Bok: Ett gott liv
Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 20th, 2011Ett gott liv
Ann Heberlein
Albert Bonniers Förlag 313 s
Utkom 14 oktober 2011
Fredag 14 november 2008 skulle teologen och etikforskaren Ann Heberlein medverka först på Örebro kommuns kunskapsdag om att ”Möta andra med övertygelse”, sedan på Bokmässan med tema ”Dialog och samtal”. Hon var aktuell med boken ”Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar”. Men hon var svår att få tag i och vi fick indikationer på att hon ibland kunde utebli från inbokade framträdanden. Vi blev så klart oroliga. Ann Heberlein var ju ett av affischnamnen. Men hon kom, levererade det som förväntades och drog så fort hon var klar.
Knappt två månader senare blev det känt att Ann Heberlein är bipolär typ 2. Då utkom nämligen den självutlämnande ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och i samband med lanseringen försvann författaren ett par dygn. Då först förstod jag varför hon hade varit så svår att upprätthålla kontakt med.
Ann Heberlein är född 1970 och har haft mer eller mindre regelbundna kontakter med psykvården sedan 14-årsåldern men inte förrän 2001 fick hon sin diagnos och fick mediciner anpassade till sin specifika sjukdom. Medan hon skrev boken och när den kom ut var hon sjuk. Men nu är hon frisk och har kommit ut med fortsättningen, ”Ett gott liv”. I den driver hon flera teser. Först och främst att nu är hon frisk och vill leva ett gott liv med sin man och sina tre barn, men förut var hon sjuk. När hon försvann i januari 2009 tog hon in på ett hotell i Köpenhamn och hade tänkt ”försvinna”, men blev funnen av sin man och sin förläggare. Utlösande hade varit en recension i Aftonbladet.
Kanske blir hon sjuk igen. Den är ju sådan, sjukdomen som förr kallades manodepressivitet, därför att man varvar maniska perioder, då man hinner hur mycket som helst och knappt sover, med depressiva perioder, då livet verkar svart och meningslöst.
Bland andra teser hon driver är att förläggaren borde ha stoppat henne från att publicera boken, för att hon var så sjuk. Att recensenterna inte borde ha recenserat den. Att förläggaren inte borde ha släpat runt henne på en uppläsningsturné för att hon först var sjuk och inte borde ha exploaterats av den anledningen, sedan var frisk och därför inte borde ha uppvisats som sjuk. Och slutligen att inte läsarna borde ha läst den för att de ändå bara ville förfasa sig över henne alternativt be henne om hjälp. Ungefär så.
Ann Heberlein skriver aldrig ut förläggarens namn, Svante Weyler. Men hon anklagar honom på ett ställe för att ha utnyttjat henne som kassako. Detta sedan han varit sen med att utbetala ett förskott för en ny bok. Hon byter förlag och den nya boken ”En liten bok om ondska” kommer 2010 ut på Albert Bonniers Förlag.
Svante Weyler har varit försiktig med att bemöta Ann Heberlein, men han har sagt att han inte uppfattade att hon var för sjuk för att kunna stå vid sitt ord. Jag tycker att han får stöd i följande citat från ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”: ”(Väntrumsvärlden. Det är en värld jag behärskar. Trygg. Välkänd. Världen utanför. Den blir så svår ibland. Så stor. Så fientlig. Men jag behärskar ju den också. Allt för väl. Så väl att jag kan bedra de flesta. Mig själv med. Oh ja. Men trygg?).”
Merparten av boken handlar dock om helt andra saker än hennes förra förläggare.
