks kanske skulle kalla denna grupp för essentialistiska konstteorier. Här finns många idéer om konst (eller konstliknande verksamhet) som också formulerats i utomeuropeiska sammanhang. Till exempel i kinesisk konstteori. Eller som inte formulerats alls, i alla fall inte i skrift, men där det är tydligt att konst och gudagnista hänger samman.
2. Den traditionella (eller moderna konstteorin). Enligt denna teori är konst en bestämd klass av objekt som alltid är vackra, uppfostrande och högkvalitativa. Också här finns ett inslag av essentialism.
3. Den språkliga konstteorin. Utgår ifrån att konst är ett slags språk som alla människor i alla sammanhang har haft behov av att uttrycka sig med. Denna teori är inte essentialistisk.
4. Den institutionella konstteorin. Utgår ifrån att det finns en bestämmande gruppering – konstvärlden – som avgör om något är konst eller inte. Jag tänker mig att denna teori delvis har uppkommit för att städa upp i den dåligt marknadsanpassade oreda som den språkliga konstteorin förde med sig.
I beskrivningen av den språkliga konstteorin måste ordet konst betraktas som något provisoriskt. Dels för att ordet är starkt förknippat med den traditionella/moderna konstteorin. Konst är enligt denna teori en 1800-talsuppfinning som inte omfattar äldre liknande verksamhet eller det utomeuropeiska. Dels för att konsten är i en expanderande utveckling vars ände vi ännu inte kan ana. De verksamheter som idag hålls ihop under begreppet konst är så olika att situationen redan kan tyckas vara ohållbar. Det känns ganska rimligt att tänka att ordet snart inte längre kan användas för de verksamheter som redan trängs inom konsten och de som utan tvekan tillkommer.
Ordet konst används dock på flera olika sätt. Användningen där betydelsen omfattar det gamla begreppet ”de sköna konsterna” (vilket är synonymt med hur många till vardags använder ordet kultur) täcker dagens situation bättre. Men det är otympligt, svårtolkat, gammaldags och ger utrymme för missförstånd.
Att ersätta konst med ordet bildkonst löser inte några problem i en värld där bild endast är en liten del av vad konst kan vara – objekt, händelser, relationer, dagg i gräset, eld…
Kanske kan man använda ordet art (som av en tillfällighet också är den mystiska titeln på Lars Vilks senaste bok). I engelskan betyder art ungefär kultur och ordet har den vidd som kan behövas. Men inte heller art är problemfritt . Det är främmande och har en beklaglig närhet till artefakt och artificiell. Det är inte orimligt att tänka i dessa banor men jag tror att varken jag eller min omvärld är mogna för att införa ett sådant ord just nu.
Palais Idéal av Ferdinand Cheval
Enligt den språkliga konstteorin är konst ett slags språk. Dess grundläggande funktion är kommunikation. Såsom språk är konsten representerande. Den är något som upplevs och tolkas. Därmed så lyder konsten under språkets förutsättningar och måste alltså följa språkets ”grundlag”: I alla fungerande språk måste det finnas en avsändare, ett meddelande och en mottagare.
Avsändaren är inte nödvändigtvis tillverkaren av ett konstverk men väl den som visar fram det. Meddelandet är själva konstverket men inget sägs om hur det måste vara beskaffat. Mottagaren är den människa som ser konstverket, bekräftar att det är ett konstverk och som värderar det utifrån den upplevelse som konstverket ger just denna individ. Ulf Lindes påstående ”konstverket uppstår i betraktarens öga” kan alltså förstås i stort sett bokstavligt. Betoningen i processen ligger på mottagaren och dennes upplevelse.
Utifrån tanken om konst som språk följer att konsten är ett tillfälligt tillstånd. Det vill säga konst är inte en särskild klass av föremål utan ett tillstånd som vilken typ av företeelse som helst kan ha under en längre eller kortare period (när det kommunicerar som ett konstverk). Det typiska för denna kommunikation är det subjektiva och tolkningsbara.
Tillståndet konst är neutralt. Konsten kan tolkas på ett obegränsat sätt och det är mottagaren/betraktaren som avgör om det är konst, om det är angeläget, om det är bra, om det är dåligt, om det är vackert eller fult. Allmän uppskattning eller högt ekonomiskt värde uppstår om tillräckligt många tycker ungefär samma sak. Men detta kan i sig inte sägas utgöra kvalitet.
