Roman: Augustenbad en sommar
Recension, Skönlitteratur torsdag, september 8th, 2011 Augustenbad en sommar
Anneli Jordahl
Norstedts, 220 s
Utkommer 5 september 2011
En sommar i början av 1890-talet skickar Aline sin make, poeten Andreas Öman, till den sörmländska kurorten Augustenbad för att med hydroterapi bli av med sitt alkoholbegär. Andreas är motvillig till såväl kallvattenbehandling som avhållsamhet och på midsommarafton gör han ett avsteg som får ödesdigra konsekvenser.
Augustenbad har existerat och romanens doktor Arvid Liljedahl har lånat idéer om hydroterapi i missbruksvård av den verklige doktor Per-Axel Levin, men för övrigt är Augustenbad en sommar en fiktiv berättelse om påhittade människor. Fast som så ofta när det gäller Anneli Jordahl handlar det både om kön och klass.
Arvid Liljedahl är en modern man som har infört en dureform på Augustenbad och tycker att alla ska få tillgång till hans metoder att bota allt från alkoholism och reumatism till syfilis och kroniska förgiftningar med källvatten i form av dryck i tre källor, sittbad (i 6-gradigt vatten!), kneippbad, ångkur och tallbarsbad samt massage och gymnastik. Därför driver han det så kallade lasarettet där obemedlade behandlas gratis – men de får besöka källorna och matsalen på tider när de inte stör betalande badgäster, ofta på natten. På vintern driver han en folkhögskola och där drömmer den 16-åriga glansstrykerskan Maria om att studera.
Men vartefter det slutna samhället Augustenbad skrivs fram, blottas klasskillnaderna i all sin nakenhet. Maria är en av alla de fattiga bybor som arbetar hårt på kuranstalten. Hon bor i en torpstuga med fyra yngre syskon och en ensamstående mamma, som är baderska.
Också skillnaderna i synen på män och kvinnor blir uppenbar. Den döende rättsrådinnan Amanda har smittats med syfilis av sin man. Men doktorn tycker inte att mannen kan lastas för det. Istället lägger han ansvaret hos de prostituerade kvinnor, som mannen besöker.
Andreas är också van vid att vara otrogen när han dricker brännvin och det brukar han göra i stort sett varje dag. Men nu har Aline (och hennes föräldrar) satt ner foten. Om det inte ska bli skilsmässa måste han skärpa sig. Trots att han ogillar doktorns ”99 reglor” för hur man ska bete sig och försöker bryta mot dem så mycket han vågar, är han fast i det lantligt tråkiga Augustenborg i närmare tre månader.
Det visar sig snart att Andreas visserligen lever som överklassen, men han är egentligen inte en av dem. Det är svärfar som betalar för vistelsen och resan dit och hem. Andreas har bara tillgång till lite fickpengar och han är oäkta son till en städerska och en bankir. Han har inte ens ekonomiska möjligheter att hjälpa sin dementa mamma på fattighuset. Sanningen är att Andreas har gift sig till rikedom genom en vänskapligt positiv recension på hans första diktsamling. Och han inser nog att han är en medioker poet.
Andreas dras tidigt till den unga, fattiga Maria och den äldre, rika Amanda. Maria tilltalas av att Andreas är snällare än andra kurgäster och i ett svagt ögonblick lovar att försöka hjälpa henne till studierna. Amanda uppskattar de nattliga samtalen och att han inte är rädd för att bli smittad av hennes obotliga och otäcka sjukdom.
Anneli Jordahl lyckas väl i att låta både Amanda, Andreas och Maria komma till tals. 1890-talet var en brytningstid, då många hyste stora förhoppningar om ett bättre liv. Tyvärr är huvudpersonerna alla förlorare, även om läsaren hade unnat dem framgång. Detta är en bra och sorglig roman om klass, kön och att ens handlingar får konsekvenser.
Maria Larsson är frilansskribent och f.d. bokmässearrangör
