Konsthistoriskt fiasko

Inlagd av Peter Ekström Krönika måndag, oktober 24th, 2011

Det måste sägas direkt, böcker som Det här är konst reser för mig mer frågor än svar. Det finns alltså en del viktiga generella saker att diskutera. Det finns också en hel del som är speciellt för just denna bok.

Det här är konst är en konsthistorisk handbok, en översikt i samma genre som den gamla klassiska Konsten av HW Janson och Konsten genom tiderna av Hugh Honour och John Fleming. Förutsättningarna för denna genre är näst intill omöjliga men tydligen ändå frestande för det ena förlaget efter det andra. Och det är klart, att behändigt kunna sammanfatta hela världens konsthistoria i en enda bok blir väldigt prydligt. Där i ligger ett av genrens grundläggande problem, en så snäv sammanfattning kan helt enkelt inte genomföras utan att göra en väldigt smal definition av vad konst är och ändå vara tvungen att skära bort stora stycken av det som skulle kunna ha varit med.

När det gäller de konsthistoriska översikterna är det som valts bort ofta intressantare än det som är med. Och därför är det egentligen mycket lätt att avfärda hela genren, även nya försök som Det här är konst. Först när förlagen tar helt andra grepp finns det förutsättningar för att det ska bli bra. Ett exempel på detta är förlaget Signums Svenska konsthistoria men så omfattar den också tretton band som kostar 500-1000 kr styck.

Men eftersom böcker som Jansons Konsten och Farthings Det här är konst både har en marknad och används som kurslitteratur på högskolenivå krävs en diskussion, inte avfärdande. I alla fall inte direkt.

Stephen Farthings bok hette i original Art: The whole story och på svenska är den kompletta titeln Det här är konst. Hela historien från grottmålningar till graffiti. Det ligger ett visst anspråk i dessa alternativa titlar. Det antyder att mellan bokens pärmar finns konsten och att det finns goda skäl till att det som inte finns där har hamnat utanför. Detta kanske har för låg kvalitet, det kanske inte ens är konst. Men boken definierar inte vad konst är på något annat sätt än genom sitt urval. Denna brist på teori är ett problem i sig men får också effekten att urvalet kan framstå som ”självklart”. Varför just dessa konstnärer och dessa verk presenteras behöver inte redovisas. Att de är med i boken blir beviset på att de är viktiga. En illusion av samsyn skapas.

I Det här är konst finns inte en tillstymmelse till resonemang omkring denna problematik. Tvärtom skriver förlaget på skyddsomslagets innerflik att Stephen Farthing också varit redaktör för den ”internationellt bästsäljande konstboken 1001 paintings you must see before you die.”

De konsthistoriska handböckerna har ofta en likartad grundstruktur. De betonar den västerländska konsten. De är kronologiskt uppställda. Och de använder sig av konstriktningar och ”ismer” (som till exempel gotik och surrealism) för att sortera konsten.

Vilka kulturuttryck baserade på visuella intryck, som är med, varierar. Måleri, skulptur – ja det är självklart. Arkitektur – ibland. Fotografi – kanske. Möbler och smycken – möjligen. Och så vidare.

I Signums Svenska konsthistoria är många olika uttryck generöst och konsekvent presenterade. Janson har med mycket arkitektur men har en blygsam utblick utanför Europa. Farthing har nästan ingen arkitektur alls och inga möbler. Ja, det är mycket som inte är med. Men fotografi och en bredare internationell representation är med.

Tyvärr tål det att påpekas att kronologi bara är ett av flera möjliga sorteringssystem. Att konstriktningarna och ”ismerna” ofta är efterkonstruktioner som skapar en massa restprodukter – till exempel konst från samma tid som inte går att inrymma i det aktuella modet. Och att outtalade begränsningar (västerlandet dominerar, konst är i stort sett bara måleri och skulptur) är starkt konserverande och får till effekt att konsthistorien är till för att bekräfta den västerländska konstens överhöghet och värde.

