Bok: Cigaretten efteråt
Recension, Skönlitteratur onsdag, november 2nd, 2011Cigaretten efteråt
Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag 158 s.
Utkommer 1 november 2011
De gamla mästarna är sedan länge döda och begravda. Ingen hör längre deras röster, de har drunknat i samtidens brus. Så går det att sammanfatta Horace Engdahls essä- och aforismsamling.
Å ena sidan en djupdykning ner i litteraturens katakomber, å andra sidan en förundran inför tidsandans nycker. Aforismen och essän, två omoderna och hopplöst utskällda skrivkonster får utgöra plattformen.
Att läsa Cigaretten efteråt är att dras mellan hoppfullhet och djupaste pessimism. Hoppfullheten infaller när man ser att det fortfarande verkar finnas åtminstone några renodlade essäister kvar i det här landet. Pessimismen inträder när man inser att de blir allt färre med åren och att Horace Engdahl representerar ett släkte som tvingats till svältdöden. Vilket bokförlag skulle idag våga ge ut en samling essäer och aforismer som var skrivna av en författare som inte tillhörde den litterära offentligheten?
Det är kanske därför som boken fyller ett nödvändigt tomrum. Tonen är mindre försonlig och besvikelsen över kritikens och litteraturens nedgång är större. ”Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen” skriver Engdahl utan att darra på manschetten. ”Gärna oordning, men på särskilda, därför avsedda platser!” låter han oss veta och jag misstänker att det är avsett som stridsord mot vår tids fruktan att stiga ur de förstelnade konventioner som härskar inom kulturvärlden.
Är det en mer ungdomlig och frisläppt sida av Engdahl vi ser i de här texterna? Tvångströjan i egenskap av ständig sekreterare i Svenska Akademien är inte längre närvarande och därför får tilltalet lov att vara lite skarpare och mer polemiserande. Fast hur definierar man egentligen ”polemiserande” i det här fallet? Att plocka fram Henri Bergson och Fernando Pessoa som anförvanter är elegant och smakfullt men också ganska så verkningslöst. Vem bryr sig idag om Mallarmés alexandriner? Alldeles för få i alla fall.
Att läsa Engdahl är som att få sig en nypa frisk luft i en tid då den seriösa kritiken får allt mindre svängrum hos såväl bokförlag som dagstidningar. De skarpa penna som återfanns i Beröringens ABC och Ärret efter drömmen finns även här.
Stendhal, en av Engdahls stora idoler var själv under sin levnadsperiod missförstådd och oläst som författare. Det var först senare, när samtidens smak vittrat bort, som han fick sitt erkännande som en av den realistiska romanens stora pionjärer. Kanske blir det likadant med Horace Engdahl. Först missförstådd, men därefter återupptäckt och återuppstånden.
Karl Eckhardt är journalist och litteraturvetare
