Bok: Blad ur höstens arkiv
Recension, Skönlitteratur måndag, september 19th, 2011Blad ur höstens arkiv
Bo Carpelan
Albert Bonniers Förlag. 204 sidor. Utkommer 20/9 2011.
Den finlandssvenske författaren Bo Carpelan avled i februari i år, drygt 84 år gammal, efter långt och troget arbete i litteraturens tjänst. I första hand var han lyriker, men han skrev också uppmärksammade romaner för både barn och vuxna. Dessutom har han gett ut en doktorsavhandling om Gunnar Björlings diktning.
Blad ur höstens arkiv, med undertiteln Tomas Skarfelts anteckningar, är således en postum prosabok som enligt förlagsreklamen är ”en storslagen avslutning” på författarskapet. För en gångs skull är man beredd att hålla med marknadsförarna, men det storslagna har inget med det pretentiösa eller överdådigt självmedvetna att göra, utan snarare med en livsinsikt som förmedlas varierat och snarast nedtonat. Enligt fiktionen är det alltså fråga om en sorts anteckningar av dagbokskaraktär, där den åldrande Skarfelt under några höstliga månader på sommarstället Udda reflekterar över sin situation. Det är sent på året och sent i livet; det mörknar på alla sätt.
Anteckningarna är mångskiftande. Mannen redogör för besök hos sin 94-åriga mor, han träffar en väninna han känt sen länge och han får besök av 5-åringen Slanten. Att de riktigt gamla och barnen kan förstå varandra visas övertygande. Modern dör i slutet av boken, men det är alls ingen konsekvens av en intriglinje att följa, utan bara livets egen logik. Innehållet utgörs främst av noteringar utifrån en belägenhet och dess stämningslägen, och som så ofta hos Carpelan går en lyrisk grundton genom verket. Vissa sidor kan ses som rena prosadikter. Ibland redovisas ångestdrömmars innehåll, och kritik kan i förbifarten slängas fram mot TV-underhållning med smaklösa tävlingar och kvickheter där ”[b]arns spontana lekar förvrängs till fniss”. Här och där växer texten ut till små miniessäer om allt från konst eller kärlek till erfarenheter av sjukhusvård, och det händer att språket drar i väg i febriga vändningar, med en kreativ kraft à la Joyce.
Det stoiska i projektet består inte i ett ignorerande av åldrandets konsekvenser, utan just i den registrerande själviakttagelsen där bristerna synliggörs och kommenteras. Skrivandet blir dessutom något mer; det blir den gärning som åtminstone momentant kan rädda honom undan känslan av meningsförlust. I själva de nakna noteringarna ligger därför något skylande. Språket undersöker den faktiska maktlösheten inför upplösningen, och även den namnlösa ångest- och intighetskänsla som ibland framstår som tillvarons innersta gestalt, kan i viss mening avväpnas genom att formuleras.
Någon gång försöker Skarfelt tränga igenom sin självupptagenhet och frågar lite självironiskt varför han inte ägnar större intresse åt de stora globala frågorna: ”Här puttrar du i din ensamhetssoppa och odlar din ålderdom, som om inte vi alla, mer eller mindre framgångsrikt, skulle vara engagerade i att mota bort sådan luxuös spleen.” Att koppla bort det personliga är inte lätt, och vemodet, vardagens förtretligheter, känslan av förestående avsked och de många obesvarade frågorna om livet tillåts dominera.
I de här anteckningarna finns också en mängd passager som uttrycker en poetik. I konsten kan det gemensamma och det privata knytas samman till en helhet: ”Minns Mozarts enkla ord om vad allt byggande kräver: varmt hjärta, kallt huvud. I stället för överstora ambitioner en balans mellan dröm och verklighet, vision och handfasthet, egensinne och samklang, ensam/gemensam. Exaktheten i det drömda: alltid något gåtfullt, oförklarligt. Det jag finner hos de stora mästarna. Det outsagda.” Han återkommer till Mozart i många vackra rader fyllda av vunnen erfarenhet och kärlek till den stora konsten: ”vad han talar om är den underbara ron och den mörka oron som går genom vårt liv som en okänd, i himmelsmantel”. Det konstnärliga skapandet beskrivs som en ”exakt svindel”, betonande just både vision och noggrann komposition, känsloyttring och sträng form.
Vid läsningen är det många gånger frestande att nästan helt bortse från fiktionen och se de speglade åsikterna och erfarenheterna som Carpelans egna. Sådant är dock alltid riskabelt. Själva formen med personligt hållna anteckningar från några höstmånader bidrar nog till att fiktionen kan uppfattas som särskilt tunn. Författaren lyckas hur som helst förmedla en stor skönhet i beskrivningarna av ett liv som fortfarande har många kvaliteter – inte minst den starka känslan för naturens skiftningar – men som bereder sig att möta upphörandet. De höstliga blad han ger oss har den vemodiga sötma som det snart förlorade kan bjuda. Samtidigt undviks den sentimentalitet som en mindre säker författare kunde riskera att hamna i.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.
Copyright/fotograf: Ulla Montan
