Skönlitteratur: Sfinx

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, september 5th, 2011

Christine Falkenland

Sfinx

Wahlström & Widstrand, 221 sidor. Har utkommit.

———

Jag är ett perfekt skapat dammkorn.

Det är intensivt. Hon är den första hustrun. De var unga när de gifte sig, hon och hennes Felix. Han förnedrade och använde henne. När hon blev gravid övertalade han henne att göra abort. Det var länge sedan nu. Hon är i medelåldern, en fattig konstnär som försöker försörja sin dotter. Hon är ensam och lever sitt liv genom sitt barn.

Jag hade inte tänkt på Felix på väldigt länge när jag fick höra av en bekant att vi tydligen bodde i närheten av varandra. Jag fick veta att Felix hade gift sig rikt.

Han har gift sig med Claire. Hela boken består av brev från den första hustrun till den andra, den vackra och rika Claire. Snart kretsar allt runt henne och Felix. Deras lycka, deras välstånd, deras vita villa och deras trygga familjeliv. De tar över och kväver allt annat. Från konstnärskapet till relationen med dottern Ma.

Inte visste jag att det skulle bli svårt att andas i skuggan av er.

Den första hustrun, jaget, blir alltmer uppslukad av de två, Claire och Felix. Hon vill komma nära, röra, bryta sönder, bli bekräftad, smutsa ner. Hon iakttar dem på avstånd. Går en bit efter på trottoaren. Ser in genom fönsterna. Ligger gömd i skogsbrynet vid tomtgränsen.

Det är inte heller svårt att ta en sväng förbi er villa just i skymningen då lamporna tänds. Jag har träningsoverall på mig, är ute och springer. Jag är ingen att fästa någon uppmärksamhet vid.

Claire har rött hår och vit hy. Hon blir en symbol för alla möjliga och omöjliga saker i den första hustruns liv. För hur det skulle varit om hon fått behålla sin son. Om det vore annorlunda mellan henne och Felix. Om hon hade vetat sitt värde. Om hon lämnat honom eller om han inte hade lämnat henne. Claire sticker i ögonen i sin perfektion. Hon är och har allt som jaget saknar.

Jag har tänkt på dig hela dagen, men egentligen vet jag ju inte vem det är jag tänker på. Du är en abstraktion, en konstruktion.

Det här är en obehaglig bok. Verkligen obehaglig. Genom breven till Claire växer jaget fram. Vi är i hennes huvud och det är en skrämmande plats. Hennes sinne är ett svart hål att ramla ner i. Det finns en vilja att riva slöjorna runt avunden och dess plats i människan. Att i det ämnet gräva djupare än någonsin förut. Säga det som aldrig sagts. På djupet utforska de mörkaste och solkigaste hålorna i det mänskliga psyket. Gå till botten med det hela. En stor ambition. Befriande stor, viljan att en gång för alla reda ut saker och ting. Vi är där med henne, den första hustrun. Tillsammans med henne går vi vilse i den mörka labyrinten längst in i avundsjukan. Det handlar förstås mycket om avundsjuka. Till att börja med i alla fall. Avunden hinner bli hat som hinner bli skräck som hinner bli underkastelse som hinner bli dyrkan som hinner bli avund igen.

Det handlar inte om avund. Nej, avund är bara början på de känslor som jag hyser för dig.

Sfinx lyckas också med något mycket ovanligt; svärtan. Det onda. Från början handlar det om det mänskliga och därifrån är det inte långt till det riktigt mörka. Det blir mörkt för att det är på riktigt. Det onda är litet och skrämt och ängsligt. Det är det som gör det skrämmande. Och mänskligt. Det värsta och det bästa rinner ur samma källa hos människan. Det som gör att den första hustrun kan älska gör också motsatsen.

En sak måste jag bara säga: Språket. Fantastiskt. Helt och hållet. Christine Falkenland skriver tätt. Sugande. Trots att boken bara innehåller ett par konkreta handlingar är den ordentligt spännande. Spännande på samma sätt som en vacker och giftig orm. Falkenland skriver med dragningskraft. Med must. Historien formar sig kring språket, rättar in sig i orden. Det är svårt att blicka bortom språket. Det härskar totalt.

Mellan att bita och bli biten. Sätta ihop delar av sig själv till andras, större delar. Plocka tusenden. Jag skulle ligga alldeles stilla om jag måste. Ni kunde göra vad ni ville med mig, men ni vill inte. Inte som han brukade. Tror du att han minns?

—

Tove Ekström är student och frilansskribent