DVD: Tommy

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, oktober 5th, 2011

Tommy
Musikal/Drama, USA, 1975
Distributör: Njuta Films
Regissör: Ken Russel
Skådespelare: Ann-Margret, Roger Daltrey, Oliver Reed m.fl.
Längd: 111 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2011-07-20

— — —

Tommy är baserad på rockoperan med samma namn och skulle på många sätt kunna kallas för en tidskapsel. Med The Who’s odödliga musik som stomme bjuder den på en explosion av färger, former och ljus som alla verkar vara direkt inspirerade av 70-talets skivomslag. Man behöver inte se filmen någon längre tid för att inse att detta är en film som tragiskt nog är väldigt unik.

Unge Tommy föds under andra världskriget, och är son till en stridspilot. Det dröjer inte länge innan pojken står utan far, då rapporter kommer in om att denne har försvunnit och antas vara död. Allt eftersom tiden går finner Tommys mor, spelad av svenskfödda Ann-Margret, ny kärlek i lägerledaren Frank. En ödesdiger natt visar det sig dock att Tommys far faktiskt är vid liv, då han kommer hem och finner sin fru till sängs med Frank. Efter ett bråk så faller Tommys pappa ned död, och pojken är än en gång utan far. Händelserna han blir vittne till chockar honom så gravt att han blir döv, blind och stum.  Tommy växer upp till en ung man som spelas av Roger Daltrey, som tyvärr fortfarande inte återfått sina sinnen. Plågad av att se sin son fången i sin egen kropp försöker modern Nora och Frank allt de kan komma på för att hjälpa honom, vilket inkluderar både ett besök hos en missbrukande Tina Turner i rollen som The Acid Queen, och inte minst en skönsjungande Jack Nicholson. Det är dock inte förrän Tommy kommer i kontakt med ett flipperspel som en låga verkar tändas inom honom. Ett flipperspel som kommer ändra båda hans och andras liv och världsbild.

Tommy tillhör den idag rätt ovanliga genren musikal, men faktum är att den är lite säregen till och med inom den genren. Detta är nämligen en musikal där absolut alla repliker sägs genom sång, oavsett vad man försöker framföra. Att göra något så vågat skulle lätt kunna slå bakut och förstöra upplevelsen, men på något sätt så håller det faktiskt hela vägen. I och med att man valt att göra filmen på detta sätt, så är det så klart av yttersta vikt att skådespelarna kan leverera. Ann-Margret har en fantastisk röst, och de celebra musikerna man inkluderat i rollistan sparar inte på krutet. Artister som Tina Turner och Elton John lånar ut lite extra stjärnglans till denna titel, även om den nog hade klarat av att stå på egna ben. Att man inkluderat Jack Nicholson är lite av ett frågetecken och hans scen passerar utan att varken lyfta eller sänka filmen nämnvärt. Den enda skådespelaren vars sångröst kanske inte alltid känns som om den är av lika hög kvalité som resten av ensemblen är Oliver Reed, som spelar karaktären Frank. Hans sånger känns sällan så professionellt framförda som resten av karaktärernas, men detta skulle mycket väl kunna vara en avsiktlig spegling av Franks lite mer svårgillade karaktärsdrag.

Minst lika viktigt som ljudet är bilden. Det känns som en slags grym ironi att publiken får njuta av ett sådant spektakel som Tommy faktiskt är, när karaktären Tommy har blivit berövad den möjligheten. Detta är en film där varje scens utseende är noga planerad in i minsta detalj, och det finns en otrolig symmetri i bildspråket som resulterar i en del fantastiska visuella godbitar. I en scen visas det upp ett hundratal ljusa kors som alla är dekorerade med varsin röd blomma. Denna färg är så pass intensiv att man inte kan slita blicken från rutan. Färgen röd återkommer sedan i en scen med The Acid Queens spegelklädda järnjungfru, som helt klart står ut som en av filmens visuella höjdpunkter. Tommy är helt enkelt en fröjd för sinnena att uppleva.

Det finns dock ett stort problem med Tommy, men detta är något man inte riktigt tänker på förrän man har sett klart filmen och låtit den sjunka in något. Filmens handling är nämligen inte så fantastisk som dina öron och ögon kanske vill få dig att tro. Med sina involverande och välframförda sånger, och inte minst det hypnotiska användandet av färger, speglar och ljus som genomsyrar filmen skapas en slags bedövande effekt som gör att man aldrig hinner tänka allt för djupt gällande handlingen. Publiken matas kontinuerligt med sång efter sång, och evigt ändrandes miljöer, och man vill helt enkelt inte stanna upp och ifrågasätta saker som ”Vad hände egentligen med liket efter Tommys far?” och ”Hur mycket pengar kan man egentligen tjäna på att spela flipper?”.  En del scener kan dessutom upplevas som malplacerade till en början, men dessa fyller faktiskt nästan alltid en funktion. Oftast existerar dessa scener för att lyfta fram ett tema eller tankesätt, som man sedan återvänder till under filmens gång. Tommy har dock en aning för lite handling för att förtjäna de 111 minuter som filmen spänner. Det kan verka som om händelser avlöser varandra i rask takt, men det finns alldeles för långa sträckor där handlingen inte förs framåt alls. Som tur var är detta som sagt ett problem man oftast tänker på först efter att man har sett klart filmen. Den förtrollningen som filmen kan försätta sin publik i börjar dock avta under filmens sista halvtimme, då den helt enkelt känns för lång och tappar tempot. Detta är en besvikelse då resten av filmen har hållit så pass hög klass, men det är samtidigt svårt att tänka sig ett annat sätt man kunde ha avslutat filmen på.

Tommy kommer med sin skivomslagsestetik att överbelasta dina sinnen och försätta dig i en trans som inte kommer släppa sig tag om dig förrän fram emot filmens slut. Det finns få filmer som denna, där det visuella fungerar i en sådan härlig samklang med berättandet, och där ljud och bild nästan flyter samman. Med en fantastisk misc-en-scene och med ett soundtrack som håller än idag, så är Tommy en av 70-talets mest originella filmer. Problemet med en film som till så stor del får sin storhet från hur den ser ut och låter, är att det är nästan omöjligt att förmedla just hur speciell den faktiskt är. En sådan film måste man helt enkelt uppleva, och det är något jag varmt rekommenderar att man gör.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent