Frieze, en mässa för konsten

Inlagd av Peter Ekström Krönika fredag, oktober 21st, 2011

Frieze Art Fair i London är en av många konstmässor runt om i världen. Om utställningar som, till exempel Venedigbiennalen är försök att mönstra var konstnärerna befinner sig just för tillfället, så är Frieze och de andra mässorna av samma typ en mönstring för gallerierna. Ett slags branschmöten.

Det är inget konstigt med det, alla branscher har sina träffar. I Sverige har vi bland annat mässan Supermarket.

Men det finns ändå vissa avigsidor med evenemang som Frieze. De är trots allt presenterade som ett slags konstutställningar som bjuder in allmänheten att ta del av konsten. Miljön är dock inte särskilt väl anpassad för konstupplevelser. Där samtida utställningar har tagit fasta på betraktarens upplevelse av det enskilda konstverket och erbjudit miljöer där man fått vara i fred så är det tvärtom på Freize. Där är väggarna ofta täthängda och de konstnärliga uttrycken studsar mot varandra som i ett bollhav på IKEAs barnavdelning. Därtill en illa maskerad ambition att sälja, sälja. Frieze är främst till för försäljning inte för konstupplevelse. Inte ens för de som är där för att köpa är det någon särskilt bra omständighet. Och för den stora mängden av besökare, de som betalar ett dyrt inträde för att uppleva konst, är Frieze egentligen inget vidare.

Eftersom inriktningen är mot det säljbara så är chansen att få se konst i utvecklingens framkant minimal. Det kunde annars vara en poäng med den här typen av stora evenemang. Det är ju det man hoppas på när man besöker Venedigbiennalen och liknande ställen. Att få se konst som ännu inte inordnats i köp-och-sälj-systemet. Det nya, experimentella och oväntade. Men med några mycket små undantag så finns inte något sådant på Frieze. Den mesta konsten som visas är därför rätt konservativ. Salongsanpassad.

Det där är naturligtvis frustrerande. Inte minst för unga konstnärer som ännu inte trimmats in i konstbranschens konventioner. Därför brukar man ofta hitta verk som på något sätt är protester mot evenemanget som de är en del av. På Venedigbiennalen, som trots allt lider lite av samma symptom, har det under många år utvecklats en egen självkritisk genre. ”Jag är med på denna utställning men jag hatar det”.

På detta års Frieze, 13-16 oktober, såg jag i ett undanskymt hörn en målning med spegelvänd text. Det stod ”I hate this art market shit”. Det kändes inte så lite patetiskt. Jag betvivlar inte konstnärens ärliga och förtvivlade uppsåt. Men hur tänker galleriet som har tagit med detta verk? Tja, inte heller gallerister är befriade från socialt samvete. Antagligen försöker de balansera på den ytterst smala eggen mellan upproriskhet och marknadsanpassning. Det är en ganska chic hållning när den lyckas. Mycket patetisk när den inte lyckas. Ett diskret, salongsanpassat uppror är just inte så värst upproriskt.

Oavsett konstnärens och galleristens intentioner så kommer ett sådant budskap liksom av sig i en miljö som Frieze. En konstnär med samvete, so what? Who cares?

Jag är fortfarande naiv nog att tro att konsten nästan inte har några begränsningar. Det är en av anledningarna till att den är värd att befatta sig med alls. Men jag är inte naiv nog att tro att konstbranschen inte har några begränsningar. Det har den och de begränsningarna styr konsten mer än vi vill tänka oss. Även på så sätt att ett konstverk med en desperat upprorisk text liksom smälter när det hamnar på ett ställe som Frieze. Well? säger de pälsklädda damerna och rasslar med juvelerna.

Men jag är inte heller så naiv att jag tror att konsten skulle kunna klara sig utan pengar eller att ett system med statliga konstnärslöner vore att föredra. Det kapitalistiska systemet är det som gäller i konstbranschen. Men som all kapitalism behöver den regleras för att vara uthärdlig. Konstbranschens kapitalism är i stort sett oreglerad. Det är ett problem. Det gör att man tittar mer på prislappen än på konsten.

Allt detta gör att Frieze är ett evenemang som är svårt att läsa av. Man kanske kan lista ut lite av vad som är på gång i branschen, vilka konstnärer som är på väg upp, vilka trender som är på gång. Men då får man nog ha en hel del förkunskap och titta väldigt noga.

I mina ögon var årets Frieze en ganska avslagen tillställning. Mycket kändes som urvattnade nya avkok på den gamla popkonsten. Och när något i denna genre glimmade till visade det sig vara en av de ursprungliga popkonstnärerna, som till exempel Robert Indiana, vars verk från 1960-talet dammats av och passats in i samtiden. Annat var fräcka rip-offs på Andy Warhol med flera. En mobil skulptur som jag kunde svurit på var gjord av Jean Tinguely visade sig vara gjord av Michael Landy. Denna stora apparat var en publikmagnet, runt den stod massor av människor. För att få maskinen att agera så fick man ge en assistent sitt kreditkort. Då tryckte hon på några knappar och maskinen gjorde en teckning som var förhandssignerad av konstnären. Sedan stoppade assistenten kreditkortet i en flistugg som snabbt förvandlade det till plastflisor. Då gick det ett oroligt sus genom publiken. En liten protest mot prislappsfixeringen kanske.

En möjlig ny trend är att textil konst kanske håller på att komma tillbaka. I samband med Venedigbiennalen var det en stor utställning med samtida vävar. Ett par av konstnärerna därifrån var representerade på Frieze. En av dessa, Grayson Perry, är aktuell med en utställning på British Museum (pågår till 12 februari 2012).

Trevliga avbrott från salongspopen var Eva Kotatkovas collage i gammal klassisk dada-stil. Jag uppskattade också David Altmeids huvuden, Nina Beiers tygmålningar och Do Ho Suhs små lustiga textila skulpturer. Dessutom var ett par av mina konstnärliga favoriter med på Frieze – Cornelia Parker med en stor installation av delvis tillplattade silverobjekt och Tacita Dean med några stora fotografier och en del teckningar, alltid lika uppfriskande i sitt mörka allvar.

—-

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion