Bokhyllan 7: Humorister har det inte för roligt
Krönika måndag, augusti 29th, 2011
Humorister har det inte så roligt alla gånger — det är ett omvittnat faktum att även den mest uppburne underhållare kan vara en tämligen trist figur till vardags. Det kände skalden Wilhelm von Braun till:
Om folk blott visste, hur glädjen brister
För de så kallade humorister,
De skulle tacka sin Gud för det
Han utan humor dem födas lät.
Wilhelm von Braun (1813—1860) var på sin tid en av Sveriges mest kända och lästa författare. Hans böcker gick ut i stora upplagor; med lite tur kan man hitta hans samlade verk till måttligt pris i något antikvariat. Han var född i södra Västergötland, son till en officer och från början utsedd att förvalta släktens militära traditioner. Ett uppdrag han tog sig an med påfallande ointresse. Han klarade visserligen sin officersexamen, men att han hade större talang med pennan än med svärdet stod tidigt klart. Efter att ha gett ut ett antal diktsamlingar och poetiska kalendrar lämnade han också det förhatliga militärlivet för att dra sig fram som fri litteratör.
Själv var Braun helt visst inte född utan humor. Han var också en vass satiriker och gycklade friskt med allsköns auktoriteter som kungligheter, präster och militärer. Han var inte heller främmande för det ekivoka eller rent av skabrösa. Allt bidrog till att skaffa honom en stor läsekrets, även om hans böcker kanske inte låg längst fram på borden i de finare salongerna. I dag har väl merparten av hans produktion fallit i glömska, men ett och annat lever trots allt kvar. Som till exempel visan om ryttmästar Olof Silfverlood, mera känd som ”I låga ryttartorpet” och vida spridd som skillingtryck. Det var faktiskt också Braun som skrev förlagan till ”Mors lilla Olle”, Alice Tegnérs älskade barnvisa. Den byggde på en verklig händelse som ska ha inträffat i Särna socken i Dalarna i september 1850. En liten pojke var ute i skogen med sin mor för att plocka bär, då en björnhona med unge dök upp. Gossen närmade sig nyfiket djuren och sträckte fram en kvist med lingon, som björnungen lär ha glufsat i sig med god aptit. Vad som därpå hände har vi hört många gånger — mor fick se dem, gav till ett skri, björnarna sprang bort och så var leken förbi …
Händelsen blev känd och återgavs i dåtida press. Skalden Braun läste en tidningsnotis och inspirerades till dikten ”Stark i sin oskuld”, som han året därpå lät publicera i en poetisk kalender. Långt senare fick Alice Tegnér syn på dikten. Hon gjorde en bearbetning av texten, bytte lingon mot blåbär och satte melodi till. Och så var ”Mors lilla Olle” född. Eller ”Olle i skogen”, som hon ursprungligen kallade visan.
Numera finns ett litterärt sällskap som verkar för att göra Wilhelm von Brauns författarskap känt på nytt, han har blivit föremål för en biografi (Torbjörn Stålmarck: Den glade skalden Wilhelm von Braun, 2007) och han har till och med fått en punschsort uppkallad efter sig. Inte minst det sistnämnda skulle nog ha glatt honom; sällskapsbrodern Braun var inte den som spottade i punschglaset. Inte i andra glas heller för den delen. Men livet var inte bara en fest. Trots att han lär ha uppburit för sin tid ovanligt höga honorar drogs han med en ständigt dålig ekonomi och under många år förde han en ambulerande tillvaro. Med sitt bibliotek nedpackat i ett par trälårar drog han runt utan att lyckas hitta något ställe där han kunde trivas:
Barmhärtige fader och Herra,
Vad ont har jag arme då gjort,
som nödgas att flacka på kärra
Alltjämt ifrån ort till ort?
Sista sommaren bodde han på en ö i Bohuslän. Inte bara kassan utan även hälsan var skral, han drog på sig kallbrand och roddes i båt till lasarettet i Uddevalla. Men det var för sent, han avled och begravdes på stadens kyrkogård där en ståtlig minnessten restes nio år senare. Under ytan var ”den glade skalden” nog en rätt olycklig människa. ”Arme Braun … Bakom den yttre glädtigheten, hvarmed han omgaf sig sjelf och andra, dvaldes redan från barndomen en djupt sorgsen ande, som allt mer och mer öfverväldigade honom”, konstaterade hans vän Johan Gabriel Carlén (gift med Emilie Flygare-Carlén) i inledningen till Wilhelm von Brauns samlade verk, som kom ut 1876. Eller som Braun själv konstaterade i dikten ”Mitt konterfej”:
Som benen ligga i helgonskrinet,
Det ligger sorg i det ystra grinet;
Dock hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott ”rolig” är!
Men ha’n I skådat hans skrifdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket — tårar.
Lennart Jörälv är författare och kulturskribent
