Roman: Gå din väg men stanna
Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 5th, 2011Gå din väg men stanna
Johanna Nilsson
Forum bokförlag 229 s
Utkommer 5 oktober
Johanna Nilsson debuterade som 23-åring 1996 med den självbiografiska romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. När Hanna började femte klass hände något. Hon började bli mobbad, både fysiskt och psykiskt, och hennes kompis Karin vågade inte annat än att dra sig undan. Detta varade hela grundskolan. Hon blev ensam och hudlös, utsattes för gruppvåld och hamnade slutligen på psyket.
Författaren Johanna Nilsson blev överöst med lovord för romanen och har fortsatt att skriva och tala om sina böcker. Fram till nu har hon kommit ut med 15 böcker under eget namn och som den deckarskrivande pseudonymen Amanda Lind. Hon har fått flera priser och utmärkelser, bland annat Gustaf Fröding-stipendiet 2005.
Jag trodde nog att Hanna var frisk när hon kom ut från psyket och skrev sin klarsynta, genomskådande debutroman. Men inte alls, visar det sig. Genom hela sitt liv och sitt författarskap har hon fortsatt att kämpa med ångesten, anorexin, bulimin, självkänslan. Det upplyser hon i Gå din väg men stanna, som berättar om hur det gick sedan för Hanna.
När Gå din väg men stanna börjar har Hanna just separerat från förra pojkvännen Tommy och flyttat in i en lägenhet hon inte trivs i och som hon delar med vålnaden av den äldre kvinna som har bott där innan. Hanna är stark och vacker när hon skriver, men annars är hon liten och svag. Men så träffar hon Alex en natt på Blue Moon Bar. Han är av en helt annan sort, stark, uthållig och full av kärlek. Nästan för bra för att vara sann, tänker Hanna, som först inte vågar berätta om hur hon mår av rädsla för att han ska lämna henne. Alex har delad vårdnad om sina två små barn och Hanna blir ofrivilligt styvmamma till Sofia och Teddy. Men mest är hon sjuk, mycket sjuk. Hon plågas av ångest och svarta fjärilar i hjärnan, sitter då och då uppe i taket och har regler för det mesta i livet som mat och hud. Hon äter ibland sanslöst mycket bara för att kräkas upp allt, så att hon blir ful och svullen.
Alex får Hanna att gå till en doktor, som säger att hon har utmattningsdepression och skriver ut två sorters antidepressiva tabletter plus Xanoren. De hjälper för stunden men snart måste dosen höjas, igen och igen. Hanna blir beroende, tablettmissbrukare.
Det stormar i Hannas liv, hon gör slut med Alex, de blir ihop igen, hon är in i döden trött och gör ett halvhjärtat försök att ta livet av sig. Då blir hon intagen och efteråt görs för första gången en neuropsykiatrisk utredning, som leder till att hon äntligen får en diagnos.
Detta är en bok att sträckläsa. Johanna Nilsson berättar lika klarsynt och vackert om Hannas fortsatta liv, som hon gjorde i debutromanen. Hon tar läsaren med i Hannas djupaste mörker, det som hon känner trots Alex kärlek. Hon beskriver Hannas dåliga samvete mot Alex, mot hans barn, mot sina föräldrar och syskon, mot sina vänner och hennes rädsla för att tappa sin kreativitet. Men hon berättar också om Hannas bra dagar, när hon steker pannkakor till barnen och sätter upp saker på väggarna i sitt, Alex och barnens nya hus. Det finns hopp för Hanna.
__________
Maria Larsson är frilnasskribent och f.d. bokmässearrangör
