Bok: Djävulspakten
Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur fredag, oktober 21st, 2011Djävulspakten
Carina Burman
Har utkommit
Det har gått fyra år sedan litteraturvetaren Carina Burman senast var aktuell med en biografi. Då om essäisten och litteraturkritikern Klara Johansson. Den här gången riktas blicken mot det tidiga 1900-talet, den massmediala pressens framfart, teaterscenen och stumfilmen. Mitt i allt detta står en man med stora sceniska ambitioner, en man som kommer uppleva både framgång och förfall i sviterna av detta. Mannen är en av våra största aktörer genom tiderna – både teaterlegend och filmstjärna – mannen är Gösta Ekman d.ä.
Djävulspaktens anförande börjar med ett post mortem. Den bohemiske storaktören, som kallade sig själv för zigenarhövdingen, är död och Sverige befinner sig i nationell sorg. Några sidor in i inledningen finns en bild på ett begravningståg som för tankarna till en liknande hyllningsprocession som ägde rum för snart tio år sedan – 2002 då Astrid Lindgren gick bort. Kortegevägens gator är kantade av tusentals svartklädda människor som tillsammans ger sitt hommage till den bortgångne teaterlegendaren. Tystnaden är så påtaglig att den nästan reser sig ovanför fotografiets svartvita yta. Dåtidens store teaternestor Anders de Wahl lär tydligen ha sagt, med hälften vördnad hälften syra, att ”dog han inte mitt under säsongen också!”. Gösta Ekman var den störste, skriver Burman, och historien, tillsammans med folket, nickar.
Den 28 december 1890 föds han i Stockholm, son till expeditionsbiträdet Frans Alfred Ekman och Anna Victoria (f. Lindblad). Han växer upp i en ekonomiskt skral tillvaro, där det artistiska intresset i sviterna av en musikalisk och estetisk familj, väcks tidigt. Precis som Ingmar Bergman, flera år senare, anordnar han dramatiska uppsättningar med sin provisoriska dockteater, som modern tillverkat av en gammal margarinlåda. Den unge Ekman är ett snällt barn, om än lite kufisk. Han pratar gärna med sig själv och upplevs som ensam. Innanför bröstet pumpar emellertid ett blödande teaterhjärta, redo att få uttrycka sig. Redan som 17-åring startar karriären som skådespelare. Det börjar som kringresande aktör i August Bodéns operettsällskap och slutar sedan aldrig att stiga uppåt. Mot slutet av sin karriär arbetar han med filmiska storproduktioner, tillsammans med den tyske expressionisten F.W Murnau och den svenske stumfilmsikonen Viktor Sjöström. Bara för att nämna några.
Djävulspakten är en fröjd att läsa. Textraderna präglas av både berättarglädje och intressanta anekdoter, vilket snabbt förvandlar läsaren till en hungrig bladvändare. Men det finns ett problem. Trots Burmans målande skildringar så brister Djävulspakten, särskilt gällande ungdomsåren, i det stundtals tvivelaktiga källmaterialet. Mycket grundar sig på Ekmans egen självbjografi, Den tänkande August, vilken dessvärre är starkt fiktiviserad. Författaren kompletterar det med textkällor från samtida kolleger, bland annat från Karl Gerhard, men det räcker inte. Gerhards texter är ömsom hyllande och ömsom subtilt avundsjuka, så objektiviteten uteblir. Den historiska korrektheten känns i förlängningen därmed lite spekulativ, även om den stärks av Burmans medvetenhet och resonemang. Å andra sidan, biografins naturliga problem vilar ju ofta på den problematiska plattformen, vilket gärna gör att det blir lite spekulativt. Självbiografin kan därför kännas lite tillrättalagd. Problemet är lyckligtvis som mest kännbart under bokens första halva, det vill säga under det som behandlar Ekmans barndom och ungdomsår.
Boken täcker emellertid inte bara den första halvan av Ekman alldeles för korta liv, utan hela levnadsbanan. Och det är ett helhetsmässigt varmt porträtt som Burman presenterar. Breven, som Ekman skrev till sina närmaste, oberoende av tid och rum egentligen, understryker ofta hans oskuldsfullhet och passion. Och även om han med åren blev allt mer excentrisk, så förefaller det vara egenskaper som är beständiga under hela hans liv. Det per automatik gör att bokens andra del blir så mycket sorgligare. Man vill inte att Ekman ska falla ner i den destruktiva spiral som slutligen leder till hans bortgång 1938. Det känns varken värdigt eller förtjänat. En starkt bidragande orsak är självklart missbruket av kokain, som han börjar med under 20-talet.
Vidare så ska man ha klart för sig att Djävulspakten och dess styrka helt vilar på vilken intressefaktor som lyser starkast hos läsaren. I flera avseenden är boken ett långt och ingående karriärsreferat, där dåtidens samhälle och dess medborgare hela tiden löper som en lång reflekterande tråd med Ekmans liv. Vill man däremot åt Ekmans privatliv, hans demoner, kärleksrelationer och samhälleliga värderingar, så skrapar Burman endast på ytan, om än hårt.
Vill man istället kastas in i dåtidens Sverige, där teaterlandskapet förändras radikalt i sviterna av den växande filmindustrin, så är Djävulspakten en fantastisk bok. Dessutom så finns det en stor behållning i Burmans sätt att skriva, som formmässigt iklär sig dräkten av tiden som den skildrar. Burman antar gärna dåtidens språkbruk och vokabuläret känns som ett medvetet val av stil. Gammeldags men aldrig dammigt, bara charmigt.
Vidare så måste man älska de korta och analytiska handlingsreferaten över dåtidens teateruppsättningar och stumfilmer som Burman stundtals bjuder på. Sidorna om Viktor Sjöströms första spelfilm Trädgårdsmästaren från 1912 är ett exempel, där Burman både erbjuder ett handlingsreferat samt ett slags litterärt bakom-filmen-dokument. Sammantaget är Djävulspakten, med sin förebådande titel, ett bokband som har sin givna plats i varje kulturkoftas bibliotek – ett stycke svensk teater – och stumfilmshistoria som både fängslar och berör. Dessutom ett trevligt komplement till nyligen utgivna Farbrorn som inte vill va stor – biografin om sonsonen Gösta Ekman d.y. Bara en sån sak.
Tommy Johansson är frilansskribent