Scen: Det femte mordet

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Scen fredag, september 30th, 2011

Det femte mordet

Lerbäcks teater

Manus och regi: Johan Gille, Peter Nyström

Kostym: Jenny Gille

Medverkande: Fredrik Andersson, Mathias Blad,  Ulrik Spjut, Jenny Gille och Louise Juliusson

Kök: Kalason Catering

Lerbäcks teater ligger nästgårds till Åsbro i Närke. De drar igång höstsäsongen med en  fyra akters pusseldeckarfars. Under föreställningen serveras en trerätters middag och man får en unik belöning om man löser mordgåtan.

Dansbandet Blind Dejtz har återförenats efter 25 år och ska nu göra comeback och satsar därför hundratio procent på att komma med i melodifestivalen. I första akten sätts vi snabbt in i bandets mörka förflutna. Deras slemme manager och skivbolagsdirektör, här maffigt gestaltad av Mathias Blad, föll offer för en massmördare och bandet upplöstes.

Bert Karlsson är också med på ett humoristiskt sätt och gör sakkunniga på pricken uttalanden om bandets potential.

I akt två, efter en ljuvlig fiskrätt självklart vid namn Black & White, förflyttas vi till 1985 och perioden för morden. Den mest övertände och tidsfixerade bandmedlemmen Göran Stenlund, utmärkt gestaltad av en spattigt utlevande värmlandsdialekttalande Ulrik Spjut, vill till varje pris ha bort den fest- och fruntimmersglade trummisen Kekke Vainio, vilken ges en genuin player approach av Fredrik Andersson.

Bandets kvinnliga del, Maria Bromander och Cissi Stenlund, spelade av Jenny Gille och Louise Juliusson, presenteras med ett helgjutet uttryck och en kostym som gör att man nästan generat minns hur det var när det begav sig. När håret helst var lockigare än lockigt och kläderna med råge dolde allt som var kvinna. Och när kvinnliga bandmedlemmar inte enbart hanterade instrumenten utan även skötte marktjänsten som den naturligaste sak i världen. Så är det väl inte nu?

Ensemblen är överlag så åttiotal i klädstil, rörelsemönster och ordval att man blir riktigt nostalgisk. Det är burrhår, hawaiiskjortor och vidärmade skinnjackor. Det är också – ursäkta! – fula midjekorta kavajer och slipsar i tokgrälla färger. Mobiltelefonen väger ett ton och en platta är fortfarande synonymt med vinylditon.

Rekvisitan är naturligtvis genomtänkt, likaså ordval och språkbruk. Därför sticker det ut, grymtar till lite, när det i dialogen finns ett ”Grymt” med. Och då i bemärkelsen ”Häftigt”.  Men vad tusan. Det kanske var Blind Dejtz som myntade det?

Lokalen i sig kan utgöra ett problem. Det är matsal och det är nästan bara en nivå på golvet. Men det fungerar. Det vänds på stolar och jämkas med huvuden. Dessutom har skådespelarna en förunderlig förmåga att ge rösterna bärighet. Till detta utnyttjar de rummet och har ordnat med fler än en spelplats. Finurligt.

Sedan kändes det skönt att det audiovisuella fanns där för föreställningens skull och inte tvärt om.

En invändning har jag dock och det gäller det absoluta slutet. Jag kan inte närmare gå in på det här, för då förstör jag poängen för alla de som ska se föreställningen, men jag undrar fortfarande varför det är som det är?

Att jag sedan borde litat på min intuition och tippat på en annan mördarnuna än jag slutligen gjorde, kan man bara skylla ett virrigt intellekt för. Hur tusan kunde jag missa det uppenbara?

__________

Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i kulturdelens redaktion