Roman: På marmorklipporna

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 30th, 2011

På marmorklipporna

Ernst Jünger

Översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren

Bakhåll, 144 sidor, Ute nu

”Alla har ni någon gång känt det otyglade svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare dagar” lyder den första meningen i Ernst Jüngers roman På marmorklipporna. En mycket talande inledning som säger oss att allt är förgängligt, inte minst lyckan. Det är huvudpersonen som minns de tidigare fridfulla dagarna, nu förbytta till skräckfyllda sådana. Han bor tillsammans med sin bror i en eremitboning vid ett bergfäste, på marmorklipporna. Varken land eller tid är specificerat och de olika platserna i handlingen är uppdiktade. Det är någonstans i Europa någon gång. Bröderna har tidigare varit soldater men lever nu ett tillbakadraget liv och ägnar sig åt botaniska respektive bibliografiska studier. Den fruktade Överskogsvaktaren har börjat få allt mer makt i området och han och hans soldater är ökända för sin särskilda brutalitet och terror mot folket som vägrar sig underordna dem. Först väljer bröderna att endast utföra andligt motstånd, men den fysiska verkligheten gör sig obarmhärtigt påmind och huvudpersonen bestämmer sig för att göra Överskogvaktaren motstånd med våld.

Ernst Jünger (1895-1998) var utan att överdriva en av Tysklands allra största författare. Vid sidan av På marmorklipporna torde I stålstormen vara hans mest kända verk. Boken som är en roman baserad på de dagboksanteckningar Jünger förde under första världskriget blev en väldig succé som inte minst nationalsocialisterna höll varmt om hjärtat. Mycket på grund av att boken inte är pacifistisk, berättaren värderar aldrig det som sker. Jünger skadades otaliga gånger under kriget och erhöll Pour le Mérite som var den allra främsta utmärkelsen för tapperhet i strid.

Han var antidemokrat, Nietzsche-lärjunge och företrädare för vad som brukas kallas för radikalkonvervatismen. Jünger var först positiv till nationalsocialismen som ett alternativ till Weimarrepubliken men började snart att ta avstånd från ideologin, särskilt till den borgerliga aspekten. Även om han delade de nationalistiska tankarna så tog han avstånd från antisemitismen. Partiet försökte flera gånger värva honom som medlem, men han avstod gång på gång. På marmorklipporna släpptes i flera upplagor, mycket på grund av att Jünger var så aktad som krigshjälte och författare till I Stålstormen, men till slut nådde censuren även honom och boken fick inte längre publiceras. Trots att Jünger var så ofoglig och vägrade att gå regimens önskningar till mötes så var han personligen oangriplig.

Romanen publicerades 1939 vid andra världskrigets utbrott. Boken släpptes först 1950 i Sverige på förlaget Natur och kultur och kom sedan i nyutgåva 1976 på Cavefors bokförlag. Det här är således den andra nyutgåvan, i ny reviderad översättning* på Bakhåll förlag. När boken släpptes var den dominerande tolkningen att den var en allegori över nazismen och dess brutalitet. Överskogvaktaren är en slags hybrid av Hitler och Göring. Hans gods där det hålls storslagna fester och jakter påminner mycket om Görings Karinhall, och Göring var ju som bekant väldigt intresserad av jakt.

Möjligen är karaktären en symbol för nazismens själ, snarare än någon specifik person. ”Invånarna fördes bort i natt och dimma” står det när fotsoldaterna för bort människor i området. En möjlig referens till benämningen nacht und nebel, det vill säga nazisternas taktik att låta motståndsmän ”försvinna” spårlöst för att skicka dem till koncentrationslägren.

Romanen kan också ses som en personlig uppgörelse med Jüngers förflutna. Detta då bröderna i berättelsen erkänner att de först har tytt sig till Överskogvaktaren och deltagit i hans festligheter för att sedan genomskåda honom och förstå att han inte är något annat än en hänsynslös mördare, som med terror som medel lyckats förskansa sig makt i området. Det skulle kunna vara ett utslag från Jüngers sida att erkänna att han först varit positiv inställd till nationalsocialismen för att sedan genomskåda dess barbari. Inställningen till kriget som ett rus och katharsis, som vi finner i I stålstormen och Sturm är inte lika utpräglat här. Bröderna har tröttnat på att kriga och valt det tillbakadragna livet. Först vill de inte ge sig ut i strid mot Överskogvaktaren men inser snart att det militära motståndet är det enda alternativ som fungerar mod en sådan tyrann. Berättelsen är därför mer försiktig i sin inställning till krig än föregående romaner.

Även om boken är en motståndsskrift riktad mot naziregimen så handlar den kanske inte direkt om nazismens illgärningar utan lika mycket om livets och tingens förgänglighet i sig. Ingenting är för evigt. Även de mest storslagna civilisationerna i mänsklighetens historia har en gång gått under. Det som en gång var vackert och storslaget bryts ner och förstörs. En ny epok och ett nytt samhälle tar vid. Kanske är det också så man bör uppfatta boken. Det ger också romanen ett allmängiltig budskap som inte är bundet just till tiden den skrevs.

Miljöbeskrivningarna är fantastiska. Berglandskapen, skogarna och vidderna är sällsamt vackert framställda. Allt frodas och lever och det känns som att man står där med huvudpersonen och vakar över hedar och sjöar. Som jag tidigare nämnt är det svårt att avgöra i vilken tid romanen utspelar sig. Ofta får jag intrycket av att det är en slags förindustriell tid då berättaren och hans kamrater bär svärd, yxor och armborstar som gamla krigare. Visserligen existerar det skjutvapen men då enkla jaktgevär, varken pansarfordon eller några mer särskilt moderna vapen finns med i handlingen. Jag tolkar detta som att den teknikfientliga Jünger beskriver den soldat han såg som ädel och tapper, innan tekniken gjort att krigen bara blev en fråga om nyttjandet av de mest ödeläggande vapnen. Det blir särskilt tydligt då Överskogvaktaren använder sig av fega mekaniska fällor som motståndsmännen fastnar i. Han nyttjar den nya tekniken, där finns ingen tapperhet att finna.

Jag vill påstå att På marmorklipporna är något av det bästa som har skrivits. Historien är mångbottnad och fylld av symbolik samtidigt som den är alldeles enkel och allmängiltig. Den fungerar utmärkt både som allegorisk motståndsskrift och som en klassisk historia om kampen mellan gott och ont. Lika intellektuellt utmanande som den är direkt. Jag vet att ord som mästerverk allt för ofta missbrukas inom kritiken, men här är det befogat. Ett sant mästerverk.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

* Denna nyöversättning är gjord av Hans Blomqvist och Erik Ågren som bland annat arbetar med ständigt pågående översättningar av Kafkas samlade skrifter som ges ut av Bakhåll. Tidigare har jag läst På marmorklipporna i Bertil Malmbergs översättning (Natur och kultur). Blomqvist och Ågrens översättning är en reviderad sådan av Stig Jonasson (Cavefors). Då jag inte har någon tillgång till de tidigare översättningarna kan jag inte kommentera Blomqvist och Ågrens nyöversättning något närmare.