Bluray: Son of No One

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension, Videohyllan onsdag, november 16th, 2011

Son of No One
Actionthriller, Usa, 2011
Distributör: Scanbox
Regi: Dito Montiel
Skådespelare: Channing Tatum, Al Pacino, Ray Lotta, Katie Holmes, Juliette Binoche m.fl.
Längd: 94 min
Finns på svensk dvd och blu ray från 2011-11-16

— — —

Den gamla rockstjärnan, författaren, fotomodellen och regissören Dito Montiel har en väldigt bra känsla för New York. Detta visade han inte minst i sin första film, den lovande A Guide to Recognizing Your Saints (2006) baserad på Montiels egna memoarer. Uppväxten i den inte helt glamorösa New York-stadsdelen Queens verkar dessutom vara Montiels utgångspunkt oavsett om det handlar om Hard Core-punk, som det gjorde i hans grupp Gutterboy, eller om det rör hans arbete som regissör. I Montiels senaste spelfilm Son of No One tar han med oss till en extra fattig del av New York kallad Queensbrige. Även i denna film står en persons som präglats av sin uppväxt i centrum.

Son of No One utspelar sig 2002 och New York är fortfarande i chock efter 9/11-terroratacken. En mustaschprydd Channing Tatum spelar Jonathan White, en polis i 30-årsåldern som precis blivit förflyttad till det stökiga distriktet Queensbridge. Men det är inte första gången Jonathan rör sig i detta område. Efter att hans far, som också var polis, dog i tjänst fick han lov att flytta till en fattig släkting som bodde i området. Uppväxten i Queensbridge blev absolut ingen dans på rosor och utan att det egentligen var meningen gjorde sig Jonathan sig skyldig till något fruktansvärt. Som tur vad fanns hans pappas gamla polispartner Stanford (Al Pacino) till handa för att sopa allt under mattan. Jonathan växer upp, blir polis, och försöker skjuta den obehagliga gamla historien lång in i sitt undermedvetna. Men när han förflyttas tillbaks till sitt uppväxtområde så börjar dock minnena vakna till liv igen. Inte minst på grund av de anonyma brev som gång på gång publiceras i en lokal tidning. Någon vet uppenbarligen vad det var som hände den gången i Queensbridge för länge sedan…

Idén att man aldrig kan fly från sig själv och sin uppväxt är naturligtvis intressant. Var du än har blivit och befinner dig så har du alltid med dig din egen historia – och i det här fallet handlar det om skuld. Jonathan finner sig stå mitt i en orkan av korruption, lojalitet och rädsla för att hans mörka förflutna ska uppdagas. Historien binds samman av tillbakablickar på Jonathans uppväxt vilka också absolut är filmens starkaste sida. Jonathan gick då under smeknamnet Milky på grund av sin avvikande angloamerikanska etnicitet i ett nästan helt färgat område.  Han och hans bästa vän Vinnie var enkla måltavlor i en miljö där narkotikan förvandlat människor till mänskliga rovdjur. De unga pojkarna drömmer om att ta sig därifrån vilket naturligtvis inte är det enklaste.

Jag skulle nog tro att Spike Lee blir både avundsjuk och en smula imponerad av hur Montiel lyckats fånga livet i en miljö som Queensbridge anno 1986. Inte minst på grund av den utsatthet som de barn som växer upp där ställs inför. Mitt i misären dyker Al Pacino upp som mordutredaren Stanford. I några sekunder blixtrar det om Pacino på det där viset som det brukade göra under hans glansdagar. Han är i rätt miljö, i rätt roll och blir hanterad av en regissör som klarar att hålla honom i tyglarna. Kan det här vara rollen som Pacino behöver för att få tillbaks sin tidigare pondus? Nej inte direkt.  Ljusglimtarna blir ganska få och trots de fint avvägda tillbakablickarna så står Son of No One tyvärr mest och hackar på samma ställe.

Att filmen inte riktigt tar fart är däremot absolut inte filmens aktörers fel. Channing Tatum som har följt med Montiel genom hans tre filmer visar åter att han är betydligt mer än en deffad överkropp. Förmodligen ser Montiel mycket av sig själv i favoriten Tatum vilket inte är så konstigt då de både påminner om varandra till utseendet och har samma typ av ”tuffing från gatan-utstrålning”. Förutom en klart underanvänd Pacino innehäller filmen också en råtaggad Ray Liotta. Som alltid är Liotta stabil och han är naturligtvis som klippt och skuren för rollen som polischef som man inte riktigt vet var man har. Desto underligare är det att Katie Holmes är med i en liten biroll som tjurig hustru och att den utmärkta franska aktrisen Juliette Binoche slarvas bort helt i rollen som snokande murvel. Dessa karaktärer borde Montiel ha lyft fram starkare vilket också skulle kunna fördjupa historien ytterligare på ett behövligt sätt. Nu känns filmen lite väl enkel och något direkt crescendo kommer aldrig.

Förmodligen är det omarbetandet från novell till filmmanus som inte riktigt fungerat i Son of No One. Det finns en intressant historia i Montiels egenskrivna men opublicerade prosa men resultatet blev lite väl magert och stillastående. Den som förväntar sig en hård snutfilm kommer förmodligen bli rejält besviken på filmens lunkande takt och avsaknad av traditionell action. Precis som i Montiels förra film Fighting (2009) så finns det även här rejäl potential som tyvärr inte når hela vägen fram. Son of No One har exempelvis ett väl uttänkt foto där landskapsbilder bestående av New York i fågelperspektiv samsas med intima närbilder på ansikten. Lägg till detta med ett vemodigt piano som förstärker känslan av hatkärlek till en stad som är både vacker och skoningslös.

Son of No One är helt klart ögongodis som heter duga men det känns också som om Montiel fortfarande inte riktigt hittat sig själv som regissör. Förhoppningsvis faller alla bitarna på plats nästa gång för han är helt klart en av amerikanska östkustens mest intressanta mångsysslare. Inte sedan Spike Lees första filmer har exempelvis någon lyft fram New Yorks sämre sidor på att sådant effektfyllt och tankvärt sätt som Dito Montiel gör i Son of No One. Hade han bara haft ett något bättre manus…

— — —

Kristoffer Pettersson