Venedig: Anish Kapoor
Recension, Utställningar måndag, september 12th, 2011Ett av konstens äldsta syften och ämnen är magi. Det finns ett starkt band mellan konst och magi och senare religion. I gamla tider var magi och konst rent av samma sak.
Själv tror jag inte på magi (och inte heller på någon religion). Jag tror inte att det finns utomvärldsliga krafter som kan besvärjas eller bevekas av oss människor. Alla krafter i kosmos är visserligen varken kända eller tämjda, men det innebär verkligen inte att magi finns.
Men om man är intresserad av konstens upphov och historia så finns det all anledning att ha lite koll på magi och religion. Dessa har ju inte bara spelat stor roll för konsten utan också för hela historien.
Idén om det magiska är också en bra bild – en metafor för det konstnärliga skapandet. Att skapa konst är inte magi men det har en tydlig immateriell sida. Konstnärer skapar ju allt som oftast värden som varken går att förklara med arbetsinsats eller materialåtgång. Med lite billig färg och en bit linneduk skapas ibland fortfarande kulturellt och/eller ekonomiskt ovärderliga verk. Några enkla kolstreck kan bli ett levande porträtt. En enda väl avvägd färgton kan göra betraktaren andlös. Enkla medel kan uttrycka komplicerade resonemang och stora känslor, kanske hela världar.
Det kan man likna vid magi. Ur nästan ingenting skapas något – kanske något fantastiskt. Och konstnären kan därmed liknas vid en magiker eller kanske en alkemist. Det är en mycket relevant liknelse om man inte tar den alltför bokstavligt.
En konstnär som personifierar detta är den indisk-engelske Anish Kapoor som deltar i året Venedigbiennal.
Det är den 54:e konstbiennalen i Venedig och det måste vara den mest omfattande hittills. I det stora utbudet är det mesta försumbart men ganska mycket ändå sevärt. Själv fäste jag mig vid Anish Kapoors installation i San Giorgio-basilikan på den lilla ön San Giorgio invid Giudecca.
I denna kyrka har han byggt upp en anordning som alstrar en tunn virvlande rökpelare. Den svajar och rör sig som en smal tromb där den bildar en länk mellan kyrkgolvet och ett utsug högst upp i mittskeppets kupol. Titeln Ascension (Uppstigande) är egentligen fullständigt onödig. Kapoors gestaltning är solklar. Enkel, konkret och ändå subtil.
Rökpelaren förändras hela tiden. Ibland löses den upp och återbildas i ny form efter en stund. Ibland kan man bli stående i ett läge där ljuset ligger på och ingenting egentligen syns. Här finns en märklig kombination av materialitet och immaterialitet. Det är konstens gamla trolleritrick som blir synligt.
Detta är lite av Anish Kapoors specialitet. Han är skulptör på ett mycket handfast sätt, alls ingen konceptkonstnär. Han är på ett sätt väldigt materialistisk. Men ur huggen och polerad sten och hål pudrade med färgpigment lockar han fram något som är motsatsen till handfast. Något ”andligt”. En gestalt som träder fram ur stenen men bara i ögonvrån, en påtaglig känsla av djup abstraktion inför en svart fläck, röd färg som väller ut utanför sina fysiska gränser.
Rökpelaren är belyst med ett ljus som gör den gyllene. Den är skimrande och nästan overklig. Men fläktsystemet som håller den på plats bullrar och påminner om de materiella förutsättningarna. Detta är trots allt skapat av människohand.
Anish Kapoor är en trollkarl och människan har behov av att om och om igen uppfinna gud. Jag är tagen.
—–
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion
