Roman: Värdinnan

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 29th, 2011

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Bengt Samuelson

Bakhåll. 128 sidor. Har nyligen utkommit.

Det här är en av Fjodor Dostojevskijs egendomligaste historier, och det är inte så konstigt om den samtida kritiken blev förbryllad. Det är också en av Dostojevskijs tidigaste böcker, en kortroman – eller en povest som ryssarna säger. Värdinnan utkom 1847, och då hade den unge författaren bara några få verk bakom sig.

Ordynov är en ung enstöring i S:t Petersburg. Han ägnar sig åt vetenskapliga aktiviteter av obestämt slag, ja kanske snarare funderingar än aktiviteter, och bor inackorderad hos en tysk. På en av sina ensliga vandringar i stadens utkanter får han i en kyrka se en oerhört vacker ung kvinna i sällskap med en äldre man. Hon knäböjer och hennes ansikte översköljs av tårar. Ordynov följer efter paret, och i ett plötsligt infall frågar han om han får hyra in sig hos dem.

Det blir upptakten till ett triangeldrama av ovanligt slag. Ordynov förälskar sig i den unga kvinnan, Katerina, som i någon mening besvarar hans kärlek. Samtidigt tycks den äldre mannen, Murin, ha henne i sin makt. Ordynov blir sjuk, och feberyrseln får gränsen mellan dröm och verklighet att grumlas. Han känner Murins hatiska blickar och har svårt att tolka Katerinas ömhetsbetygelser som hon kallar systerliga men som ända har en erotisk laddning. Men även läsaren har svårt att tolka hennes känslor. Är hon ett oskyldigt eller ett villigt offer för den demoniske Murin? Driver hon sitt eget spel? Eller är hon helt enkelt otillräknelig, kanske bokstavligen tokig? Vid ett tillfälle berättar hon sitt livs historia för Ordynov, men hon gör det osammanhängande och hektiskt och avbryter den plötsligt. Mycket antyds, mindre blir klart. Hon plågas av att ha svikit sin mor och fallit för den demoniske Murin. Men hur oskuldsfull är hon? Hennes verkliga sorg, säger hon, är att skammen och vanäran skänker henne nöje. Både hon och Murin framstår som märkligt kameleontiska, bundna vid varandra med dunkla band. När Katerina berättar sin historia gör hon det dessutom på ett stiliserat och högspänt romantiskt språk som även Murin kan falla in i och som bryter av mot den övriga framställningen.

Det är som om Dostojevskij inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken genre han skriver inom. Här finns drag av såväl realism som av E.T.A. Hoffmanns romantiska fantastik. Det hänger inte riktigt ihop och gör att Värdinnan konstnärligt knappast kan räknas till hans mer betydande verk. Men samtidigt finns här denna Dostojevskijs förunderliga förmåga att fascinera och engagera, att fånga in läsaren med en liksom nyckfull och febrig prosa som reser de stora frågorna om passion och frihet, brott och straff, skuld och försoning. Genom en tillfällighet kastas Ordynov ur sin ensamhet och till synes förutbestämda levnadsbana. Han drabbas av skönheten och kärleken och konfronteras med livets lockande och skrämmande obegriplighet. Men mötet med Katerina och Murin öppnar även tillvarons och själens svindlande avgrunder för honom. När allt är över, lika plötsligt som det började, återvänder hans liv till sin gamla omloppsbana – men samtidigt är allt förändrat och det som en gång betydde något för honom har förlorat all mening.

Liksom tidigare volymer i Bakhålls utgivning av Dostojevskij svarar Bengt Samuelson för översättning och efterord. Och även denna gång bjuds vi en snygg, inbunden volym med läckert omslag. Tyvärr framgår inte vem som svarar för bilden. Men det rör sig om ”Porträtt av okänd dam”, en olja från 1883 av Ivan Kramskoj.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.