Bok: Äkta skräck

Inlagd av Erik van Ooijen Facklitteratur, Recension söndag, september 11th, 2011

Äkta skräck. Den nya vågen av extrem film

Magnus Blomdahl

Vertigo. 199 s. Har utkommit.

Äkta skräck. Den braskande titeln på Magnus Blomdahls intervjubok med ett tjugotal underjordiska filmskapare är ett ställningstagande, en uppmaning, en programförklaring. Liksom matkrönikören Mats-Eric Nilssons Äkta vara vill boken väcka slumrande konsumenter som reflexartat stoppar i sig det undermåliga, industriproducerade och endast på ytan diversifierade utbud som ligger färdigförpackat i glansiga kartonger på bekvämast möjliga avstånd. Men här heter alternativen inte Bosarpkyckling eller surdegslimpa, utan sådant som Nekromantik, Subconcious Cruelty och Slow Torture Puke Chamber. Det är emellertid samma principer som gäller: inga tillsatser, inga sötningsmedel, inga konserveringsmedel. Kort och följbar produktionskedja. Ursprungsmärkt. Hardcore. Eller som Blomdahl skriver i förordet: ”Det handlar inte om fucking Saw. Det handlar om skräckfilm. Skräckfilm på riktigt.”

Skräckfilm på riktigt görs av regissörer som Jörg Buttgereit, Tom Six och Lucifer Valentine, för att nämna några av de mer namnkunniga. Har du inte hört talas om dessa herrar – för det är uteslutande herrar det handlar om – har du förmodligen svårt att föreställa dig vad ”den nya vågen av extrem film” egentligen innebär. Boken innehåller som tur är en mängd bilder, i färg och svartvitt, som hjälp på traven: penisar som kissar blod eller klipps av med sax och krucifix som förs in i blodiga underliv, en bläckfiskdjävul som spyr blod över ett kapat huvud, barn som gröper ur kraniet på mindre barn. Skräckfilm på riktigt är nämligen inte först och främst skrämmande – vi är lika långt ifrån mysrysare som från romantiska komedier. (Eller kanske snarare längre ifrån, för det förekommer faktiskt såväl romanser – med förmultnade lik – som kvickheter av absolut svartaste sort.) Istället chockerar den genom att ständigt överskrida representationella tabun du inte ens visste fanns.

Blomdahl själv tycks finna sitt eget intresse mest skrämmande av allt: varför görs sånt här? varför ser jag sånt här? varför vill jag se sånt här? Men som tur är undviker han förnumstiga svar på sådana frågor. För äkta skräck är naturligtvis mer än rent chockvärde: framförallt är den oroande, störande, gnagande, något som når bortom den ytliga gåshuden, under huden, in i hjärnan, ner i själens mörker. För trots att dessa filmer skapas med rent futtiga budgetar är de ofta märkvärdigt välgjorda, helhetliga, effektiva. Och framförallt: det är filmer som vill tas på allvar, som kan sin experimentella filmhistoria från Luis Buñuel över Alejandro Jodorowsky till Shinya Tsukamuto, och som skugglikt springer fram ur vrårna i de cineastiska salonger som befolkas av David Lynch, David Cronenberg och Werner Herzog. Lars von Triers Antichrist framstår i det här sammanhanget som en senkommen efterapning.

Ta Simon Rumleys Red, White & Blue, vilken förvisso innehåller den obligatoriska styckningen av en ung kvinna, och vars direkta handling till stor del består av att en skäggig man smyger runt och knivmördar folk, men som ändå hamnar så långt från Fredagen den 13:e man kan tänka sig. Det är ett tätt och gripande drama med fullt utmejslade, absolut trovärdiga och på alla sätt begripliga karaktärer, där ond bråd död inte springer ur någon ofattbar ondska, utan ur vardagskänslor som kränkning och revansch, besvikelse och sorg. Som Blomdahl påpekar framstår ingen av karaktärerna ens som direkt elak: ”Alla bär med sig sin historia genom filmen och som tittare lär man känna dem och förstår varför de agerar som de gör.”

Eller samlingens garanterat mest udda regissör, Lucifer Valentine, vars föräldrar, enligt hans egen utsago, var satanistiska entomologer, och som haft ett kärleksförhållande med sin handikappade syster. Hennes självmord, tillsammans med Kurt Cobains, inspirerade honom till grundläggandet av en ny emetofilisk skräckgenre, ”vomit gore”, eller vad vi på svenska väl får kalla kräk-och-blod. Valentines produktioner är ytterst avskalade och digitalt hemmasnickrade, och de medverkande utgörs till stor del av personliga bekanta, såsom före detta flickvännen och numera kultförklarade Ameara Lavey. Ändå ger filmerna ett kompromisslöst och faktiskt helgjutet intryck, som att ingenting saknas då de inte kunnat se ut på något annat sätt. I hetsiga klipp blandas satanistisk symbolik och surrealistisk metaforik med fetischporr och de värsta våldsexcesser du kan tänka dig: det är siamesiska dödsänglar, kvinnor som urinerar sig själv i ansiktet, och foster som skärs ut, spys ner, våldtas, mixas, dricks upp och kräks ut igen. Ändå präglas filmerna av en märklig dos mänsklighet, en medkänsla med det oändliga antal människor som varje dag lever på avgrundens rand. De uttrycker inte bara en förståelse för vad det är som kan driva en ung människa till bulimi, självskadebeteende, missbruk, och den förnedring som porrindustrins sjabbigare delar förutsätter; utan får också allt detta att framstå som ett begripligt sätt att hantera vardagen, att hålla sig vid liv när själva livet gör ondast av allt. (För övrigt hör Valentine till de deltagare Blomdahl upplever som överraskande och nästan obehagligt normala med tanke på de alster de, tja, ömsom spyr, ömsom blöder ur sig.)

Som synes är det knappast förvånande att de filmer som diskuteras ofta väckt nytt liv i den avsomnade filmcensuren, eller att dess skapare fördömts av upprörda sedlighetsförkunnare. Blomdahl sätter dock effektivt fingret på kritikens ofta motsägelsefulla natur. Ta argentinaren Mariano Peraltas berättelse om reaktionerna efter en festivalvisning: ”De skrek och förolämpade mig medan de lämnade biografen. Plötsligt blir jag konfronterad av en man som anklagar mig för att göra sjuka filmer som bara sjuka människor vill se. Han slår mig i ansiktet, sliter ner mig på golvet och fortsätter misshandeln. Runt omkring oss klappar folk händerna och jublar.” I moralens namn fördöms fiktiva våldsskildringar samtidigt som det verkliga våldet uppmuntras! Det låter förstås dråpligt, men speglar tyvärr en alltför vanlig hållning bland människor som finner det lättare att agera mot det tydliga våldet på skärmen än mot det osynliga våld vi alla deltar i utanför biosalongen, vare sig det gäller köttindustri eller den globala snedfördelningen av livsviktiga resurser. Med Peraltas ord: ”Jag har alltid fascinerats av vår tids fiktiva våld och hur det fördöms av människor som samtidigt inte verkar bry sig ett dugg om verklighetens hemskheter.”

Frågan om äkta skräck är därför något mer än frågan om konnässörens äkta råbiff kontra vardagskonsumentens massproducerade McHostel: den angår den ständiga diskussionen kring konstens och fiktionens gränser, kring förhållandet mellan verklighet och gestaltning. Här lurar en liten paradox som Blomdahl tyvärr aldrig riktigt redogör för, ty medan de intervjuade ofta återkommer till hur kritikerna misslyckas att faktiskt ta filmerna för vad de är – skådespel, en fantasiprodukt, en gestaltning, ett konstverk noga sammansatt för att uppnå en specifik effekt – framhålls det inte sällan till vilken grad just deras film är lite mer på riktigt: här skär de sig faktiskt på riktigt, här brännmärker de sig faktiskt på riktigt, här spyr och pissar och blöder de på riktigt, här filmar man ”in-character” i två timmar i sträck utan avbrott, klipp eller manus. Visst kommenteras det kort, som i J. T. Pettys undran varför Martin Sheen blir geniförklarad när han skär sönder näven i Apocalypse Now medan Cristie Wiles blir offerstämplad när hon rispar sig i armen i en Fred Vogel-film. Men frågan kvarstår: i vilken utsträckning gäller de traditionella försvaren för konstnärliga gestaltningar när konsten upphör att gestalta våldet, och snarare iscensätter det? Och, mer direkt: varför så många män som filmar grovt sexualiserat våld mot kvinnor, och varför så få som gör det motsatta? Frågor som dessa utgör ingen kritik, utan antyder bara i vilken utsträckning boken rör vid frågeställningar den tycks förvånansvärt ointresserad av att diskutera.

Men Blomdahls ambition är nu inte att gå på djupet, utan att väcka intresse, introducera, guida runt i en filmvärld som sällan uppmärksammas utanför obskyra nätfora. Gott så. Dessutom låter han konstnärer som ständigt riskerar att tystas ned tala till punkt. Den roll författaren tar på sig är helt och hållet entusiastens, och intervjuerna omges av små underhållande och informativa anekdoter från Blomdahls uppvaknande som gorefantast. Gentemot sina objekt framstår han framförallt som en beundrare, och vissa intervjuer blir bättre än andra. Det förstärks av hur vissa gjorts på plats medan andra skett över telefon eller e-post. Behållningen beror i hög grad på de tillfrågades vilja och förmåga att erbjuda reflekterande svar. Matnyttigast är nog den sista intervjun, med serben Srdjan Spasojevic; magrast den med Ameara Lavey, som närmast tycks inkvoterad, och som tyvärr sker via Valentines mediering: nog ekar hennes kortfattade svar ibland alltför tydligt av den senares säregna formuleringskonst? Korrekturläsningen lämnar en del övrigt att önska, men sådana brister överskuggas av författarens överblick och förmåga att entusiasmera; något värre är de anglicismer som ibland tyder på en alltför flyhänt försvenskning av intervjuerna.

Finns det deltagare man saknar? Någon enstaka, på sin höjd. Men i gengäld inbjuds även den insatte att stifta bekantskap med nya namn och obekanta titlar. Att någon regissör uteblivit beror garanterat inte på Blomdahls förbiseende. Det här är en man som kan sin sak. Men det är också någon som kan förmedla sitt obskyra intresse till den massa som inte delar det. För de som redan frälsts av den ”äkta skräcken” är det förstås utmärkt att få så många intervjuer samlade i en enda bok. Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare.

Läs hans artikel i Journal of Aesthetics & Culture om verkligt våld på film här.