Roman: Snöängel
Recension, Skönlitteratur onsdag, september 28th, 2011Snöängel
Anna-Karin Palm
Albert Bonniers förlag 444 s
Utkommer 23 september 2011
Snöängel utspelar sig huvudsakligen i Stockholm under tre månader vintern 1985/1986. I centrum finns den unga Hedvig – ”hon är kanske inte precis vacker men hon är oemotståndlig” – samt Hedvigs systers svarta schäfer Billy och Sveriges statsminister Olof Palme. Kring dem cirklar ett 25-tal personer. Fokus förflyttas ständigt mellan de olika personerna. Till detta kommer en ramberättelse kring berättaren, som har flyttat till en liten by i Frankrike och i slutet återvänder till Stockholm.
Av allt att döma är berättaren Hedvigs vän Anna, som tänker tillbaka på den underliga, ödesdigra snörika vintern i Stockholm. Genom hennes beskrivningar av hur det är att leva språklös i exil kan man förstå den föräldralösa Hedvig, som arbetar deltid som försäljare på Systembolaget och för övrigt älskar att ströva omkring i Stockholm och iaktta människor utan att riktigt släppa dem in på livet. Mest avslappnad känner hon sig som en stum Pierrot på en nyårsmaskerad, där hon utan att bli igenkänd kan studera alla för henne kända och okända människor.
Hunden Billy, som trots namnet är en tik, tar som sin uppgift att vaka över människor i fara. Några dagar sitter hon i porten till Olof Palmes bostad i Gamla Stan. Mitt emot bor den gamla blinda kvinnan Astrid, som råkar ut för upprepade inbrott i sitt vindsförråd av några – kanske säkerhetspoliser – som spanar mot Palmes fönster.
Den här vintern träffar Hedvig många nya människor. En del blir hennes vänner, några får nya vänner och älskande genom henne och en del vill henne definitivt illa. Hedvig hamnar i en livskris, hon tycker att alla dessa människor klistrar sig på henne och hon vet inte längre vem hon är. Hon har ett speciellt förhållande till bästa vännen Aishas 6-årige lillebror Ishmael, som verkar vara den som bäst förstår henne. De har många sagor ihop och Ishmael säger till Hedvig att hon kanske måste bestämma sig för vem hon är i sagan eller berättelsen. ”Men om jag inte kan bestämma mig? Om jag inte vet hur man gör? Det har ju alltid varit så självklart.”
Anna-Karin Palm är en driven författare med flera romaner bakom sig, bland annat genombrottsboken Målarens döttrar från 1997. Hon har själv både bott i Frankrike och jobbat på Systembolaget. Snöängel är en tät, välskriven berättelse om Hedvig och alla de andra en stockholmsvinter på 1980-talet. Hedvig är undanglidande trots att hon ses och kommenteras av många – och det tror jag också är författarens intention.
I romanen finns gott om symboler. Ishmael gör exempelvis snöänglar till Hedvig på romanens allra sista sidor, men långt innan dess dyker de tre ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafaele upp i handlingen.
Mina invändningar ligger på ett annat plan. Jag tycker att ramberättelsen med berättaren i den franska byn tar för stor plats. Det är svårt att komma in romanen på grund av alla olika personer som för berättelsen vidare. Att berättelsen dessutom styckas upp av berättarens liv i den franska byn drar ner intresset, även om passagerna i sig innehåller intressanta tankar om att krympa utan språk, mannen/kärleken, barnet och återvändandet till Sverige. Dessutom blir det för mycket Stockholm för min smak. Det är på många sätt en fantastisk Stockholmsskildring, men ibland blir det överdrivet stockholmskt exempelvis när ”snöblandat regn” uppges framkalla ”rysningar hos alla stockholmare”. Det gäller väl inte specifikt för stockholmare.
Men detta är randanmärkningar. I huvudsak är Snöängel ett stort och häftigt romanbygge.
__________
Maria Larsson är frilansskribent och f.d. bokmässearrangör.
