CD: Berlioz Requiem
Recension, Skivor onsdag, november 16th, 2011
Hector Berlioz: Grande messe des Morts (Requiem) (Signum Records/Naxos). 2 cd. Speltid: 48´25 + 40’17.
Robert Murray (tenor), Gabrieli Players, Wrocław Philharmonic Orchestra, Chetham’s School of Music Symphonic Brass Ensemble, Gabrieli Consort, Wrocław Philharmonic Choir, Paul McCreesh (dirigent)
–
I samband med allhelgonhelgen brukar våra kyrkor bjuda på olika rekviem, det vill säga dödsmässor. Det finns åtskilliga att välja på, men de vanligaste är Mozarts och Gabriel Faurés. Hector Berlioz Grande messe des Morts är ovanligare. Förklaringen ges redan av namnet: Detta är verkligen en Stor dödsmässa. Berlioz var inte den som sparade på krutet. Här skulle det vara solist, stor kör, stor orkester och fyra grupper med bleckblåsare – de senare utspridda i kyrkorummet för största möjliga effekt. Det här är kort sagt den maffigaste dödsmässa som skrivits vid sidan om Verdis.
Samtidigt skall man inte överdriva det hela. Det är inte så att Berlioz dundrar på i 1½ timme. Faktum är att han huvudsaklien använder sina väldiga styrkor för klanglig variation snarare än decibel. Och nog är det ett på många sätt anmärkningsvärt verk, inte minst när man betänker att det skrevs redan 1837. Vem annars skulle då ha kommit på idén att låta morrande tromboner och höga flöjter stämma möte?
Den nu aktuella inspelningen är gjord i Maria Magdalena-kyrkan i Wrocław med en blandning av polska och engelska styrkor, allt under ledning av Paul McCreesh. Han torde vara mest känd som barockspecialist men visar sig inte ha några som helst problem med en utstuderad romantiker som Berlioz.
Det här en riktigt ståtlig och dramatisk tolkning som även tar tillvara sekvenserna av stilla bön och rofylld himmelslängtan. Naturligtvis har McCreesh, sin vana trogen, i största möjliga utsträckning använt sig av tidstrogna instrument, men minst lika imponerande att höra är den mäktiga kören. När alla styrkor förenas, som i ”Dies Irae”, med mäktig körklang, mullrande pukor och skallande bleckblåsare råder onekligen Domens dag – inte minst för grannarna om man vrider upp volymen (och det skall man gärna göra). Det här är nämligen musik som lyfter när den får klinga i fullt majestät. En maffig ljudupptagning är därför nästan ett måste, och det får man här.
Detta är första utgåvan i en ny serie med McCreesh och hans Garbrieli Consort. Det kan tyckas olycksbådande att börja med en dödsmässa – men resultatet är minst sagt levande.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
