Konsten att gå på konstmuseum
Krönika fredag, oktober 7th, 2011
Jan Lööf ställer för ut på Göteborgs konstmuseum. Det händer inte ofta att jag går på konstmuseum, men häromdagen så slog jag till.
För mig är museimiljön en besynnerlig plats. Så fort de stora dörrarna stängts bakom mig förvandlas jag till en vilsen skolpojke som med förvirrad blick söker efter ett bekant ansikte. Denna gång var Skrotnisse på plats som jag känner igen men alltid har tyckt är lite otäck. Karl den XII såg jag också, dessvärre han låg på en brits med ett skotthål i pannan och verkade inte alls särskilt sugen på att hjälpa en vilsen museibesökare tillrätta. Jag var lämnad åt mitt öde. Jag och konsten.
Efter att sluppit betala och för besväret fått en gul klisterlapp på bröstet står jag och en vän snart framför en enorm tavla som sträcker sig från golv till tak i den stora salen. I bilden trängs apliknande figurer med flygplan, seriefigurer och en luftballong. Vi ser på bilden. Ibland pekar någon av oss på någon detalj och säger ”kolla, en get” eller ”åh, där är han …”. Vi står kvar en stund, pekar och begrundar, mestadels under tystnad. Sakta rör vi oss sedan mot nästa verk som utgörs av ett tiotal skisser hängande som nytvättade lakan på en smal stålvajer.
Nu börjar det bli svårt. Hur länge ska man titta på varje bild? Jag och min vän tittar en liten stund, mumlar något i stil med ”vilka detaljer…” och fortsätter sedan. Vi är båda lika osäkra och turas om att med hjälp av en kommentar eller gest förflytta fokus till nästa bild. Vi upprepar denna procedur ett tjugotal gånger tills den nästa bilden ersatts med päroncider och salta pinnar. Skönt. Rast och ro.
De till synes mer erfarna museibesökarna omkring oss talar avspänt om papperstyper och penselstorlekar, ismer och genier samtidigt som de kryssar vant mellan tavlor och besökare. Vi å vår sida ursäktar oss fram genom den förhållandevis välfyllda salen. Då och då yttrar vi ett tyst ”jävlar…” samtidigt som vi nickar och kisar mot ett av Lööfs mer kända verk. Vi kämpar hårt för att ge sken av att vara väl bevandrade i kulturen men jag är rädd att vi misslyckas fatalt. Förvisso gynnas vi av att det rör sig en hel del barn i salen. Våra plumpa kommentarer och djärva men uddlösa försök att verka kultiverade dör ut bland barnskratt och stressade pappor.
Vi lämnar salen. Gå några trappor upp och befinner oss snart i den del av museet som fylls av mer traditionell konst. Nu jävlar Anton! Nu är det allvar! Jag knäpper händerna på ryggen, sticker fram huvudet en aning och spankulerar över det tjusiga parkettgolvet. Med sikte på en arg gammal man i pampig guldram ser jag till att snabbt komma så pass nära att jag först av oss kan läsa den lilla informationstexten vid sidan av tavlan och utbrista: ”Åh, en Rembrant!” Jag ser mig omkring i förhoppning om att någon lagt märke till mitt särdeles kultiverade uttalande. Det är tomt i rummet. Fan.
Jag önskar inte på något sätt smutskasta Lööf, Rembrandt eller andra konstnärer, inte heller någon rutinerad museibesökare. Saken är bara den att jag tycker det är svårt att gå på konstmuseum. Kanske ger mig alla allvarsamma, mystiska porträtt och pampiga salar prestationsångest, kanske är det mannen bakom mig som försöker utbilda sin fru i blyertsteknik som är skyldig. Några saker lärde jag mig i alla fall den där dagen på Göteborgs konstmuseum. Man ska exempelvis aldrig se ut som att man ser en tavla för första gången, igenkänning är nyckeln till att ge ett kultiverat intryck. Optimalt är naturligtvis att ha fotografiskt minne och enormt konstintresse, men jag skulle vilja påstå att det fungerar precis lika bra att mumla lite när man strosar förbi den aktuella tavlan samt titta på den utan att ens öppna foldern som presenterar utställningen.
Personer som inte förärats med en någorlunda konstnärlig ådra tenderar att tro att femåringar målat många av tavlorna på diverse konsthallar. De får av bättre vetande ofta höra att det minsann är KONST, inte kladd. Kanske är det lite på samma sätt med min fobi för att gå på konstmuseum, jag förstår inte. Jag förstår inte att det är en konst att gå på konstmuseum.
__________
Anton Modin är mediastudent vid Göteborgs universitet
Jan Lööf: illustration ur ABC-boken (1999), ett av de verk som finns att beskåda på utställningen JAN LÖÖF – bildmakaren, som pågår på Göteborgs konstmuseum t.o.m. den 22 januari 2012.
Som en representant för oss på insidan av konstvärlden kan jag bara konstatera att trösklarna in till museerna och gallerierna fortfarande är rätt höga. Det är synd för konsten ( i alla fall en del av den) är ett fantastiskt äventyr. Bra och roligt skrivet av dig Anton!