Den språkliga konstteorin har ett generellt anspråk och vill alltså försöka förklara ”all konst”. Det vill säga även ”konst” som är historisk eller förhistorisk eller som finns utanför det västerländska kulturområdet. Här räcker inte riktigt orden till och vad som menas kan kanske beskrivas som all kulturell verksamhet utöver den för överlevnaden nödvändiga.
Att kalla detta för onödig verksamhet ger bara en sida av saken. Den andra sidan är att det just är alla dessa olikartade uttryck – dekorationer, ritualer, kroppsprydnader, musik, dans, ceremoniella byggnadsverk och så vidare som har gjort oss till kulturvarelser, till människor. De representerar ett grundläggande behov och kan inte särskiljas från att vara människa. Det ligger inget mystiskt i detta, endast ett konstaterande att mänsklighet utgörs av något mer än att äta och skita.
För att kunna ha detta perspektiv på konsten måste vi helt skrota konsthistorien såsom den hittills har skrivits. Det är en radikal men inte helt okänd synpunkt idag. Lars Vilks resonerar om detta i ART men tänker snävt när han funderar på en ”bild- och formhistoria” som ett alternativ. För min del är det en mycket befriande tanke. Ett sådant nytt omtag på konsten under historien känns ofrånkomligt och skulle undanröja en massa bråte. Jag tar gärna Pablo Picasso på orden när han säger att ”för mig finns ingen historisk konst, för mig finns endast samtidskonst.”
Den vida syn på konst som skissas ovan står vi i praktiken åter inför nu, då samtidskonsten har accepterat alla tänkbara uttryck som konst. Historiskt sett så var åsikten att konst är detsamma som enbart bild och form, endast ett mellanspel.
Den institutionella konstteorin är bestickande. ”Konstvärlden” är en realitet. Men det finns alternativa synsätt. Den språkliga konstteorin är ett sådant. Den är inte problemfri (och beskrivningen ovan är endast en skiss), den institutionella konstteorin må ha ett misskrediterande demokratiskt underskott men den språkliga konstteorin har, kan man säga, ett demokratiskt överskott. Konstvärlden och konstmarknaden är inte så förtjusta i det.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
[…] har skrivit två inlägg på Kulturdelen, ett som kommentar till hans recension av min bok och en essä. Den senare beskriver det Peter Ekström kallar för ”den språkliga konstteorin”. Han skriver […]
Lars Vilks kommenterar, och kritiserar, denna text på sin blogg http://www.vilks.net inlägg 1374.
Svar till Vilks inlägg 1374
Konstteori är för konstnärerna samma sak som ornitologi är för fåglarna, har någon sagt. Det ligger mycket i det. Konstnärerna bryr sig inte värst mycket om vilka teorier som är på modet och om det som konstnärerna gör passar in. De bryr sig inte ens om ifall det kallas konst eller inte. Inte heller är det avgörande om de slår igenom på konstmarknaden. De arbetar på ändå, drivna av någonting annat.
Det vore kul om konstnärerna intresserade sig mer för konstteori och konsthistoria. Kanske skulle dessa områden se annorlunda ut om de gjorde det. Men ämnet kan vara viktigt även om konstnärerna inte lägger sig i så mycket. När konsten visas, presenteras, värderas och används (till exempel i samhällsbygget) kan det vara bra att ha en teoretisk bas att stå på. Det blir oftast bättre beslut när man har det. Inom en del områden, bland annat ibland inom konsten, utgår beslutsfattarna enbart från intuition och personlig erfarenhet. Det kan ge bra resultat. Det kan också bli alldeles fel. Ingen vet i så fall vad felet beror på.
Jag har många gånger tänkt i dessa banor men resonemanget aktualiserades nyligen när jag läste Stephen Farthings bok Det här är konst (recenserad i en krönika här på Kulturdelen). Det är en bok som kan tänkas bli mångas kunskapsbas för utflykter i konstens värld. Dessvärre vimlar den av fel och i sitt snäva urval av exempel på konst har den ingen som helst teoretisk grund. Den försöker inte ens svara på frågor som vad konst är, hur urvalet till boken gjorts eller varför.