Förordet är en plats där övergripande resonemang kan föras. I detta fall presenteras dock inte någon teoretisk bas för boken. Däremot ett pessimistiskt uttalande av förordets författare Richard Cork:

”Men ju mer jag ser av besökare som trängs för att ta del av de senaste utställningarna som uppmärksammats i medierna, samt de permanenta utställningarna på Prado, Louvren och National Gallery, desto mindre övertygad blir jag om att de ägnar konsten något mer djupgående intresse.”

Den elitism som döljer sig bakom uttalandet är både oroande och förvånande. Boken vänder sig inte till fackmän, den vänder sig till en idag ganska stor konstintresserad allmänhet. Hur tänkte förlaget när de publicerade denna förolämpning mot konstpubliken och sina läsare?

Att det som valts bort ifrån de konsthistoriska översikterna ofta är intressant betyder inte att det som kommit med är ointressant. I bästa fall kan man till och med bli överraskad. Flera sådana positiva överraskningar finns i Det här är konst. Till exempel nämns att CIA sponsrade amerikansk konst efter Andra Världskriget. Det är ingen hemlighet men det är ändå första gången som jag ser uppgiften i en bok av detta slag. Förvånande är det också att som den främste företrädaren för den ryska gruppen Peredvizjniki (Vandrarna. Just nu aktuell i en utställning på Nationalmuseum i Stockholm) nämns den relativt okände Nikolaj Kasatkin medan Rysslands mest kände målare Ilja Repin inte alls är med.

Om vi nu lämnar denna allmänna problematik så kan vi titta närmare på Det här är konst.

Dess framställning är i stort sett kronologisk. Den ger korta presentationer av olika epoker eller geografiska områden. Dessa ryms på ett eller ett par uppslag. Nedtill på dessa sidor ligger en tidslinje med viktiga händelser. Som utveckling av epokerna och områdena ges exempel i form av enskilda konstverk som alltid presenteras på ett uppslag. Där finns detaljer av verken uppförstorade. Korta texter med betoning på en ganska subjektiv konstanalys. Och ibland kortfattade konstnärsbiografier och ”faktarutor”.

Resultatet av denna konsekventa form är blandat. Ibland ger de olika verktygen en bra och pedagogisk genomlysning av det aktuella verket, ibland inte. Då och då blir formen som en tvångströja och begränsar förståelsen snarare än ökar den. Nästan parodiskt blir det med detaljutsnitten av skulpturer, som exempelvis Auguste Rodins Tänkaren. Alla tagna från det större fotografiet utan några alternativa vinklar. Resultatet är att det är fotografiet av konstverket som analyseras, inte den tredimensionella skulpturen.

Denna brist på sammanhang, kontext, går tyvärr igen i nästan all litteratur om konst. Det finns en underlig men mycket efterhängsen tankefigur som går ut på att konsten skulle kunna avläsas, tolkas och upplevas utanför sitt sammanhang. Som i ett vakuum. En bild av Mona Lisa i fel format, taskig färgåtergivning och utan ram är verkligen inte i närheten av Mona Lisa där hon hänger på Louvren bakom pansarglas och med horder av japanska turister omkring. Det självklara i att det sammanhang som konsten är i, påverkar vår upplevelse av den, struntar man nästan alltid i.

En variant på denna brist av kontext finns i presentationen av den antika grekiska konsten. Där är det samma gamla falska bild av vitskimrande marmorskulpturer som än en gång visas. Idag vet man ganska mycket om hur antikens byggnader och skulpturer var färgsatta. Om detta tigs det helt i Det här är konst.

Tyvärr vimlar boken av ytterligare fel, slarviga uttryck och märkliga översättningar. Några exempel:

I stycket om bysantinsk konst påstås att Konstantinopel ”återerövrades av muslimsk-osmanska styrkor 1453”. Men eftersom staden var under romersk kontroll sedan 330 och islam uppstod först på 600-talet så är ju det omöjligt.

I texten om Honoré Fragonards målning Gungan står det att Franska revolutionen inträffade 1794, en miss med fem år.

Art nouveau presenteras bra och det nämns att den tyska tidskriften Die Jugend startade i Tyskland 1896. Men att stilen mest kallas jugend i Sverige framgår inte.

Under rubriken Secessionisterna diskuteras det kritiska mottagandet av Gustave Klimts målning Kyssen ”trots att bilden senare har blivit en ikon.” Detta modebetonade sätt att använda ordet ikon blir mycket förvirrande i en konsthistorisk framställning där riktiga ikoner också avhandlas.

Att hänföra Tamara di Lempicka till ”École de Paris” må vara hänt. Men att beskriva hennes verk som ”stiliserade i jugendstil” är helt befängt. Det finns knappast någon konstnär som arbetat i så typisk art deco-stil som di Lempicka. Men så saknas också stilen art deco helt och hållet i boken.

Förutom den marmorvita antiken kommer en annan gammal myt tillbaka i texten om kubismen. Där skrivs att kubismen förebådar collagetekniken. Att konstnärer, till exempel författaren HC Andersen, arbetade med collage många decennier innan Pablo Picasso och Georges Braque hittade på kubismen omkring 1906, har länge varit känt men har tydligen inte trängt fram till Det här är konsts skribenter.

I beskrivningen av George Grosz målning Samhällets stöttepelare påstås att en av ryttarna i huvudet på den främsta gestalten har ”nazismens emblem på lansen”. Nej, figurerna är paragrafryttare och de tecken som syns är paragrafer.

I avsnittet om Benins bronser sägs att de är utförda i ”socialt perspektiv”. Tja, kanske det finns ett socialt perspektiv någonstans men det som åsyftas här och som är den gängse termen i konstsammanhang är värdeperspektiv.

I texten om bysantinsk konst handlar det om ikoner. Det skrivs att de är ”människotillverkade”. Ja, vad annars? Antagligen en översättning av ”manmade” vilket borde ge det svenska ordet ”handgjord” eller möjligen ”handmålad”.

När jag slog upp sidorna 248-249 blev jag alldeles häpen. Där presenteras en ”skulptur från Malaga”. Men Malaga ligger i Spanien och så här ser skulpturerna därifrån inte ut. Malanggan-skulptur är dock något annat. Den hör hemma på Nya Irland i Melanesien. Detta hisnande misstag skulle vara komiskt om det inte gav utrymme för så många missförstånd. Om förlaget inte drar in upplagan helt av denna bok är det åtminstone på sin plats att man distribuerar en korrigering av dessa sidor.

Med tanke på fadäsen med Malanggan så kanske i boken bortglömda konstnärliga riktningar som socialrealism och nazistisk konst, känns som bagateller. Men i alla fall – de saknas.

Mitt sista exempel är tråkigt nog en återkommande refräng: ”Vart tog de kvinnliga konstnärerna vägen?” Ja, det är fler nämnda i Det här är konst än i tidiga upplagor av Janson, men Jansons första upplaga är från 1960-talet. Det är länge sedan. Det borde vara andra tider nu. Av 123 större presentationer (hela uppslag) av konstnärer i Det här är konst så handlar fem om kvinnor. Det är inte ok. Så ser historien inte ut. Det är en fråga om urval. Ett par exempel: Antoine Watteau får en presentation på ett uppslag men hans samtida kollega Rosalba Carriera vars nyskapande pastellkrite-teknik inspirerade många andra konstnärer antagligen även Watteau, nämns inte. Georgia O’Keeffe, vars roll för USA har beskrivits som motsvarigheten till Picassos i Europa, får visserligen ett par rader men inget uppslag.

Det finns ännu fler fel att lägga till listan. Och därför måste jag säga att denna anspråksfulla satsning av Norstedts är fullständigt misslyckad. Det här är konst borde inte ha getts ut. Den blir ingen bra julklapp – den gör sig bättre som pappersmassa.

—

Det här är konst. Hela historien från grottmålningar till graffiti

Stephen Farthing (redaktör)

Norstedts. 576 sidor. Har utkommit

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion