Roman: Ingen riktig mamma
Recension, Skönlitteratur fredag, september 2nd, 2011Ingen riktig mamma
Karin Flygare
Alfabeta Bokförlag 199 s.
Har utkommit 2011
Det har kommit många berättelser ur barns perspektiv om dysfunktionella föräldrar de senaste åren. Jag kan inte räkna upp lika många historier ur föräldrarnas perspektiv, om man inte räknar alla lättsamma krönikörmammor- och pappor förstås. Dessa krönikörföräldrar skriver dock sällan om riktigt mörka tankar, som att de borde ha gjort abort eller att de skulle vilja sätta sig på första bästa tåg och lämna den skrikande bebisen eller den trotsiga tonåringen i lägenheten. Sånt kan man nog bara skriva i fiktiv form, om man inte vill bli anmäld av nitiska läsare.
Karin Flygares andra roman handlar om socialarbetaren Lena som hjälper utsatta människor att komma på fötter igen. Detta är hon mycket bra på. Desto svårare har hon att få ordning på sitt eget privatliv.
I bokens början är hon höggravid och tar sig an den ensamstående, alkoholiserade mamman Susanne och ser till att sonen får bo hos en stödfamilj medan Susanne får hjälp att bli nykter.
Och den ordningssamma Lena förstår inte hur man kan supa bort sitt barn. Som välutbildad och civiliserad vill hon göra allt rätt. Ändå går något snett. Hon drabbas av en förlossningsdepression och får svårt att knyta an till sin dotter. Dessutom är barnets far en sjukligt svartsjuk och tämligen opålitlig typ.
Och häri ligger romanens kärnfråga: hur blir man en bra mamma? Till det yttre är Lena med sitt ordnade liv en mer lämplig mor än den alkoholberoende Susanne, men man förstår snart att Susanne och hennes son har en betydligt varmare relation än Lena och hennes dotter. Vad Karin Flygare vill visa är förmodligen att inget är svartvitt och hur väl man än vill är det svårt att räcka till som förälder.
Men trots att författaren vänder på perspektiven finner jag boken förutsägbar. Jag kan räkna ut slutet innan det kommer, och när det gör det känner jag bara tomhet och tänker ”vilken deprimerande bok”. Jag tror mitt största problem är att jag har så svårt att tycka om Lena. Hon är martyr och självgod på samma gång.
Hon bär på en massa skam och tycker att hon inte borde ha blivit mamma, och när hon väljer bort en relation med en man för dotterns skull tror hon kanske att hon gör det för barnet, men jag misstänker att dottern känner att hon är i vägen.
Möjligtvis är det just detta som Karin Flygare ville berätta, men jag önskar ändå att jag hade tyckt mer om Lena, att hon i all sin bitterhet åtminstone hade varit rolig eller överraskat på något sätt.
__________
Marja Beckman är frilansskribent
