Roman: Sommaren utan män
Recension, Skönlitteratur måndag, oktober 3rd, 2011Sommaren utan män
Siri Hustvedt
översättare: Ulla Rosen
Norstedts 204 s.
Utkommer 3 oktober 2011
Siri Hustved fick sitt stora genombrott med romanen Vad jag älskade (2004). Hennes senaste bok, Den skakande kvinnan (2010) blev uppmärksammad för sitt självbiografiska tema. Hennes stora intresse för psykologi och den mänskliga hjärnan återspeglas i det hon skriver, och hennes arbete med skrivarkurser för psykiskt sjuka har gett henne inblickar i andras världar.
Sommaren utan män inleds med den till synes enkla men slående meningen ”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.” Den ger en tydlig inblick i romanens handling; skildringen av kärlekens vardag utifrån ett flertal infallsvinklar, och specifikt utifrån den kvinnliga gemenskap som bildar stödmurar när det blåser hårt. Som helhet är boken en problematiserad lovsång över kvinnlig vänskap.
När Mias make Boris lämnar henne för en yngre kvinna fullkomligt rasar hennes tillvaro. Hon hamnar i en tillfällig psykos. När hon med läkares hjälp tagit sig ur det värsta beslutar hon sig för att återvända till sin hemstad över sommaren. Där ska hon hålla i en poesikurs för tonåriga tjejer och samtidigt få tid till att umgås med sin åldrade mor och hennes väninnor.
Det blir en sommar utan män, fylld av kvinnlig gemenskap. Det blir också en sommar fylld av funderingar och nya insikter. Mia står mitt emellan dem hon umgås med. De skrivande tonårstjejerna som med Mias hjälp lyckas övervinna det svåraste av allt, när gruppens vänskap håller på att gå över styr. Och de gamla kvinnorna på äldreboendet. som alla valt olika sätt att överleva sina kvinnoliv med förståndet någorlunda i behåll, och som låter Mia ta del av deras generösa vänskapsband. Där finns också den unga mamman i grannhuset med sin självrådiga dotter.
Jämsides med den personliga skildringen resonerar Hustvedt över kärlekens väsen, den påstådda skillnaden mellan könen samt galenskapens väg utifrån den filosofiska, litterära och medicinska historien. Det bildar en givande växelverkan där båda sidorna tar avstamp utifrån varandra. Fram träder en historia som är både knivskarp och omtumlande till sin form. Den får mig att bli slav under dess framställning. Jag läser en bit och måste sedan hindra mig själv för att inte sluka boken i ett enda nafs, för jag vill spara på de dyrbara sidorna, vända och vrida på resonemangen och njuta av språkets fullkomlighet. Det är varken för mycket eller för litet, utan alldeles perfekt, en stram form med ett pulserande innehåll. Det är sårbart och smärtsamt och samtidigt så lyckligt och innerligt. Det är i sanning en bok att återvända till.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
