Lyrik: Flodtid
Lyrik, Recension onsdag, september 14th, 2011Flodtid
Katarina Frostenson
Wahlström & Widstrand. 156 sidor. Utkommer 15/9 2011.
Språket försöker inte bara avbilda världen. Det kan också medverka till att skapa verkligheter och det kan vara en tillflykt och ett hem. Lyriken har alltid varit den genre som på ett särskilt sätt undersökt vad man kan göra med språk och vad det kan göra med oss. I Katarina Frostensons mycket läsvärda nya diktsamling Flodtid kan vi få exempel på vad ett sådant pågående språkarbete innebär. Hennes texter hjälper oss att se och känna.
Här ljuder en röst som finns mitt i tidens ström, men diktjaget blir aldrig privat och de samtidsanknutna dikterna undviker situationsmarkörer som obönhörligt daterar dem. Det enskilda syftar till allmängiltighet, och Frostenson är egentligen skeptisk till begreppet röst i dikterna och skriver så här: ”Slag/ borde ersätta det mesta/ och täckmanteln, röstöverdraget – kladdet av en stämma slitas av/ hammare få slå när läsartonen blev för hög”. Gång på gång återkommer hon till att manér och klichéer måste bannlysas, liksom den språkliga inställsamheten. Språk ska vara som den hårda nödvändiga grunden, eller som närande nödkost då man tröttnat på allt som inte ger verklig mättnad ens för stunden. I en värld av ting som kan prissättas och utsättas på en marknad vill Frostenson hävda värden av annat slag.
Säg det igen: nu räcker det en räcka ord och inga mera
hemska ting
är tingen allt som finns omkring
är skärmarna det mottagande vi har – finns någonting som inte
är ett ting
finns överhuvudtaget livet kvar finns
öster väster
Samtidigt vet hon att tingen kan beskrivas på sätt som öppnar för någonting annat. Hon hänvisar till Novalis och konstaterar att ”I varje ting sover en sång”. Poeten måste vara en motkraft till vad hon kallar ”streckkodsorden”, de ord vars betydelser tycks fastlagda och standardiserade. Samtidigt öppnar ordet ”sång” för en konflikt som artikuleras i flera dikter. Det finns nämligen en brytning mellan ”sång” och ”icke-sång” hos Frostenson. Hon är förstås mycket medveten om vikten av poetens känsla för rytm och ljud, och många gånger är det just ett ords ljudförbindelser som i högre grad än semantiska samband kan öppna för val av följande ord. Hon plockar med stavelserna och ändrar ordföljder; det ljuder starkt i hennes dikter. Men sjunger det? Nej, inte i traditionell bemärkelse. Här kommer aversionen fram mot den skönskrift som lätt leder till överord eller tvingar in poeten på alltför väl upptrampade stigar. Inställsamheten som lurar bakom all skönsång brännmärks: ”hata allitteration och missbruk av läten”. Däremot finns mängder av ekon från andra dikter, psalmer eller fasta uttryck i texterna, men då är de dekonstruerade, inplacerade i helt nya sammanhang eller ironiserade. Det är i det öppna hon vill stå och plocka med ordtrasorna, bygga nytt. Tilltron till orden är ändå orubbad: ”Orden som är flod/ räddande/ rännande givande/ rivande / alla participen/ älskande/ är riddare stridsnjutare”. De kan på ett paradoxalt sätt samtidigt vara både nedrivande och uppbyggande, och det fantastiska är att hon kan få det att sjunga, trots allt, i en sorts karg, egen motsång med stor kraft och integritet.
Det skulle vara fel att inte nämna den språkliga sinnlighet som också är så uppenbar i många dikter. Hon skriver exempelvis om en nedtonad men stark lycka i känslan av att dela den anonyma gemenskapen på en Parisgata – ”alla ett tag, nära natten/ var och en sitt liv och alla tillsammans” – i ett stilla sorl medan grönskan mörknar. En dikt om en nordlig resa i oktober ”i gulfladdret av lövens sista ljus”, beskriver hur landskapet tas in genom alla sinnen: ”att lukta sig till världen där man går/ ta den i mun/ skälvande ort bark spott glöd fot”.
Det förs ibland en diskussion om huruvida den samtida poesin borde bli mer öppet politisk eller inte. Frostenson visar genom sin lyriska praktik ett alternativ till det endimensionella i en sådan debatt. Dikterna riktar så uppenbart intresset mot sin samtids anda och händelser, men blir aldrig övertydliga eller slagordsmässiga. De exemplifierar vaken konstnärlig vakthållning kring värden som tycks hotade, utan att pedagogisera eller lägga till rätta. Ibland kan hon faktiskt, alla skillnader till trots, påminna om Birgitta Trotzig. För båda innebär det envetna arbetet med språket en motståndshandling i sig – ett värn mot både maktspråkens och kommersialismens förenkling och förflackning. Det är ett genomskådande men sårbart jag som möter i Frostensons texter – mitt i strömmen, i dagar av samling och i händelsers febriga flöde, ”i törst inte efter tröst/ men efter hjärtats vilogrop”.
__________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.
Copyright/fotograf: Sandra Qvist
