Memoar: I Jean Hillikers skugga

Inlagd av Kristoffer Pettersson Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur måndag, september 5th, 2011

När författaren James Ellroy var 10 år mördades hans mamma Jean Hilliker. Strax innan hon dog hade den unge pojken bråkat med sin mor, fått en örfil och således i hemlighet önskat livet ur henne. Nyheten om mordet slog naturligtvis ner som en blixt i Ellroy. Under sin fortsatta uppväxt kom han att bära på en oerhörd skam och stark ångest relaterat till den traumatiska händelsen. Han hade just börjat tjuvtitta på sin mamma när hon bytte om och inlett sin fascination för det motsatta könet när hon plötsligt ryktes ifrån honom. Mordet fick hans sexualitet att blandas med hans ångest och han kom under många år att söka förlåtelse från modern via andra kvinnor. Några år efter mordet dog även hans far och Ellroy kom att glida allt längre in i en introvert och destruktiv värld fylld med droger och kvinnofantasier. Att James Ellroy skulle bli en av världens ledande deckarförfattare var nog länge ganska otippat, men han lyckades till slut resa sig ur misären och övervinna sitt missbruk. Men mordet på Jean Hilliker finns naturligtvis alltid där i honom som ett djupt och varigt sår som när som helst kan blossa upp och infektera hela hans existens. Hans författande är hans ventil och denna gång går han i närkamp med sin moders spöke och inte minst – sig själv.

I Jean Hillikers skugga är inte första gången Ellroy bearbetat mordet på sin mor. I Mina mörka vrår (1998) bjöd han in oss i jakten på Jeans mördare samtidigt som han var ärligt öppen med sin bakgrund som missbrukare. För många gav nog denna memoar en förklaring till Ellroy som författare. Hans hårdkoka prosa skulle aldrig ha kunnat författas av en person som inte själv befunnits sig långt ner i avgrunden. Och i Ellroys fall menar jag både mentalt och socialt. Hans egen utredning ledde däremot ingenstans och mordet kom att förbli olöst. Denna insikt kommer han få leva med vilket förmodligen till stor del lett fram till hans andra memoar I Jean Hillikers skugga.

Den som har hoppas på att få en fördjupning i arbetet kring Ellroys storsäljande böcker kommer bli besvikna. Författandet hanteras ytligt och vi får nöja oss med förklaringar som att Lloyd Hopkins-trilogin förde Ellroy fram till hans så kallade L.A.–kvartett som blev hans stora kommersiella genombrott med böckerna Den svarta dahlian (1990) och L.A. konfidentiellt (1993). Han är klar med sina böcker och att återvända till dem verkar lika jobbigt för honom som att återvända till hemstaden Los Angeles. Efter sitt genombrott bosätter han sig på den amerikanska västkusten och skriver sin maffiga undre världen-trilogi. Men även dessa böcker flämtar denna gång bara förbi. Fokus riktas istället mot den egna sexualiteten och hans ihärdiga sökande efter sin mor i andra kvinnor.

Ellroy är till en början socialt inkompetent och skrämmer de flesta kvinnor på flykt. Drogerna gör allt ännu svårare och Ellroy förvandlas till en fönstertittare som begår inbrott i kvinnors lägenheter för att få uppslag till sina fantasier. När han är fri från drogerna inleder han vad som kan liknas med ett nytt missbruk. Till en början är det kaskader av prostituerade som sedan ersätts av kvinnor attraherade av Ellroys framgång som författare. Han tror sig ibland funnit kvinnan i sina fantasier, men eftersom hon dog när Ellroy var 10 år gammal så spricker förr eller senare illusionen och korthuset faller platt till backen. I memoarform försöker han objektivt granska sig själv med en förhoppning att kunna kliva ut ur Jean Hillikers skugga. Men är detta överhuvudtaget möjligt?

Egentligen är det svårt att säga för vem James Ellroy skrivit I Jean Hillikers skugga. Kanske är det mest för sig själv. Han analyserar sina tidigare handlingar och tankegångar och är absolut inte försiktig med att spy galla över sig själv. Han verkar ofta se sig själv som svag och patetisk och till och med pervers, men han har också ett utpräglat storhetsvansinne och talar om sig själv som ett geni likvärdig Beethoven. Ellroy erkänner hur han slänger ur sig högerradikalt nonsens för att provocera och hur detta blivit som en fasad för honom mot omvärlden. Kort efter denna utläggning är det precis det han gör när han grovt generaliserar människor runt omkring sig. Lite känns det som om Ellroy inte kan låta bli att skapa ett spektakel av sig själv för läsaren. Jag kommer vid flera tillfällen på mig med att undra om Ellroy ärligt återberättar sitt liv eller om han faktiskt inte kan låta bli att skapa en fiktiv karaktär runt sin egen existens. Att objektivt vända luppen mot sig själv är ju som bekant inte alltid det enklaste.

Ska jag vara helt ärlig så är I Jean Hilikers skugga förvisso väldigt medryckande men också något utmattande. Alla som läst åtminstone någon av Ellroys tidigare böcker känner till hans hårda och karaktäristiskt korthuggna meningar. Denna gång öser han på som aldrig förr och man sitter i stort sätt helt värnlös mitt i syndafloden. Det verkar som att Ellroy ser hela världen som sin terapeut och som om han nu söker svar från genom att ge läsaren underlaget för en psykologisk utredning. Frågan är om alla orkar med det. Att djupdyka i James Ellroys inre är nämligen ingen enkel simtur för den oinvigde. Men är du som jag och gärna fortsätter gräva i Ellroys inre vrår så erbjuds här absolut några fascinerande timmar. Jag håller däremot absolut tummarna för att nästa Ellroy-bok blir skönlitterär. Den Svarta Dahlian är nämligen inte bara en synonym för Jean Hilliker utan är också, enligt mig, den bästa bok han skrivit. En stor eloge ska också ges till översättaren David Nessle som klarat av att överföra Ellroys hårda språk till svenska på ett mycket kompetent sätt.

— — —

Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redation