I det läget känner jag att det är värt besväret att diskutera sådana här frågor.
Lars Vilks har på sin blogg http://www.vilks.net skrivit ett inlägg (Nr 1374) som har rubriken Kritik av den språkliga konstteorin. Han kommenterar där min skiss av denna teori. Han saknar mina referenser – var kommer den språkliga konstteorin ifrån? Kanske lutar det åt Gadamerhållet, föreslår han. Det kan jag inte säga något om eftersom jag inte läst så mycket av filosofen Hans-Georg Gadamer (1900-2002). Mitt intryck är dock att hans idéer endast till liten del stämmer med den språkliga konstteorin.
En tänkare som det är mycket mer fruktbart att dra in i sammanhanget är konstnären Marcel Duchamp (1887-1968). Han har visserligen inte formulerat någon sammanhängande teori men har gjort en hel del inspirerande och revolutionerande uttalanden. Jag håller helt och hållet med Lars Vilks när han skriver att Duchamp representerar det enda paradigmskiftet inom konsten under senare tid.
Såvitt jag har förstått så är det Duchamp som är ursprunget till uttalandet ”Det är betraktaren som gör tavlorna.” Han utvecklade detta när han sa så här:
”Den skapande akten blir något annat i det ögonblick åskådaren erfar förvandlingsfenomenet; när den döda materien förvandlas till ett konstverk äger en verklig transsubstantiation rum, och åskådarens betydelsefulla roll blir att bestämma konstverkets tyngd på den estetiska vågen. Kort sagt blir konstnären inte den ende som utför skapelseakten, ty åskådaren upprättar en kontakt mellan verket och omvärlden genom att uttyda dess inre bestämning. Därigenom ger han sitt eget bidrag till den skapande akten.”
Detta tror jag inte ska förstås på något metafysiskt sätt. Det är inte materien som förvandlas men väl dess funktion i det att betraktaren upplever den som ett konstverk.
Marcel Duchamp sa också så här:
”Vad jag menar är att konst kan vara bra, dålig eller likgiltig, men vilket adjektiv vi än väljer måste vi först kalla det konst”. Jag menar att det är en beskrivning av att konst är ett neutralt tillstånd och att betraktaren själv är hänvisad till att fylla det med kvalitet, mening, status och så vidare.
Jag hävdar att den språkliga konstteorin inte är essentialistisk, det vill säga att den inte innehåller någon metafysik eller något flummeri. Lars Vilks håller inte med mig men motiverar inte detta på något sätt.
Den språkliga konstteorin har, liksom den institutionella konstteorin, ett generellt anspråk. För båda teorierna för detta med sig problem, men Vilks menar att endast den som lutar sig mot ”det moderna västerländska konstbegreppet” kan lösa dilemmat. Men, som jag redogjorde för i skissen, menar jag att man måste se ”konst” som ett provisoriskt begrepp och den verksamhet som omfattas av den språkliga konstteorin är mycket vidare än så.
Lars Vilks skriver att ett annat problem med den språkliga konstteorin är hur mottagaren/betraktaren bekräftar att något är ett konstverk. ”Om man inte vill värdera det utifrån upplevelsen?” frågar Vilks.
Ja vill, eller kan, man inte vara mottagare av ett ”konstmeddelande” så uppstår helt enkelt inte tillståndet konst. Det är en odramatisk och mycket vanlig situation – det mesta uppfattas ju inte som konst. Också en hel del av det som någon påstår är konst, ratas eller nonchaleras av mottagaren. Bara för att något kan definieras som till exempel en målning innebär inte i sig att det är konst. Men om en teoretisk text, ett uttalande i en domstol, handboll eller en svensk kommun presenteras och accepteras som ett konstverk så är det ett konstverk – inför den eller de som accepterade.
Vilks fäster sig också vid att konsten enligt den språkliga konstteorin är ett tillfälligt tillstånd. Konsten är alltså inte en särskild klass av objekt. Den är heller inte evig. Konsttillståndet kan vara länge, det kan förändras, det kan snabbt gå över. Konsten är alltså helt relativistisk och ansvaret för konstupplevelsen är helt individuellt. Att ”de flesta tycker någorlunda samma” betyder inte att vi inte har möjlighet att tycka olika. Att antyda att konsthistorien har fixerats i sin nuvarande form därför att alla är överens, är nonsens. Där väljer Lars Vilks av någon anledning att se bort från väldiga samhällskrafter som styrning av konstmarknaden, könsmakt, klasskillnader, västerlandets behov av att undertrycka den övriga världen med mera.
Konst är alltså ett tillstånd. Högtidligt eller banalt? Varken eller. Kännetecknande för detta tillstånd är möjligheterna till subjektiv tolkning.
Märkligast i Lars Vilks inlägg är att han skriver ”De flesta konstverk ger inte så mycket olikhet eftersom de är en del av en given standard” och ”En del konst är objektivt bättre än annan.” Jag antar att han då refererar till den definition av kvalitet som han har gett i sin bok Art: ”Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst.” Denna tes kan i bästa fall på sin höjd betyda att konstvärlden bekräftar sina egna val. Men att gå därifrån till att säga att en del konst är objektivt bättre än annan är ändå ett häpnadsväckande steg. Detta behöver Lars Vilks utveckla.
Peter Ekström
Lars Vilks har på sin blogg http://www.vilks.net svarat på kommentaren ovan. Se inlägg 1376 Konstdebatten fortsätter.
Ny replik till Vilks och Martinsson
Lars Vilks har fortsatt diskussionen om den språkliga konstteorin på sin blogg http://www.vilks.net (inlägg 1376). Jag försöker svara honom här.
Att säga att konst är ett språk är knappast någon nyhet och absolut inget som jag har hittat på. När jag gick på konstskola i början av 1970-talet var det en variant av denna förklaringsmodell som jag och mina kamrater utsattes för. I diskussionerna då förstod vi snabbt att en konsekvens av detta var att konst inte var en absolut kategori och att vad som helst kunde vara konst under vissa omständigheter. Det var mycket oroande och vi protesterade. Vi ville gärna ha ett tydligt facit att hålla oss till – gärna med kvalitetsindex.
Teorin tänktes omfatta all konst (om jag kommer ihåg saken rätt uppfattade vi Man Rays blåmålade bronsavgjutning av en baguette som mycket mer främmande än Marcel Duchamps pissoar) men handlade i praktiken mest om bild. Den litteratur som användes beskrev bildkommunikation snarare än konstkommunikation.
En filosof som ibland nämndes var John Dewey (1869-1952) som hade utvecklat en del tankar runt konst som kommunikation. Men mest refererades nog till Duchamp och Ulf Linde.
Konsthistorien, varifrån exempel och referenser hämtades, var som huggen i sten. Den upplaga av HW Jansons Konsten som var aktuell den gången nämnde inte en enda kvinnlig konstnär.
När jag själv började tänka igenom dessa saker och försökte få någon logik i det hela, stod det helt klart att ”bildkommunikation” var en otillräcklig bas att bygga en konstteori på och att konstens historia måste ändras i grunden.
Vi var då i slutskedet av den modernistiska epoken. Den språkliga konstteorin tror jag har sin grund i modernismen med sin rationalitet och sin förkastelse av traditionella värden. Men jag tror också att denna teori, kanske i förnyat skick, har aktualitet idag.
Jag har skrivit att enligt den språkliga konstteorin är konst inte en kategori av objekt utan ett tillfälligt tillstånd . Lars Vilks anser att jag inte har förklarat vari detta tillstånd består. Jag menar att vilket objekt eller vilken företeelse som helst kan försättas i ”konsttillståndet”. Detta tillstånd är tillfälligt och består endast så länge som den tysta överenskommelsen mellan avsändaren och mottagaren/betraktaren räcker. Konsten behöver inte vara medvetet producerad (tänk på Duchamps pissoar) men avsändaren måste vara medveten om att meddelandet som sänds är konst. Likaså mottagaren. ”Konsttillståndet” är dock neutralt och ett accepterande av att något är konst innebär inget ställningstagande när det gäller kvalitet. Något sådant som objektiv kvalitet finns inte. ”Konsttillståndet” kan existera parallellt med andra tillstånd – något kan exempelvis samtidigt vara ett religiöst kultföremål som det är ett konstverk. ”Konsttillståndet” kännetecknas av sin öppenhet för subjektiv tolkning. Det utgår ifrån mottagaren/betraktaren som projicerar sin tolkning på konstverket utifrån verkets egenskaper, dess kontext och betraktarens förutsättningar såsom kunskaper, förväntningar, kulturell bakgrund, dagsform med mera. Den upplevelse som projektionen framkallar hos betraktaren är det centrala. Det är denna som är konstverkets syfte. Ett konstverk kan av samma betraktare upplevas helt olika en dag mot en annan dag. Kanske kan man med detta säga att konstverket är en social konstruktion skapad av betraktaren.
