Bok: Spännande stenskulptur

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension onsdag, november 16th, 2011

Västergötlands medeltida stenskulptur

Jan Svanberg

Signum/Atlantis förlag. 198 sidor. Utkommer idag.

—–

Konsthistoria är framför allt en berättelse om den äldre konsten. Dess syften, dess tillkomst, dess skapare och brukare. Konsthistorien är delvis en parallell berättelse till ”vanlig” historia, det vill säga hur vår nation har uppstått, samhällets utveckling, krigen och allt det där. Men bara delvis. Konsthistorien har också en del unika egenskaper. En sådan egenskap utgår från att den konst som beskrivs i den konsthistoriska berättelsen fortfarande är närvarande. Den är alltså inte historisk – i alla fall inte i den meningen att den är försvunnen, förgången, passerad. Den konst som konsthistorien berättar om är närvarande – den är en del av samtiden på samma gång som den är historisk. För att komplicera saken ytterligare har det nästan alltid också hänt saker med konsten under historien. Den har flyttats, slagits sönder, renoverats, sålts, omvärderats, bytt funktion, målats om och så vidare. Den är alltså inte bara historisk – den har också egen historia.

Det finns alltså flera olika synvinklar att se den historiska konsten ur. För det första som en berättelse om den tid då den skapades. För det andra som en berättelse om vad som hänt sedan dess. För det tredje som en upplevelse här och nu.

Den traditionella konsthistoriska litteraturen lägger oftast betoningen på den första berättelsen. Den andra får också plats ibland. Den tredje är dock ofta frånvarande. Eller är den det? Utgivandet av en ny konsthistorisk bok är ju något som sker i samtiden. Den är ett statement här och nu. Den är en av flera olika möjliga reaktioner som samtiden kan ha på ett historiskt konstverk. Detta är en paradox eftersom den gängse tonen i den konsthistoriska litteraturen är att blunda för att man befinner sig i samtiden.

Jag skrev nyligen här på Kulturdelen om en nyutkommen konsthistorisk bok, Det här är konst av Stephen Farthing. Den var riktigt dålig. Nu har det kommit ut en ny bok av en helt annan kaliber; Västergötlands medeltida stenskulptur av Jan Svanberg. Att jämföra de båda är inte helt rättvist eftersom den ena gör anspråk på att vara en översikt över hela världens konst och den andra behandlar ett mycket avgränsat ämne. Men dessa bägge sätt att skriva konsthistoria på ligger också i var sin ände på en skala över hur det är möjligt att göra fungerande litteratur av den konsthistoriska berättelsen. Det här är konst är ett misslyckande medan Västergötlands medeltida stenskulptur fungerar bra.

En annan bok som man kan jämföra med är del 3 av Signums svenska konsthistoria. Den romanska konsten från 1995. Där har Jan Svanberg medverkat med viktiga textavsnitt och omslagsbild och format är nästan exakt likadana som på den aktuella boken.

En förutsättning för Västergötlands medeltida stenskulpturs kvalitet är bokens avgränsade ämne. Det är naturligtvis inte godtyckligt. Just i Västergötland finns det mer medeltida stenskulptur än någon annanstans i Sverige med undantag för Gotland. Eftersom stenskulptur, och arkitektur, var en dyrbar nyhet i Sverige för 1000 år sedan säger det kanske något om Västergötlands roll i hur vårt rike skapades. Ja, Birger jarl (1210-1266) som var född i Östergötland och som en del menar var grundaren av det svenska riket, ligger begravd i den västgötska kyrkan vid Varnhems kloster. Ett ganska långt stycke i boken behandlar den unika gravvård som ligger över Birgers grav i Varnhems kyrka. Och det är kyrkor det handlar om – konsten och religionen hade starka band på medeltiden.

Jan Svanberg har grundligt inventerat Västergötlands stenskulptur från 1000-talet till 1500-talet, det vill säga de romanska och gotiska stilepokerna. Om han har missat något så kan det inte vara mycket. Mitt intryck är att han har gått väldigt noggrant tillväga. Det mesta bygger på andras grundforskning men i några fall kommer författaren med nya teorier och upptäckter. Som ett annat exempel från Varnhems klosterkyrka där han avslöjar ett nygjort (sent 1800-tal) lejon i cement. Men återfinner också stenoriginalet på en undanskymd plats i kyrkan.

Svanberg tar sig an de första två konsthistoriska berättelserna, den tid då skulpturerna skapades och vad som har hänt med dem sedan dess, med den äran. Det är spännande, han är noggrann, rak och enkel i språket. Bara någon enstaka gång känner jag en aning akademisk träsmak.

Bildmaterialet är rikligt och av hög klass. Det utgörs främst av utmärkt reproducerade svartvita fotografier tagna av Kjartan Hauglid, författaren själv samt en del andra bidrag.

Texten går kronologiskt igenom den västgötska medeltidsskulpturen. Svanbergs disposition innehåller en inventering av vilka konstverk som finns och ikonografiska resonemang om dessa – alltså försök att bestämma vad de föreställer och symboliserar. Det finns också beskrivningar av vad som har hänt med konstverken under åren. Till exempel hur skulpturerna kan ha varit färglagda och varför nästan inga färgrester finns på dem idag.

Just på det området hittar jag en av de få svaga punkterna i Jan Svanbergs text. Det är när han diskuterar en prick i pannan på ett skulpterat huvud som är ett porträtt av Birger jarl. Pricken är inte kvar idag men syns enligt Svanberg på ett fotografi från 1921 (inte publicerat i boken!) och han anser att den kan ha varit ett tecken på utvaldhet. Den enda parallellen han anför till detta är en illustration i en bibel från Hamburg. Någon annan svensk skulptur med prick i pannan finns inte.

Men i övrigt verkar allt vara väl underbyggt och innehåller inga äventyrliga resonemang. Det äventyrliga ligger på ett helt annat plan. Det konstnärliga uttrycket i romansk skulptur kan vara mycket drastiskt och mustigt. Ta den mystiska kvinnan som med särade lår diar två ormar, eller drakar, vid sina nakna bröst. Knappast en figur som man skulle vänta sig i en kyrka. Och i Härja klänger akrobater på pelarna till kyrkans sydportal. Kanske minnen från en exotisk tjurkult.

Trots skulpturernas knapphet finns mycket att utläsa och Jan Svanberg är den bästa möjliga guiden på den resan. Självklart tar han sig också an Forshems kyrka där det finns ett dörröverstycke, ett tympanon, som inspirerat Jan Guillou till böckerna om Arn. Och jovisst, det kan vara en hemvändande korsriddare som är kyrkans donator. Den udda handlingen att donatorn trampar Jesus på tårna tolkar Svanberg att han skyndar så fort och han vill stå nära och tillhöra Herren som vasall.

På grund av Jan Guillous böcker har de tillsynes oansenliga västgötska kyrkorna blivit populära turistmål. Nu har väl den värsta Arn-febern gått över och behöver inte längre skymma den verkliga historien. Den är nog så märkvärdig. Jag tänker definitivt ta en ny tur till Västergötland. Den här gången med Jan Svanbergs bok i handen. Det kommer att bli spännande.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion