Bok: Vasa 1628

Inlagd av Lennart Jörälv Facklitteratur, Recension tisdag, oktober 4th, 2011

Vasa 1628. Människorna, skeppet, tiden
Anders Wahlgren
Norstedts. 185 sidor. Utkommer den 5 oktober 2011.

I år är det 50 år sen skeppet Vasa bärgades efter 333 år på Stockholms ströms botten. Det var den 24 april 1961 som det sista och slutgiltiga lyftet genomfördes efter långvariga förberedelser. Spänningen var stor, skulle skrovet hålla för belastningen eller skulle det falla i bitar? Händelsen bevakades av ett manstarkt pressuppbåd från in- och utland, radio och tv direktsände och på stränderna vimlade det av nyfikna. Allt gick dock efter ritningarna och några minuter över nio denna minnesvärda måndagsmorgon stack de första delarna av Vasa upp över vattenytan.

Själv satt jag som klistrad vid radion den gången och när jag och en kompis frampå sommaren drog på tältsemester till huvudstaden blev det givetvis ett besök på Beckholmen, där Vasa då lagts i torrdocka på en betongponton. Där lyckades jag för övrigt fånga inte bara Vasa på bild med min enkla kamera, utan även statsminister Tage Erlander som med sin Aina oförhappandes dök upp bland åskådarna. Såvitt jag minns såg Tage både intresserad och imponerad ut vid åsynen av det gamla fartyget.

Annars verkar intresset för Vasa till en början ha varit tämligen måttligt hos våra folkvalda. Regeringen var länge tveksam till att ge det riskfyllda bärgningsföretaget något stöd. Och en skeptisk riksdagsman ställde frågan: ”Vem skulle vilja betala för att titta på ett gammalt vrak?” Somliga menade att en bärgning skulle innebära en opassande glorifiering av stormaktstid och gamla krigarkungar.

Nåväl, bärgning blev det och så här i efterhand är bara att konstatera att det visst finns folk som vill betala för nöjet att få skåda ett gammalt vrak. Vasamuseet är idag Sveriges och Skandinaviens största turistattraktion med över en miljon besökare årligen. Böcker har det också skrivits åtskilliga och enbart under det här märkesåret har det kommit flera stycken. Senast i raden är Vasa 1628, med undertiteln Människorna, skeppet, tiden. Den är skriven av konstvetaren, författaren och regissören Anders Wahlgren som också gjort en långfilm och en teveserie om äventyret Vasa.

Historien om Vasas förlisning är väl känd, den har berättats många gånger vid det här laget. Ett konstruktionsfel gjorde det stora skeppet farligt rankt och jungfrufärden blev kort. Efter knappt fjortonhundra meters seglats fick en kastvind skeppet att kränga, vatten forsade in genom öppna kanonportar och på bara några minuter hade Vasa gått till botten. Vems felet egentligen var blev aldrig riktigt klarlagt, men förmodligen hade beställaren Gustav II Adolf själv del i skulden. Under byggnadstiden kom kungen ständigt med nya direktiv, bl a då det gällde bestyckningen som han ville utöka avsevärt. Totalt utrustades Vasa med 64 kanoner, varav ett flertal vägande omkring 1.5 ton per styck. Ett antal placerades på ett övre däck, något som säkert bidrog till att göra det ovanligt höga skeppet instabilt.

Wahlgren redogör förstås även han för omständigheterna kring den katastrofala färden, det är ofrånkomligt. Men till bokens förtjänster hör att han också ägnar stort utrymme åt människorna som byggde Vasa och tiden de levde i. Han har grävt i arkiven och med hjälp av tänkeböcker, rådsprotokoll, brev och annat material målar han upp ett färgrikt panorama över 1600-talets Stockholm. Vi får möta allt från förmögna köpmannafamiljer till fattiga latrintömmerskor och tiggarbarn. De senare brukade fångas in av stadsvakten och sättas på barnhus, där de mot usel kost fick spinna segelgarn och repa hampfibrer till luntor att tända kanoner med.

Vasa var det största skepp som dittills byggts i Sverige. Över tusen stora ekar, en hel skog, gick åt bara till skrovet. Det var också synnerligen påkostat och bl a utsmyckat med mängder av skulpturer. Haveriet var en katastrof av väldiga mått för den nyblivna stormakten Sverige. Men inget ont som inte har något gott med sig. Sedan vrakplatsen återupptäckts på 1950-talet kunde snart konstateras att skeppet var överraskande välbevarat. Och det gällde inte bara skeppet utan även föremålen ombord; många viktiga fynd har gjorts som kunnat ge forskarna svar på åtskilliga frågor. Vasa är, skriver Wahlgren, världens äldsta räddade, helt kompletta skepp: ”Tack vare att Vasa gick under och blev kvar på bottnen i mer än trehundra år har vi fått en unik inblick i hur människor levde på 1600-talet. En tidsmaskin som för oss direkt tillbaka till det tidiga 1600-talet.”

Tilläggas kan att boken fått en tilltalande grafisk utformning med talrika illustrationer, såväl nytagna fotografier som återgivningar av gamla målningar, stick och teckningar m m.

__________

Lennart Jörälv är författare och journalist

Gustav II Adolf målad av Matthäus Merian

Vasamuseet (foto: Holger Ellgaard)