Ann Heberlein varvar nedslag i berättelsen om sitt liv med egna och andras tankar om allt möjligt som har med livet att göra. Boken avslutas med fem sidor referenser och då finns ändå inte alla nämnda författare med. I ett 50-tal avsnitt tar hon avstamp i en definition från Nationalencyklopedin. Ett exempel är ”Sjukdom, tillstånd där en individ (människa, djur eller växt) inte fungerar optimalt”. Med hjälp av fem referenser diskuterar hon (psykisk) sjukdom och död i allmänhet och i sitt eget liv i synnerhet i drygt sex sidor. Två sidor mindre ägnas åt kreativitet, men egentligen utan att hon berör huruvida hennes egen kreativitet hänger ihop med hennes psykiska sjukdom. Johanna Nilsson nämner i ”Gå din väg men stanna” att hon är rädd att mista sin kreativitet om hennes sjukdom botas. Ett liknande resonemang hade varit intressant hos Ann Heberlein.
Jag har svårt med ”Ett gott liv” och med Ann Heberlein. Det var modigt av henne att ”komma ut” som bipolär typ 2 i ”självmordsboken”. I den här ”lyckoboken” försöker hon delvis ta tillbaka, delvis lägga till rätta, delvis utvidga resonemangen. ”Ett gott liv” är intressant, men spretig och full av motsägelser. Ann Heberlein är en framgångsrik, spännande, oerhört produktiv, offentlig person, men ibland framstår hon som självgod. Jag tänker att hon faktiskt lever ”instängd i min egen bubbla, som om min bubbla är den enda som finns”, trots att det är något osunt som hon anklagar ”normala” människor för. I hennes bubbla är hon upptagen av att parera sjukdomen och hålla kvar hälsan så länge som möjligt och den kan nog bli lika påfrestande för omgivningen som att vara ”upptagna av heminredning och barnens aktiviteter, middagsbjudningar och yoga”. Som människor med normala liv är, enligt Ann Heberlein.
Maria Larsson är frilansskribent och f.d. bokmässearrangör
Ibland är det fascinerande hur olika man kan tolka en bok, en film eller liknande. Jag har nyss läst ”Ett gott liv” – efter att ha läst alla Heberleins tidigare böcker – och jag upplever den allt annat än spretig. Det är en sammansatt bok, där privat och allmängiltigt varvas. Med stor skicklighet vänder sig Heberlein till filosofin, psykologin, teologin och skönlitteraturen – och hon är oerhört påläst – för att teckna bilden av vad ett gott liv kan innehålla, men hon nöjer sig inte med det utan problematiserar, vänder och vrider på och skärskådar livets olika delar. Hon är oerhört modig och vågar visa fram sidor av sig själv som inte alltid är de korrekta men avslöjande mänskliga, och att hon skulle vara ”självgod” kan jag inte förstå. Det hon framhåller är just det att visa hur man som människa kanske skulle vara, men att vi inte alltid är sådana. ”Ett gott liv” är en bok att långsamt läsa för att ta del av djupgående föreställningsvärldar och tankeställningar om vår egen existens./Agneta
Ja, Ann Heberlein är verkligen en människa som engagerar! Jag håller med om att hon är både skicklig och påläst – och intressant att läsa. Det borde jag kanske ha fått med lite bättre i min recension. Jag är glad att du är så positiv till ”Ett gott liv”. Men jag känner fortfarande ett lätt obehag, när jag tänker på hur hon avfärdar sina trista ”småfeta” klasskamrater från förr och sina prylfixerade Åkarpsgrannar, på ett sätt som om hon vore en bättre människa. Medan hon visar fram sina sämre sidor hinner hon dessutom hänga ut andra, familj, vänner, grannar, barndomskamrater. Efter att ha tagit del av en antal recensioner och hört henne intervjuas i radio och TV märker jag att det finns en kluvenhet i mottagandet av boken. Många är positiva som du, medan andra är mer tveksamma. Skavlan var i sin intervju med Ann inne på min tanke, när han frågade om hon inte går emot sin egen tidigare bok om ansvar och skyller ifrån sig, när hon menade att förläggaren borde ha stoppat den förra boken, den om självmord. Då svarade hon att hon ju var sjuk. Men hon lever med sin sjukdom och vet att hon ska medicinera. Nu har hon ett kontrakt med sin man att han ska se till att hon tvångsomhändertas om hon blir lika sjuk igen. Jag hoppas att hon ska hålla sig någorlunda frisk och fortsätta som etikforskare och samhällsdebattör. Hon har mycket att tillföra.
