Noveller: Spelreglerna
Recension, Skönlitteratur lördag, oktober 15th, 2011Spelreglerna
Jonas Karlsson
Wahlström & Widstrand, 183 sidor, Ute nu
– – –
Jonas Karlsson är känd som skådespelare både på scen och på film. På senare år har han dessutom etablerat sig som författare till noveller och dramatik. Hans senaste novellsamling, Spelreglerna, har nyligen utkommit. Det är en samling med elva noveller, snyggt presenterade genom bokomslagets vita text på svart botten.
Novellernas huvudpersoner har gemensamt att de alltid råkar in i smått bisarra situationer som de ej kan råda över. Det är till exempel skådespelaren som glömmer sina repliker och befinner sig förföljd av sin publik, livrädd för att ramla ner i den avgrund som scenen vilar på. Eller mannen som sällan får någon post, men som en dag får en faktura på den ofattbara summan av 5700000 kr i ett kuvert. Det visar sig att allting har ett pris, att den sammanlagda summan av framgång, känslor och lycka inte är gratis, och att han måste betala igen. Eller mannen som befinner sig i en kris och reser till sommarstugan för att försöka finna sig själv. Han får ett irriterande sår på ryggen som kliar och växer. Till slut växer ett huvud fram ur såret, ett huvud som verkar leva sitt eget liv.
Människorna i novellerna lever till synes helt vanliga liv när de råkar ut för en glipa i tillvaron som de inte kan ta sig runt. Det är som Kafkas Förvandlingen fast i mindre dramatisk form. Här räcker det att säga fel namn vid den första träffen för att tillvaron ska gunga till och en osynlig avgrund öppna sig. I allt det vardagliga finns en underton av kommande hot. En känsla av att tryggheten är bedräglig och den yttre tillvaron ett tunt skal. Det mest oväntade kan hända, och det händer. Sen är du förmodligen fast.
Författaren skriver skickligt och liksom mal sig fram. Det känns både irriterande och en aning tjatigt och som läsare får man lust att gripa in och plocka ur personerna ur berättelserna. De måste komma undan på något sätt och inte finna sig i det som händer. Troligtvis är det precis det som är meningen, att känslan av att kliva omkring i en lerig åker, där man obönhörligt fastnar med stövlarna, och se de mörka molnen närma sig ovanför, ska infinna sig under läsningen. Jag måste dock erkänna att jag några gånger fastnade där utan att orka ta mig vidare.
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
