Roman: Vägen till Los Angeles

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 29th, 2011

John Fante

Vägen till Los Angeles

Översättning & efterord: Einar Heckscher

Lindelöws, 220 sidor, Ute nu

– – –

Självbiografiska romaner som handlar om författaren själv och dennes skrivande är nästan något av en egen genre. Ett tidigt exempel är Knut Hamsuns Svält där huvudpersonen driver runt i Kristiania i Oslo och försöker slå igenom som författare, samtidigt som han kämpar mot hungern då han är utfattig och inte har råd att äta. Ett modernare exempel är Charles Bukowskis romaner som Factotum och Post Office som nästan alltid handlar om Buk själv i en vardag där skitjobben avlöser varandra, samtidigt som huvudpersonen sitter och knackar på sin skrivmaskin mellan varven. John Fante (1909-1982) var en Los Angeles-bördig författare som under 30-talet skrev självbiografiska romaner som skulle komma att påverka många författare och inte minst Bukowski. Hans fyra kända romaner brukar kallas ”Bandini-kvartetten” och handlar alla om alter egot Arturo Bandini. Den första boken, Vänta till våren Bandini är en klassisk uppväxtskildring som fram för allt skildrar den katolskt färgade barndomen och livet som invandrare (Fante var italienar-amerikan) i Amerika. Denna andra del, Vägen till Los Angeles, släpptes först postumt men skrevs redan 1936. Då var den allt för provokativ för att förlagen skulle våga ge ut den.

Romanen kretsar kring Arturo, en hormonstinn 18-åring som bor med sin mor och syster i en sjaskig förort till Los Angeles. Han har ”förläst” sig på Nietzsche och tycker att han på alla sätt och vis är den Övermänniska Nietzsche skriver om i sina verk. Han har många skitjobb men lyckas inte behålla dem, särskilt inte när han snor pengar ur kassan. Modern, och systern som ska bli nunna, är förfärade. Arturos far är inte längre i livet och därför försörjer farbrorn mer eller mindre familjen. När denne fixar ett jobb till Arturo på konservfabriken är han nödgad att ta det. Samtidigt försöker han skriva noveller och romaner därför att han insett att han är ämnad att bli en stor författare, men det blir mest pannkaka av alltihopa. Han längtar våldsamt bort.

Precis som hos Bukowski är Fantes historier väldigt tydligt geografiskt förankrade. Författarna skriver om sitt älskade Los Angeles och staden är ett centralt tema i böckerna. De båda använder sig också av ett alter ego. I Vägen till Los angeles handlar det dock om ett nästan ironiskt förhållande, en självsatir. Arturo är ingen charmig person direkt. Han är otrevlig, högmodig och en narcissist av sällan skådat slag. Trots att han tror sig stå i direkt förbund med Nietzsche har han egentligen inte en jävla aning. Han älskar kvinnor men vågar sig inte närma dem. Istället onanerar han till urklipp på pinuppmodeller. Han är socialt handikappad och pratar som om han vore en stor filosof, men ingen förstår ett dyft av det, knappt han själv. Litteraturen blir ett självförsvar i en svår vardag som består av fattigdom och lågavlönade slavjobb.

Los Angeles är en symbol i boken, ja en mytisk plats. Han bor i förorten men dras mot den stora staden. Där ska han komma att bli fri. Fri från hemmets bojor med dess katolska värderingar som trycker ned människan. Han ska aldrig bli som resten av familjen. Han vill inte vara en slav längre.

Boken är också en väldigt stark social skildring. Man lider verkligen med Arturo då han står och märker konservburkarna som forsar fram på bandet. Det tycks aldrig ta slut. Stanken är så vidrig att han mellan märkningarna går ut och spyr, fortsätter jobba, spyr, jobbar, och så fortsätter det. Jobbet är inte hedervärt, det är ett nödvändigt ont.

Vägen till Los Angeles når aldrig riktigt samma höjder som Ristat i damm eller Vänta till våren Bandini. Jag vill nog påstå att den är det svagare kortet i serien. Kanske på grund av att huvudpersonen inte är lika älskvärd som i de andra böckerna. Där är Arturo Bandini en cool typ, här är han ofta infantil och irriterande. Men trots allt är romanen fortfarande obligatorisk läsning för fans av såväl Fante som Bukowski.

– – – – – – – – – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent