Fotografiska: Mapplethorpe

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Utställningar måndag, augusti 22nd, 2011

Robert Mapplethorpe (1946-1989)

Fotografiska

Utställningen pågår 17 juni – 2 oktober 2011.

Cirka 200 verk.

– – – – – – – – – –

Med Patti Smiths succébok Just Kids ligger fotografiskas retrospektiva Mapplethorpe-utställning helt rätt i tiden. Smiths bok skildrar just relationen med kärleken och själsfränden Robert Mapplethorpe, och deras konstnärsliv i 1960-70-talets New York. Mapplethorpe gick bort i sviterna av aids 1989, bara 43 år gammal.

Mapplethorpes fotografier är extremt stiliserade. Han var perfektionist ut i fingerspetsarna och inget lämnades åt slumpen. Det handlar alltid om en ytterst medveten komposition där ljuset och formen torde vara de viktigaste komponenterna. Man kan urskilja tre tydliga teman i hans konst: porträttet, nakenstudierna och stilleben. Alla tydligt representerade i fotografiskas utställning.

Inspirationen till nakenstudierna är hämtad från det antika kroppsidealet, det vill säga den ståtliga muskulösa kroppen . Modellerna är aldrig ”naturliga” utan gör poser som framhäver de svällande bicepsens och de pumpade magrutorna. Man kan tycka att modellerna blir anonyma då ansiktet ofta är dolt. Men det är ett medvetet drag som gör att man som åskådare koncentrerar sig på kroppens och musklernas former, som framstår som perfekt symmetriska. Mapplethorpe fotograferade också just antika statyer och poserna som dessa intar påminner starkt om poserna hos de mänskliga modellerna. Många av bilderna på utställningen är på svarta män från vad som kallas hans ”black period”. Det finns drag av objektifiering i det hela, den svarta mannens kropp framstår som mer perfekt än den vita, och mycket sexuell. Samtidigt är inte bilderna pornografiska. De uttrycker sexualitet, men inte på ett så kallat obscent sätt utan är istället återhållsamma och har grund i en sorts fascination över den sexuella varelsen i sig.

Man kan fråga sig huruvida kukbilderna är fetischistiska eller inte. En del uttolkare menar att Mapplethorpe strävade efter att neutralisera kuken, göra den likvärdig med blomman (ett av hans återkommande motiv inom stilleben). Den kopplingen gör också fotografiska i och med upphängningen där en bild på en erigerad kuk är placerad bredvid en bild av en blomma. Man kan också se det på motsatt vis, att Mapplethorpe försöker göra blomman till en fallos, till en kuk. Oavsett vad man tycker i frågan handlar det om otroligt vackra bilder.

Hos hans stilleben-motiv finns det en strävan efter att skänka de döda föremålen liv, ge dem personlighet. Till exempel hos hans Italian Devil (1988) som ger ett sällsamt skräckinjagande intryck. Det är som att Mapllethorpe faktiskt lyckats fånga djävulen i sin bild. Hos blommorna sjuder livet. Det finns ofta en väldigt tydlig rörelse i bilderna, inte minst hos hans Parrot tulips (1988) där blomman böjer sig mot vänster, sökandes efter något. Blommorna är arrangerade på så sätt att också dem poserar likt nakenmodeller. Det finns drag av det muskulösa också i blombilderna. Fascinationen för formen är densamma oavsett om det handlar om människor, statyer eller blommor.

Utställningen har ett brett spektra av både självporträtt och kändisporträtt, samt ett fåtal porträtt på barn. Självporträtten har ofta väldigt filmiska kvaliteter. På ett porträtt poserar Mapplethorpe som en amerikansk gangster från 1930-talet med ett maskingevär i handen, i bakgrunden syns ett pentagram. På ett annat står han iklädd skinnjacka med en stilett i handen likt en James Dean-typ från någon tidig amerikansk filmklassiker. De mest rörande bilderna är självporträtten mot slutet av livet där Mapplethorpe är märkbart insjuknad i aids. På en av bilderna håller han i en käpp där böjen är utsmyckad med en dödskalle. Dödskallen blir på ett självklart sätt en symbol för döden, för Mapplethorpes kommande bortgång.

Kändisporträtten består till en stor del av bilder på musan Patti Smith. Bilderna är väldigt sällan sexuella, till skillnad från nakenstudierna, utan utstrålar istället ett slags lugn. Barnporträtten är till sin natur de mest oskuldsfulla i Mapplethorpes portfolio. De utgör en stark kontrast till de sexuella och sadomasochistiska motiven. Kanske var det nödvändigt för Mapplethorpe att skildra en sorts trygg barndom, som blir en motsats till det tygellösa och utsvävande livet han levde som vuxen och så starkt dokumenterat med sin konst.

Någon sa att Mapplethorpes konst känns hopplöst föråldrad idag. Jag håller inte med det minsta. Självklart är konsten bunden till en specifik plats och tid, i det här fallet gay-miljön i Amerika under 1960-70-talet. Allt konst är bunden till sin tid, men det innebär inte att den inte har förmågan att förflytta sig, att verka tidslöst. Mapplethorpe är tidslös.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

Bilder:

Self portrait_1983 (Copyright Robert Mapplethorpe)

Parrot Tulips_1988 (Copyright Robert Mapplethorpe)