Frågan om när konsten började är en av flera nötter att knäcka. Lars Vilks är en aning oklar men verkar luta åt att konsten är en tysk uppfinning från början av 1800-talet. Att denna uppfinning legat till grund för hur merparten av konsthistorien har gestaltats är tveklöst riktigt. Möjligen har konsten enligt detta synsätt en viss parallell i kinesisk kultur men i övrigt är det en vit manlig västerländsk historia.
Men beskrivningen av konsthistorien är inte särskilt stabil. Under de senaste 30 åren har den förändrats mycket. Det som tycktes vara hugget i sten har vittrat. Nya rader har huggits ovanpå. Därmed har alltså också konsten förändrats.
Denna förändring är dock inte genomgripande. För att åstadkomma en möjlighet till generell utblick över tiden och världen, krävs en radikal omskrivning av konsthistorien. Kanske på bekostnad av själva ordet ”konst”.
Historiens fakta kan man inte förändra. Men synen på fakta förändras ständigt. Jag vill påstå att det är människans lott. Vi kan bara se med samtidens ögon på vår egen tid – och på historien. Det är vår förbannelse och vår rättighet. Ur historien kan vi välja objekt eller företeelser som vi här och nu kan göra till kandidater för ett ”konsttillstånd”. Det är så jag menar att man ska förstå Pablo Picasso när han sa: ”För mig finns ingen historisk konst, för mig finns endast samtidskonst.” Jag håller alltså inte med Lars Vilks när han skriver: ”Men andra kulturer är och förblir historiska.” Det är ett slags historicism, en omöjlighet.
Lars Vilks frågar också så här: ”Hur kan man undervisa på en konstskola om allting är subjektivt och lika värt?”
Detta har i och för sig Vilks egna erfarenheter av som lärare och gästföreläsare på bland annat den skola där jag arbetar. Men jag skulle vilja säga så här: Å ena sidan handlar det om att vara mycket öppen för elevernas egen utveckling. Å andra sidan handlar det om att berätta hur konstvärldens realiteter ser ut och hur den traditionella konsthistorien är uppbyggd. Allt för att ge eleverna goda möjligheter att navigera i ett komplicerat och inte alltid så sympatiskt konstliv.
Berthel Martinsson har också gjort ett nytt inlägg i denna diskussion.
Han förtydligar sin invändning att konst inte är ett språk likvärdigt med det verbala. Snarare ett ”visuellt tungomålstalande.”
Förvisso tycker jag att det finns mycket konst som är dunkel, oklar och hafsig. Men så är det nog med alla språk och poängen är snarast att inget språk helt går att översätta till ett annat. Det uppstår alltid en rest. Ibland kan denna oöversättbara rest ses som det typiska för det aktuella språket.
Martinsson utvecklar också sina tankar om Sören Kierkegaard och slarvigt nog av mig har jag inte tidigare lagt märke till att han uppskattar honom så mycket. Kierkegaard var en kyrkokritisk men djupt religiös tänkare och såvitt jag förstår, genomsyrar detta även hans syn på konst. Som alltså kan beskrivas som essentialistisk.
Även om jag inte alls tror på några eviga värden så är det ändå lätt att sympatisera med Kierkegaards och Martinssons avsky inför modets ytlighet. Men någon nyhet är det ju inte. Konsten har följt modeväxlingar under lång tid. Nästan en evighet.
