DVD: Kill the Irishman

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan tisdag, augusti 23rd, 2011

Kill the Irishman

Gangsterfilm/action, USA, 2011

Distributör: Sandrew Metronome

Regi: Jonathan Hensleigh

Skådespelare: Ray Stevenson, Val Kilmer, Christopher Walken m.fl.

Längd: 106 min

Finns på svensk dvd från 2011-08-24

— — —

Alla känner vi till den stereotypiske irländaren – den rödhårige Mick som är lite smått alkoliserad, därtill hård och tuff, naturligtvis katolsk, som älskar att boxas, samt har en försmak för färgen grönt. Det är den allmängiltiga schablonen.  Visserligen har väl populärkulturen någonstans muterat egenskaperna, men samtidigt, någonstans har ju bilden kommit ifrån. Om attributen någonstans legat latenta, så förstärktes de onekligen av den irländsk/amerikanske Cleveland-mobstern Danny Greene.

På 70-talet så gick det hett till i Cleveland, Ohio. Bilbomber sprängdes och människor mördades, och tillvaron var helhetsmässigt  kaotisk. Det hela visade sig vara en urspårad uppgörelse mellan den italienska Cleveland-maffian och den irländska grupperingen The Celtic Club, ledd av Danny Greene. Det var en uppgörelse som i förlängningen ledde till sprängningen av hela det amerikanska Cosa Nostra-syndikatet. Kill the Irishman är följaktilgen en fascinerande tillika verklighetsbaserad berättelse om en kompromisslös irländsk/amerikansk gangster, som med sitt irländska arv omedvetet sprängde hela det italienska maffianätverket i USA. Mestadels genom att själv vara kriminell men framförallt genom att vara en besvärlig nagel i ögat på sina motständare.

Filmen är regisserad av Jonathan Hensleigh, en meriterad filmarbetare som framförallt gjort sig ett namn i Hollywood genom sitt manusarbete, inte sällan i välfinansierade storproduktioner. Om det finns någon därute som i enlighet undertecknad poängterar underhållningsvärdet i klassiska actionfilmer från 90-talet, så är det utan tvekan Hensleigh som förtjänar klappen på axeln. Ingalunda några filmiska milstolpar, men väl några odödliga kioskvältare. Under den tiden som Nicholas Cage frekvent iklädde sig rollen som hövisk actionhjälte, i filmer som The Rock och Con Air, så var det oftast Hensleigh som höll i manuspennan.

Hensleighs regimässiga kvalitéer är dock en annan historia. Hans marginalproduktioner The Punisher från 2004 och cannibalskräckisen Welcome to the Jungle från 2007 har väl knappast visat på någon fingertoppskänsla direkt, även om resultatet sällan blivit renodlat dåligt. Han kan action och han vet hur man fängslar publiken. Tyvärr blir det lite endimensionellt, så även den här gången. The Irishman är inte så djupgrävande som den är ytligt porträtterande, knappast så analytisk som den är fascinerande, och framförallt inte så autentiskt som den är häpnadsväckande. Vad Hensleigh gör är att göda skrönor och förstärka en mytbild, vilket å andra sidan är själva grundregeln i Hollywoods maskineri.

Och det är väl inte någon överaskning egentligen, och knappast första gången som en filmskapare anammar makalösa historier som någonstans växt ur sina egna sanningar. Det händer hela tiden. Vissa porträtt lämnar emellertid större frågetecken än andra, och The Irishman är en sådan film. Mycket fokus läggs på Greenes dödsföraktande attityd och ganska lite på hur han egentligen överlevde. Vilket naturligtvis efterlämnar lösa trådar. Det skulle ha varit intressant att i närmare bemärkelse delges i hur en man finner täckning för att i så utbredd grad skita i alla hot som fullkomligt haglade över honom. För en sak råder det inget tvivel om – Greene var ingen idiot. En man som överlevt så många mordförsök håller sig inte vid liv enbart genom tur och att sätta hårt mot hårt, det handlar givetvis om andra saker också. Exakt vad får man tyvärr inte reda på. 

Men okej, vi släpper det och blir vän med företeelsen istället. Hensleigh antar ett okomplicerat berättande om en komplicerad person och den ekvationen får rent naturligt ett svävande svar. Bra så. I övrigt är The Irishman en väldigt bra film – mer övergripande än kvardröjande, vilket i det här fallet innebär en film som rakt igenom bibehåller ett jämnt tempo tillika en fängslande story. Klassisk maffia –och gangsteraction helt enkelt. Huvudrollen som Greene axlas av Ray Stevenson, som passande nog både är och ser ut att komma från Irland. Sammanhanget föranleder därmed att understryka det faktum att vissa roller har sin givna skådespelare. Jag kan inte se någon annan än Stevenson i rollen som Greene. Han bär sin karaktär med stolthet, charm och pondus, och är därtill fruktansvärt lik sin irländska landsman. De partier där Stevenson/Greene spänner blicken i sina antagonister så blir man på allvar lite skraj. Scenen när han drabbar samman med fackförbundets chef i Clevelands hamnområde är oförglömlig, precis som när han lackar ur på ett gäng knuttar från Hells Angels. Vidare syns Vinnie Jones i en tacksam biroll, där han i princip repriserar sina roller från Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Grymt cool, som vanligt!  

Kill the Irishman är, bortsett från sin osedvanligt sviktande trovärdighet, ändå en utav de bättre gangsterfilmerna som jag sett de senaste åren, och därtill Hensleighs bästa regialster hittills. Rå och oberäknelig  som det ska vara. Vidare så tror jag aldrig att legenden om ”the luck of the irishman” befästs så grundligt tidigare, varken innan eller efter.      

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent