Lyrik: Den stora tidlösan
Lyrik, Recension lördag, oktober 22nd, 2011Den stora tidlösan. Dikter i urval
Paul Celan
Översättning Lars-Inge Nilsson
Ellerströms förlag. 208 sidor. Utkommer den 22 oktober
Paul Celan är en av de mest inflytelserika poeterna från 1900-talets andra hälft. Hans internationella berömmelse har bara ökat efter hans död i Paris 1970, och för flera svenska författare är han en viktig förebild. När Lars-Inge Nilsson nu ger ut Den stora tidlösan, är det hans tredje bok med Celantolkningar i samarbete med Ellerströms förlag. Anders Olsson och Carl-Henrik Wittrock har också gett ut egna tolkningsvolymer, och Göran Sonnevi översatte några dikter redan 1964.
Celan föddes 1920 i det då rumänska Czernowitz, en stad med skiftande styre som numera är ukrainsk, och han tillhörde den tysktalande judiska minoritet som drabbades skoningslöst av nazisternas terror under andra världskrigets första skede. Föräldrarna dog i ett arbetsläger, medan han själv lyckades fly och ansluta till Sovjetarmén, som 1943 återtog Czernowitz. Så småningom kom han till Wien och senare till Paris, där han blev kvar. Det mödosamma arbetet att integrera sina förluster och dessutom orka fortsätta skriva på tyska – samtidigt både modersmål och bödelsspråk – återstod.
Det personliga traumat och den judiska tragedin finns med i hans diktning hela tiden. Tydligast knyter han an till judiska motiv i de tidigare samlingarna, som i den välkända ”Dödsfuga” ur Mohn und Gedächtnis från 1952. Även kärleksdiktningen är granne med förlust och upphörande.
Likt tidigare expressionister låter han de fragment av en yttervärld som kan skönjas i dikterna ta färg av psykiska tillstånd, som här i en dikt som heter ”Matière de Bretagne”:
Ginstljus, gult, slänterna
varar sig mot himlen, törnet
uppvaktar såret, det klämtar
däri, det är kväll, Intet
rullar sina hav till andakt,
blodseglet håller riktning mot dig.
Här finns ännu ett igenkännbart landskap kvar. Senare i författarskapet blir dikterna allt kortare och ordvalet allt mer personligt. Det blir svårt för läsaren att rekonstruera någon yttervärld. Ibland kan han excellera i nybildningar. Ett viktigt resultat av den modernistiska poetik som bygger på sparsmakad reducering av uttrycken, är att det enskilda ordets betydelse ökar på bekostnad av syntaktiska helheter. Denna tendens driver Celan mycket långt. Varje ord kan få en oerhörd tyngd. Strävan att försöka gestalta det i grunden osägbara kan ge ett intryck av att det vi läser består av språkrester; språket är urätet eller utsatt för märkliga förvandlingar. Diktionen behåller trots detta sin säregna klarhet. Innehållet kan vara fullständigt icke-parafraserbart, men en stämning av yttersta allvar, ofta i dödens närhet, går ändå fram till läsaren. Att läsa den sene Celans texter är att möta en språkvärld i häftig förvandling. Han förvandlar det allmänna språket, men bevarar trots allt sitt eget, sin omisskännliga röst vid randen till upphörandet. Vid mottagandet av Büchnerpriset 1960 talar han om diktens starka dragning mot tystnaden. Han menar att dikten finns i rörelsen mellan ”redan inte längre” och ”fortfarande här”. Detta ”fortfarande här” är diktens tal till ett många gånger odefinierbart ”du”.
säg att Jerusalem är,
säg det, som vore jag detta
ditt vita,
som vore du
mitt,
som kunde vi utan oss vara vi,
jag bläddrar upp dig, för alltid,
du beder, du bäddar
oss fria.
Lars-Inge Nilsson bjuder på några helt nya tolkningar, men trycker också om en del tidigare publicerade egna översättningar. Dessutom har han faktiskt reviderat ett antal av sina äldre tolkningar. Här finns således rika möjligheter till jämförelser, även med andra svenska föregångare. Att Celan måste vara besvärlig att översätta är lätt att förstå, inte minst med tanke på de talrika tyska nybildningarna. Att man även tvingas till andra val kan följande exempel visa. En dikt börjar så här i original: DIE SCHWERMUTSCHNELLEN HINDURCH,/ am blanken/ Wundenspiegel vorbei”. Anders Olsson låter dikten få en mer normal svensk ordföljd och översätter ”RÄTTIGENOM SVÅRMODSFORSARNA, /förbi/ den blanka sårspegeln”, medan Nilsson väljer ”IGENOM SVÅRMODSFORSARNA,/den blanka/ sårspegeln förbi”. Nilssons val låter alltså en tysk ordföljd bli kvar, vilket på svenska leder till en ökad poetisering. Som läsare uppfattar man det som en effekt, men frågan är om den är översättarens eller Celans. Hur som helst är det mycket glädjande att få ta del av ännu en rik bok med svenska tolkningar av denna angelägna poesi.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.
Paul Celan (passfoto från 1938)