Peter Ekström
[…] Ekström har i Kulturdelen gjort ytterligare ett försök att förklara ”den språkliga konstteorin”. Han beskriver den […]
Svar igen till Vilks
Lars Vilks fortsätter diskussionen om den språkliga konstteorin på sin blogg (inlägg 1378: Två konstdebatter). Han tar upp tre saker. Dels, återigen, att konst är ett tillstånd. Dels menar han att den språkliga konstteorin är en stipulativ teori. Och dels tar han upp ”andra kulturers” brist på utveckling.
En stipulativ definition av begreppet konst skulle utgöras av ett slags önskelista – så här skulle jag vilja att konsten är. Det finns verkligen mycket att önska, situationen är långt ifrån idealisk. Man kunde ju börja med yttrandefrihet för alla som vill uttrycka sig konstnärligt. Då menar jag inte utopisk total oreglerad yttrandefrihet men en rimlig och något så när demokratisk. Bara detta ter sig näst intill omöjligt som det ser ut idag i det globala perspektivet.
Som det är lätt att förstå är inte den språkliga konstteorin min privata önskelista över hur konsten borde vara. Om den var det så skulle den se mycket annorlunda ut.
Den språkliga konstteorin är en deskriptiv teori. Den beskriver konsten sådan den är. Men den förutsätter ett nytt grepp på konsthistorien. Ansatser till ett sådant nytänkande finns här och där men har långt ifrån slagit igenom. Likaså finns många tecken på att konsensus inte längre råder när det gäller konsthistorien. Att skriva konsthistoria utifrån traditionella synsätt och gamla koloniala perspektiv kommer att ha sin ände.
I detta sammanhang har jag inspirerats av professor James Elkins som bland annat har skrivit boken Stories of Art. Där påpekar han det uppenbara – det finns inte en konsthistoria – det finns många olika. Han ger ett stort antal exempel på möjliga och omöjliga synsätt – historiska, postmoderna, utomeuropeiska. Det är spännande och omtumlande läsning. Jag har särskilt fäst mig vid det som han kallar paradoxal historieskrivning. Han uttrycker det till exempel så här (min översättning):
”Paradoxal historieskrivning är egentligen inte paradoxal alls – faktum är att den är oundviklig. Hur skulle jag kunna se Rubens eller Caravaggio, utan att ha 1900-talet i minnet? En god vetenskaplighet undertrycker de mer flagranta anakronismerna, men kan aldrig radera ut dem fullständigt.”
Lars Vilks har svårt att se konst som ett slags tillstånd. Han har i denna diskussion ständigt återkommit till detta. Saken borde inte vara så kontroversiell. I själva verket behöver den institutionella konstteorin ett liknande resonemang för att vara begriplig.
Alltså – konst är inte en särskild kategori av föremål. Vilken företeelse som helst kan vara konst under vissa omständigheter. Naturligtvis gäller också motsatsen – inget blir konst av sig själv. Om någon målar färg på en preparerad linneduk betyder det i sig inte att ett konstverk har uppstått. Tillverkningen är bara en liten del i att ett konstverk blir till. Enligt den institutionella konstteorin bekräftas en sådan ”kandidat” av konstvärlden. Enligt den språkliga konstteorin bekräftas konstverket av den enskilda betraktaren. Jag har beskrivit detta som förändrade tillstånd. Så märkvärdigt är inte detta påstående. Skillnaden mellan den språkliga konstteorin och den institutionella är större på andra områden.
Enligt Lars Vilks kan konstvärlden bekräfta vad som helst som konst. Även sådant som skapats innan begreppet konst etablerades och konsthistoria började skrivas kan accepteras om det betraktas som ready mades. Det gäller även det som Vilks kallar ”andra kulturer”.
Inte heller detta synsätt ger så annorlunda resultat mot den språkliga konstteorin. Dennas ambition är att omfatta hela världen och hela historien men tar inte omvägen via ready mades.
Vilks menar att en avgörande sak är att ”andra kulturer” inte utvecklas. Båda dessa begrepp tycker jag är suspekta. ”Andra kulturer” är en fortsättning på ett gammalt kolonialt vi och dom-tänkande. Detta håller konsthistorien sakta på att göra upp med. ”Utveckling” är ett mycket tveksamt ord i konstsammanhang. Åtminstone om man, vilket är det vanliga, med ”utveckling” menar förändring till det bättre. Att det skulle finnas en sammanhållen utvecklingslinje i konsten är en naiv tanke. Förändring, javisst. Men verkligen inte alltid till det bättre.
Nej, Lars Vilks. Den språkliga konstteorin står sig nog hyfsat i en jämförelse med den institutionella. Båda teorierna har svagheter och problem. Och att de båda finns visar på konstens paradoxala mångfald och livskraft.
Peter Ekström
[…] Jag har ögnat igenom den debatt som har ägt rum på tidningen Kulturdelen och som tog utgångspunkt i en recension av Lars Vilks senaste bok Art. Konstnären och rektorn för Örebro konstskola går i tapper närkamp med den institutionella konstteorin och lanserar en alternativ teori, den språkliga konstteorin. […]
Lars Vilks har gjort ett nytt inlägg i diskussionen om den språkliga konstteorin. Se inlägg 1386 Konstdebatten fortsätter: Andra kulturer på http://www.vilks.net
Konst är inte magi
Lars Vilks har fortsatt diskussionen om den språkliga konstteorin på sin blogg http://www.vilks.net i inlägg 1386: Konstdebatten fortsätter: Andra kulturer. Här följer min replik.
Jag tror inte på magi. Alltså tror jag inte heller på att skapandet av konst är magiskt. Konst är en alltigenom mänsklig verksamhet. Ändå finns det delar av konstskapandet som är märkliga och tillsynes ogripbara. Problemet i sammanhanget är att beskriva förändringar som inte alltid är fysiska. Paradexemplet är givetvis den porslinsurinoar som Marcel Duchamp 1917 kallade Fontän och presenterade som ett konstverk. Fontän var en ready-made, ett konstverk som var tillverkat för ett helt annat syfte än konst. Duchamp ”förvandlade” urinoaren till ett konstverk utan att göra någon fysisk förändring av den. Han lyckades ändå, om inte i sin samtids ögon så i alla fall i de efterföljandes, förändra ett porslinsföremåls funktion – från urinoar till konstverk. Det han gjorde kan beskrivas som en visande gest.
Denna förändring/förvandling skulle jag vilja beskriva som ett skifte mellan två tillstånd. Först ett tillstånd som icke-konst, sedan ett tillstånd som konst. Anledningen till att använda ordet ”tillstånd” är att komma åt en förändring som alltså inte behöver vara fysisk och inte heller beständig.
Konsttillståndet bekräftas av den enskilda betraktaren som känner igen det på dess möjlighet till upplevelse, subjektiv tolkning och att funktionen ligger utöver människans elementära överlevnadsbehov. Konsten är alltså en social konstruktion som bestäms av den enskilda betraktaren. I den mån vissa konstverk anses bättre eller mer värdefulla är det resultatet av att många människor tycker ungefär samma sak.
Det traditionella sättet att skriva konsthistoria håller på att bryta samman. I dagsläget lappar och lagar man genom att tillföra kvinnliga konstnärer och utomeuropeiska exempel. Men också själva grundberättelsen blir allt svårare att upprätthålla. Problemet är att det kanske inte finns någon tydlig gemensam nämnare. Eller också måste vi tänka större tankar. Vi ser då ut över ett fält som är ett enormt område av mänsklig verksamhet omfattande massor av aktiviteter och artefakter som till exempel riter, lekar (fotboll), kroppsprydnader, tapeter, klädmode, arkitektoniska utsmyckningar och geoglyfer.
Därmed kanske ”konsthistorien” blir så omfattande att den inte längre går att sammanfatta i en bok eller ens beskrivas på ett enhetligt sätt. Prydliga lösningar ska betraktas med misstänksamhet menar jag och en sådan splittrad utveckling vore en god sak.
Den samtida västerländska konsten är inriktad på ”överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs”, anser Lars Vilks. Han beskriver detta som resultat av framsteg. Det är inte alla som håller med honom.
Peter Ekström
Lars Vilks går vidare i denna debatt med inlägg 1398 på sin blogg http://www.vilks.net
Jag har också skrivit en text om konsthistoria som har anknytning till vår diskussion. Den finns här på Kulturdelen under vinjetten Essä.