Bio: Huvudjägarna

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension söndag, november 6th, 2011

Huvudjägarna
Regi: Morten Tyldum
Synövve Macody Lund, Aksel Hennie, Nikolaj Coster-Waldau m.fl.
1 tim, 40 min, från 15 år
Visas på Filmstaden
— — —

Nu har den kommit – filmatiseringen av Jo Nesbøs bok Huvudjägarna (2011). Både boken och filmen har tillkommit i ett speciellt syfte, eftersom vinsten oavkortat går till utbildning för barn i tredje världen. När jag recenserade boken skrev jag att den var ”en modern rövarhistoria, ett blodigt och våldsamt pojkäventyr. Men pojkarna har växt upp och är smarta, välutbildade män i dyra kläder och med snygga bilar. Under ytan är de handikappade vad gäller empati och relationer.” Det gäller i hög grad även för filmen, som troget följer boken både i känsla och i utlevelse. Måhända blir det ännu tydligare på bild, där det blodiga stundtals tar över.

Roger Brown arbetar som framgångsrik huvudjägare. Han lever över sina tillgångar, och i största hemlighet stjäl han värdefull konst som han säljer för att finansiera sitt lyxliv. Hans vackra hustru verkar kräva ett liv med dyrbara smycken och ett snyggt hem, även om hon innerst inne längtar efter barn, och Roger gör allt för att tillfredställa henne utom vad gäller barnet. Som på beställning kliver Clas Greve in i deras liv, som klippt och skuren för en av Rogers uppdrag till ett höjdarjobb, och med all sin manliga charm uppvaktar han Rogers fru som förstås faller rakt i fällan. Han har dessutom intressant konst hemma i lägenheten, vilket han gärna berättar om. När Greve väl nästlat sig in i deras liv förstår Roger att han hamnat i ett farligt spel där han själv är en av brickorna, varvid han tar han saken i egna händer och planerar en gruvlig hämnd.

Det här är inte en historia som sparar på krutet. Den skildrar nutidens penning- och maktbegär, där det viktigaste är att ha renommé, en yta att visa upp. Här räds man inte att gå över lik för att få sina planer i lås. Som motsats står den riktiga kärleken och empatin. Filmen tappar ändå en del jämfört med boken vad gäller samtidskritiken, så om man inte läst boken missar man nog en del. Då blir filmen mest en dråplig historia, fylld av hämnd och våld, där allting överdrivs och dras till sin spets. Man har roligt när man ser den samtidigt som man blir äcklad. Skådespelarnas insatser speglar det överdrivna och Aksel Hennie gör en mycket bra rollpresentation som Roger Brown, som trots sin ringa storlek inte är att leka med när det gäller.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare