DVD: He Was a Quiet Man

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, oktober 26th, 2011

He Was a Quiet Man
Thriller/Romantik, USA, 2007
Distributör: Pan Vision
Regissör: Frank A. Cappelo
Skådespelare: Christian Slater, Elisha Cuthbert m.fl.
Längd: 95 minuter
Finns på svensk DVD och från 2011-10-26

— — —

Med filmer som bland annat Suburban Commando under bältet så  vet man aldrig riktigt vad man kommer att få uppleva när manusförfattaren Frank A. Cappelo är inblandad. He Was a Quiet Man skiljer sig dock rejält från Cappelos tidigare manus, och bjuder åskådaren på ett spännande och psykologisk pussel där en del av pusselbitarna måste placeras av åskådaren själv. Tyvärr är denna berättarteknik lite av en balansakt, och He Was a Quiet Man snubblar några gånger för ofta för att filmen ska kunna vara helt tillfredställande.

Bob Maconel är en tyst man. Han är den där mannen som tyst sitter i sitt bås på jobbet, och som inte engagerar sig i samtal med sina kollegor eller sina grannar. Till ytan ser han ut att leva ett stillsamt liv, men inombords rasar en fruktansvärd storm som vuxit fram ur ett krav på att få uppmärksammas. Efter att dag efter dag ha försökt samla ihop mod till att skjuta ihjäl sina plågoandar med en pistol han tagit med till jobbet, slår plötsligt ödets ironi till. Plötsligt är Bob dagens hjälte, och mannen alla vill umgås och prata med. Den enda som dock verkar genuint uppskatta Bob är Venessa, en ung kvinna som blivit förlamad. Det något omaka paret finner trygghet och kärlek hos varandra, men Bobs rasande inre hotar ständigt att förstöra allt det han byggt upp. Kommer Bob att kunna finna lyckan i livet, och kommer han att kunna behålla den?   

Det måste sägas redan från början, att He Was a Quiet Man inte är en film för alla. Vad som först verkar vara en oförmåga att kunna välja en genre och hålla sig till den, visar sig snart vara en del av ett pussel som filmen utmanar dig att lösa innan den når sin klimax. Vad som först verkar vara obetydliga detaljer i bakgrunden blir snart till ledtrådar som åskådaren kommer behöva för att få ut den fulla berättelsen som göms i filmen. Även sådant som till en början kan tas för visuella metaforer eller referenser kan visa sig ha ytterligare en mening som inte blir klar förrän långt senare under filmens gång. Det som dessutom kan göra filmen svårare för gemene man att ta till sig, är att den inte heller förklarar vad alla ledtrådar egentligen betyder ens när den når sitt slut, vilket resulterar i att den ouppmärksamma åskådaren kommer lämna filmen bakom sig fylld med frågor.

En film som vågar lämna pusselbitar som dess åskådare själva måste sätta samman är inte nödvändigtvis dålig, utan kan användas för att skapa en upplevelse som sträcker sig bortom filmens ramar. He Was a Quiet Man har dock problem med att lyckas skapa denna effekt, då den inte direkt utger sig för att ha en underliggande intrig. Det är långt ifrån omöjligt att se denna film och tro att det helt enkelt är en film som har problem med tempo och balans mellan två separata genrers. Även om manuset är riktigt välskrivet, och berättelsen om Bob och Venessa är genuint engagerande och stundtals rörande, så är de snabba bytena mellan psykologisk thriller och romantiskt drama alldeles för tvära vilket resulterar i att det känns som man försöker att berätta två väldigt skiljda berättelser.

Det som räddar filmen är Christian Slater och framför allt Elisha Cuthberts rollprestationer. Slaters porträtt av en tyst man med en flodvåg av ilska inom sig, som plötsligt finner sig inbjuden att ta del av världen som alltid stängt honom ute kan stundtals kännas överdriven och stiliserad, men för det mesta är det en gedigen prestation. Kontrasten mellan hans inre ilska och hans osäkerhet gör att karaktären Bob känns otroligt bräcklig, på ett stundtals väldigt skrämmande sätt.  Starkast prestation levererar dock Cuthbert som har den svåra utmaningen att spela förlamad. Den ångest över livet och döden som hon lyckas förmedla enbart genom sitt ansikte är stundtals riktigt imponerande, och det är svårt att inte bli berörd.

He Was a Quiet Man vann pris för bästa kinematografi på Newport Beach Film Festival, vilket stundtals ter sig föga förvånande. Filmen har dock problem med att hålla en jämn kvalitet på sitt bildspråk, vilket tyvärr resulterar i att filmen stundtals känns yvig och obalanserad visuellt sett. Stundtals visar man upp väldigt tillfredställande sekvenser som är båda trolska och drömliknande, där man leker med tomrum och ljus, för att bara en stund senare använda sig av vinklar och grepp som känns hämtade ur en dussinkomedi. Beroende på hur man tolkar filmen intrig kan många av de lite slarvigare scenerna mycket väl vara menade att uppfattas just så, men vid en första anblick så känns inte denna visuella bergochdalbana som ett klokt val att använda sig av. Man har även använt sig av något amatörmässiga datorgjorda animationer i filmen som drar ned på helhetsbetyget. Om dessa enbart hade använts för att visa upp Bobs tankar och vanföreställningar kunde det ha fungerat riktigt effektivt, men istället upplevs det mest som platt och oinspirerat.

I slutändan är He Was a Quiet Man en upplevelse inte helt olik att lägga ett pussel med en handfull bitar som saknas. Vid berättelsens slut har man en generell bild av vad som egentligen skedde, men det går inte att bortse från de där hålen som borde ha fyllts igen av de pusselbitar man missade. Att se om filmen en andra gång är att rekommendera för att fullt ta in alla små detaljer, men frågan är hur många åskådare som faktiskt kommer känna sig manade att göra detta. He Was a Quiet Man är en film med många idéer, men tyvärr så är det inte alla av dem som fungerar.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent