Bok: Dylan En kärlekshistoria
Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 5th, 2011Dylan, En kärlekshistoria
Håkan Lahger
Norstedts s. 207
Utkommer 5 oktober 2011
”Dylan har i likhet med andra poeter ingen strävan eller önskan att i varje läge och i varje situation bli förstådd.” Orden är Håkan Lahgers och sägs i något av samtalen om Bob Dylan. Lahger är en av Sveriges ledande musikskribenter och har tidigare skrivit bland annat om Ulf Lundell.
Att läsa om när andra mött Dylan och blivit frälsta, framkallar lätt tid och plats då det hände en själv. Jag minns exakt när och var. Nåja. I alla fall var. Jag hade hört hans låtar och musik tidigare. Mitt i 60-talet och proggen hade inte satt ner foten, så alla musiklistor fanns kvar.
Vi var knappt tonåringar och hade dans i ett garage. Någons farsa hade varit hygglig nog att rulla ut bilen. Det luktade bensin, utspilld sockerdricka, tjuvrökta cigaretter och svett. Ölen hade inte gjort entré än. På transistorgrammofonen snurrade Tages, Shanes, Hep Stars och Beatles. I singelhögen låg en udda platta. Någon satte på den på skoj.
”Titta här, måste vara Kristinas syrras!”
Positively 4th Street gick rätt in i mig och fastnade. Jag var hans. Och är så fortfarande. Mitt kön till trots. För så är det. När Håkan Lahger låter Dylandyrkare berätta, så är det nästan uteslutande män. Marie Nyreröd, som jobbar på Sveriges television, är den enda som finns med. Förutom de kvinnor som försvunnit ur någons liv.
Med Gunnar Harding resonerar Lahger om Dylans kopplingar till beatpoesin och Allen Ginsberg. Han hittar Dylanöversättningar i bokhyllan som Eric Fylkesson och Bruno K Öijer är ansvariga till. Titlarna är direktöversatta. Vad sägs om ”Låglandets sorgsna lady”? Harding gör också jämförelser mellan Robert Burns och Dylans diktning. Det finns klara samband.
När Lahger ska prata Dylan med Rolf Börjlind, kommer ha inte förbi ”Grannen” i Beck. Det tar någon sida. Sedan är vi i Börjlinds ungdomsår och där finns också Ted Ström och en knastrig transistorradio varur det strömmar en märklig röst. Båda faller för den men Börjlind kan inte riktigt identifiera vad det var de egentligen föll för. Han säger att det fanns en seriositet i rösten och att den talade direkt till dem. Börjlind har många Dylanminnen. Ett av dem är när han bevittnade en Dylan intervju av Lennart Swahn vilken ställde pinsamma frågor. Än i dag blir Rolf Börjlind generad då han tänker på det.
Christer Olsson var i många år anställd på Vecko Revyn. Han mötte Bob Dylan via en kvinna som hade intervjuat honom i Paris. Men det som intresserar mer är Olssons syn på skåningar och deras tolkningar av B.D. Wiehe och Dagerby.
Jag fastnar gärna i alla frälsningshistorier. Det finns fler. Av för mig både bekanta och obekanta dyrkare. Men jag nöjer mig med att nämna de jag nämnt.
När jag läst klart Dylan en kärleks historia så står det klart att det är just frälsningen det handlar om. Frälsningen till en ny tid. Till något annat. Och då i positiv bemärkelse. Lahger suger in en i de där berättelserna. Han lägger sten efter sten på det nostalgiska bygget. Låttitlar, band man glömt att man minns. Festivaler och Dylanmyter. En fysisk vandring i Dylans hemstad. I hans trakter. Där han var en gång. I New York.
Vysotskij och Fugs och Joan Baez. Ola Magnell, Ulf Lundell och Springsteen. Alla är med.
Och så, till sist ett besök hos Izzy Young. Mannen som ordnade den första konserten och som ”skakat den hand vi alla vill skaka”.
Lahger har inte enbart skrivit en stilistiskt och språkligt läcker kärlekshistoria till Dylan, utan också till en tid och en epok. Innan datorer och digitalisering. Då rykten om en motorcykelolycka kunde gäcka och förskräcka för informationen tog tid. Då möjligheten att lyssna på musiken man gillade, inte var lika självklar som i dag.
De flesta personer som finns med i boken är födda på 40- och 50 talet. Kyrkan hade inte längre en självklar plats i människors liv. Man längtade efter någon annan. Och i ett par av berättelserna har Dylan fått den rollen. Någon som räddat, frälst en sökande själ från att falla. Det är inte svårare än så, och inte enklare.
__________
Agneta Wistrand Rosendal Dylandyrkare och kvinna