Jag håller helt och hållet med dig om hennes eget ansvar, eller kanske hennes nära och käras ansvar – någon borde nog ha tryckt på stoppknappen, någon som kände henne väl och såg vad som höll på att ske. Ändå måste hon ju haft ett syfte med boken, en tanke bakom utgivningen.Svårigheten ligger kanske i att gränsen är hårfin när det gäller att bestämma över en annan människa. Hur sjuk får man bli innan det egna ansvaret räknas bort? Vem träder in i ens ställe, i så fall? Hon var ju inte tvångsomhändertagen vid tillfället, alltså bör ansvaret vara hennes, precis som du skriver.
Jag förstår din ambivalens, men jag tolkar inte författarens attityd på samma sätt. Hon filosofer över hur livet ska levas för att vara lyckligt, och ställer det egna statusfixerade livet (som också hennes grannars) mot det hon först framställer som det enkla livet på Österlen, men senare också plockar isär och visar på vilka regler som gäller där angående ”det rätta”. Hon medverkar själv i det spelet, och dömer även sig själv, anser jag. Sen ställer hon sitt liv mot de som ”blev kvar” i hembygden. Är det inte något vi alla kan känna igen oss i? Hon skildrar en klassresa som komplicerar hennes liv.
Kanske är det så att hon verkligen sticker ut, är tydlig med vad hon tycker och säger, och det är inte helt tillåten när det gäller kvinnor (trots att det är Sverige år 2011) och då speciellt medelålders kvinnor som gärna ska ha något mjukt över sig. Heberlein gömmer sig inte bakom vad som är korrekt. Eller också är det jag som är naiv och inte ser bakom hennes inställning till andra människor. Jag vet inte. Jag är nog färgad av hennes bok om kränkningar och den rådande kulturen, som var bland det bästa och uppriktigaste jag läst på länge. Då blev jag fast! Det är hur som helst väldigt givande att diskutera böcker som vi skriver om!
Vänliga hösthälsningar till dig från Agneta.
Det är mycket givande att diskutera böcker man läst och det var mycket givande att läsa ”Ett gott liv”. Jag vill inte tro att jag skulle behandla Ann Heberlein annorlunda för att hon är kvinna. Det finns män som är värre,t ex Augsut Strindberg, om vi ska hålla oss till någon som var galen men är död. Men jag ställer högre krav på en som skriver om etik, ansvar och sådana frågor, precis som jag ställer högre krav på politiker. Alltså, det som verkligen störde mig, när hon avfärdade sina klasskamrater var hur hon gick in och tittade på deras Facebookprofiler, såg att de hade tagit efter sina föräldrars liv samt blivit småfeta. I nästa mening konstaterade hon att hon inte brydde sig om att gå på klassfesten hon blivit inbjuden till. Jag skulle aldrig drömma om att avfärda mina gamla klasskamrater som ”blev kvar” i Medåker och Götlunda på det sättet. Jag tänker inte så om dem. Det gör uppenbarligen Ann Heberlein, men jag tror att hon (i alla fall i ”Ett gott liv” som hon skriver som frisk) hade kunnat klara balansgången i att vara tydlig utan att kränka andra människor.
Tack för ett gott meningsutbyte om en mycket intressant bok!
Maria
Jag menade absolut inte att du skulle behandla Heberlein annorlunda för att hon är kvinna, utan syftade på vad du skrev om kritiken om hennes bok, att flera var kritiska (att de kanske haft den ingången). Jag kanske är lite paranoid när det gäller vad man kräver av kvinnor respektive av män, men jag tycker att det är väldigt tydligt ibland. Jag håller med dig om att man kan kräva mer av en författare som skriver om etik (och som har det som yrke). Där är vi helt överens. Nu har vi väl vänt och vridit på det här så gott det går, eller hur? Jag säger som du, tack för ett gott meningsutbyte!
Agneta